Birgitta och Harald träffades på en dansbana för 73 år sedan. De hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli 70 år tillsammans som gifta.
Birgitta Ljung öppnar dörren till lägenheten i Gränby i välstruken solgul blus. Det doftar kaffe och golven i lägenheten är så rena att man skulle kunna äta direkt från dem. Trots att Birgitta är 90 år och hennes man 99 år har de ingen hemtjänst.
– Det går inte. Min son brukar säga att de aldrig skulle stå ut med mig och hur rent jag vill ha det, skojar Birgitta och ställer fram den nybakade toscakakan.
Hon pekar mot huset mitt emot och nämner att där bor Elsie Johansson som är årsbarn med henne. I motsats till Elsie som träffade en ny man efter 80 har Birgitta levt hela sitt liv med Harald som ska fylla 100 år i slutet på december.
– Jag ser fram emot att få ett telegram från kungen då, säger Harald och tar en slurk kaffe.
Han är stolt över sin ålder och påpekar att han inte har några sjukdomar och aldrig ätit några mediciner, även om synen och hörseln sviker honom.
Birgitta var 20 och Harald 29 år när de gifte sig. Bröllopsfotot hänger ovanför sängen tillsammans med bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
I en pärm med gamla tidningsklipp har Birgitta samlat alla gånger Harald varit med i tidningen. Skyttekungen Harald Ljung var legendarisk och priserna har han kvar i två skåp. Hylla efter hylla med pokaler. Han pekar ner på bilderna där han står med lagkamraterna i skytteklubben.
– Ingen av de där lever längre. Vi är sist kvar.
Harald Ljung har varit en av Sveriges främsta inom skyttesporten och dragit in ett prisregn för Uppsala Skyttegille, USG.
Den 4 maj firar Birgitta och Harald Ljung järnbröllop. I 70 år har de nu varit gifta, och innan dess sällskapade de som pojk- och flickvän under tre år. Birgitta var bara 17 år när de träffades på en dansbana en midsommar och Harald bjöd upp till dans. Därefter sprang de på varandra på fler danser – och senare när de möttes av en slump på en fotbollsmatch bjöd Harald ut Birgitta på bio.
– Jag kommer ihåg julen efter. Han kom med blommor inte till mig utan till min mamma. Hon sa att hon aldrig blivit så uppvaktad!
Birgitta Ljung sydde alla kläder till sina barn, hon gör fortfarande all städning, matlagning och bakar själv. När folk frågar hur hon orkar svarar hon: "Jag gör en liten bit i taget".
Birgitta skrattar och fortsätter:
– Man är ju på tok för ung för att träffas när man är 17, men sedan hade vi så trevligt. Och det har gått så bra så det har aldrig varit tal om skilsmässa.
Efter tre år, den 4 maj 1952, gifte de sig. Snart firar de järnbröllop.
Hälften av alla äktenskap spricker ju. Har ni några tips på hur man får kärleken att hålla?
Harald skakar på huvudet. Birgitta funderar. Så utbrister hon:
– Folk har inget tålamod. Man måste hålla ut!
Harald Ljung fyller 100 år i december. Då ser han fram emot att ta emot telegram från kungen.
Uthålligheten gäller inte bara för kärleken. Harald började jobba i försvaret på flygflottiljen F16 1944 som 22-åring och blev kvar ända fram till pension. Han var först vapenmekaniker för att sedan gå över till en lastbilstjänst.
– Jag är i stort sett född i en lastbil. Pappa körde mjölktransporter och jag var 16 år första gången jag körde bil. Jag har alla behörigheter på buss och lastbil. Jag har också utbildat värnpliktiga att köra lastbil, buss och tunga transporter.
När frågan kom om han inte ville lära sig flyga, tackade han nej. Han ville hålla sig på marken och köra bil.
Birgitta påpekar att hennes man inte är någon romantiker, men han håller henne i ett stadigt grepp och har alltid varit tvärsäker på att hon är kvinnan i hans liv.
För Birgitta har yrkesbanan varit försäljning av framför allt kläder. Hon började jobba när hennes son Bengt var 6 år och dottern Inger var 8 år. Egentligen hade hon velat vara hemma längre med barnen, men en grannfru behövde hjälp med att ta ett pass på Landings konditori, och sedan var hon inne i jobbkarusellen.
På frågan hur de ska fira börjar Birgitta säga något om att ta firandet längre fram för att sedan avbryta sig.
– I den här åldern ska man förresten kanske inte skjuta på saker? Man vet ju inte vad som händer. Men jag vägrar gå på restaurang!