Shora slätar till det brunrandiga överkastet i våningssängens underslaf och sätter sig ytterst på sängkanten. Hon blundar och tar ett djupt andetag.
– Egentligen skulle jag bara vilja gräva ner mig. Men jag har tre barn, jag måste hålla ihop för dem, säger hon.
Shora och hennes barn är fyra av de 129 personerna som just nu bor på Migrationsverkets utreseboende i Funbo, en dryg mil öster om Uppsala. Gemensamt för alla här är att de fått avslag på sina asylansökningar och nu väntar på att bli utvisade ur Sverige.
I två veckor har Shora och barnen varit på boendet. Till Sverige kom de i juni efter att ha flytt från Kazakstan. När Shoras man i sitt jobb som tjänsteman på en myndighet blev misshandlad och hotad skickade han iväg familjen. Själv har han gått under jorden i hemlandet.
Shora hade hört att Sverige till skillnad från flera andra länder ger bra vård även under asylprocessen och hoppades att hennes femtonårige son kunde få hjälp här. Hon tar fram mobilen och visar bilder på hans missbildade fötter.
– Han mår så dåligt över fötterna att han har självmordstankar, säger Shora.
Längs väggarna i det tio kvadratmeter stora rummet där de bor står två resväskor och några papperskassar; allt de har med sig till Sverige. När de ska åka vet de inte. Inte ens vart. Eftersom de passerade Lettland på väg till Sverige och där registrerades som asylsökande är familjens ärende ett så kallat Dublinfall: det är till Lettland de planeras att skickas tillbaka för fortsatt asylprocess.
Men Shora vill inte dit.
– I så fall åker vi hellre till Kazakstan, även om vi får leva gömda. Där kan jag språket. Men om vi ska tillbaka till Kazakstan måste vi få tag på våra pass säger Migrationsverket, men mannen som hjälpte oss till Sverige tog våra pass.
De ljusgula låga byggnaderna här i Funbo användes fram till 2013 som fängelse. Stängslet runt området är kvar, men taggtråden är borttagen och grindarna står öppna. De som är här har i någon mån accepterat att de inte får stanna i Sverige.
Utreseboendet i Funbo är ett av Sveriges fyra utreseboenden. Men inte alla som får avslag på sin asylansökan hamnar på ett sådant. Vissa väljer att bo kvar i den bostad man fixat själv i väntan på att Migrationsverket hör av sig med ett avresedatum. Andra går under jorden och påbörjar ett liv som papperslös i Sverige. Åter andra tar sig till något annat land utan att meddela svenska myndigheter.
– Ungefär 30 procent av de som får avslag på sin asylansökan försvinner utan att vi får veta vad som hänt. När vi inte får tag på personerna överlämnar vi ärendet till polisen, säger Stewe Simson, chef för återvändande på Migrationsverket och föreståndare för boendet i Funbo.
Målet är att man ska bo på utreseboendet så kort som möjligt, helst bara ett par veckor. Men ibland tar det betydligt längre tid än så att få alla papper i ordning, säger Stewe Simson. Inte sällan dröjer det innan mottagarlandet ger klartecken att ta emot personen.
– De som är mest irriterade här är de som inte kommer iväg så fort som de själva vill. De tycker att de är färdiga med Sverige. Om man har kämpat till vägs ände, fått avslag på alla tre överklagandena känner många att nu vill de bara åka.
Precis så känner Oussama Khoukhi. Inne på hans rum står två resväskor packade. Egentligen skulle han ha landat i Italien vid det här laget. Men strax innan hans plan lyfte klockan sex i morse ringde italienska myndigheter till Migrationsverkets personal och meddelade att de inte kunde ta emot honom i dag.
– Det var jobbigt att komma tillbaka hit. Här kan man inte göra någonting. Inte jobba, inte studera. Bara vänta. Livet står stilla, säger han.
Oussama Khoukhi kommer ursprungligen från Marocko, men har haft uppehållstillstånd i Italien i tolv år. När han hamnade i konflikt med några män i Italien – han har ärr efter tre skott i vänstra benet förklarar han och pekar på låret – flydde han till Sverige i september i år i hopp om att få uppehållstillstånd här.
– Jag såg en massa klipp på Youtube där folk sa att Sverige är bra.
Men det finns inga asylskäl för den som kommer från Italien. Hade Oussama Khoukhi varit italiensk medborgare hade han kunnat bosätta sig i vilket EU-land som helst, men det är han inte så nu skickas han tillbaka.
Han rycker på axlarna. Framtiden oroar honom inte så mycket. Gänget han är i konflikt med kan han nog slippa, tror han.
– Jag flyttar till en annan del av Italien. Jag har jobbat som brevbärare, det kan jag göra igen.
Men vissa har, precis som Shora från Kazakstan, svårt att föreställa sig framtiden. På gårdsplanen utanför matsalen stannar 17-årige Ismail Arashki oss och frågar om vi vill komma och prata med hans familj. Vi följer med till en rödmålad stuga som ligger vid sidan om de övriga byggnaderna, ett hus där stora familjer får bo. Ismail Alrashki kom med sin mamma, pappa och sex syskon till Sverige hösten 2015 efter att ha flytt den då krigshärjade staden Mosul i Irak.
– Vi åkte båt från Turkiet till Grekland. Sedan gick vi och åkte buss upp genom Europa tills vi kom till Sverige. Det var många som sa till oss att Sverige är ett bra land, det var därför vi kom hit, säger han.
Familjen har bott i Kramfors de fyra åren sedan dess. I höst fick de till slut det tredje avslaget från Migrationsverket. En tidig morgon i oktober hämtades familjen av Migrationsverket och kördes hit till Funbo.
När jag frågar dem hur de ser på framtiden i det forna hemlandet, om de har några planer, skakar de bara på huvudet. De vill inte riktigt föreställa sig hur det blir där, utan hoppas fortfarande att något ska inträffa som gör att de trots allt får stanna i Sverige.
– Vi har ingenting där. Inget hus, inga pengar. Jag är för gammal för att få gå i skolan, säger Ismail Alrashki.
Den största skillnaden mot Sverige kommer att vara att man inte får bestämma själv över sitt liv, tror Ismails två år äldre storasyster Nadja Alrashki.
– I Sverige kan man leva som man vill. Inte i Irak, säger hon.
För alla är utreseboendet faktiskt inte slutet på tiden i Sverige. Det händer att det kommer fram nya uppgifter som gör att personer får stanna. En familj från Eritrea som bodde här i ett helt år fick nyligen uppehållstillstånd. Stewe Simson får se mycket i sitt jobb, säger han.
– Jag brukar säga till folk att om du vill höra historier från hela världen, kom hit till Funbo.