"Det viktigaste är att vi får killarna att förstår att de HAR ett problem. Inte att de ÄR ett problem. Och att de ska ta ansvar för det problemet", säger Jonas Kjällander, som är beroendeterapeut och behandlingsassistent på Bärby.
Unga och brott
"Vad säger ni, skulle ni ge ert barn godiset ni köpt fast det är godisförbud på sommarkollot?"
Jonas Kjällander tittar på var och en av de sex tonårskillarna som sitter i en ring i rummet, nersjunkna i varsin mörkgrön fåtölj. Bara ventilationen hörs medan de funderar.
Den här veckan är temat etik och moral i gruppen. Veckan innan det var temat maktlöshet, nästa vecka blir det beroende. Jonas Kjällander, socialpedagog och beroendeterapeut, har i många år jobbat med killar som fastnat i ett djupt träsk av droger och kriminalitet.
– Mitt mål är att rädda de här pojkarna från en tidig död. Att de ska lära sig leva, i stället för att leva dag för dag, säger han när grupptimmen är avslutad.
Alla killar svarade att de skulle ge sitt barn godis. "Fåniga regler behöver man inte bry sig om", som en kille uttryckte det. "Mina barn ska fan ha godiset om jag redan köpt det. Jag får fixa in det på nåt sätt", sa en annan.
– De här grabbarna tycker inte att samhällets regler gäller dem. Så vi har en del att jobba på. Det är fina killar, men med stora problem, säger Jonas Kjällander.
Han stryker sig tankfullt över skägget.
– Det viktigaste är att vi får dem att förstår att de HAR ett problem. Inte att de ÄR ett problem. Och att de ska ta ansvar för det problemet och sluta skylla på mamma, pappa, soc eller vad det nu kan vara.
Vi befinner oss på Bärby ungdomshem en dryg mil öster om Uppsala. Bärby är en så kallad SiS-institution, ett slags ungdomsfängelse som drivs av Statens institutionsstyrelse.
I de låga tegelbyggnaderna, som i dag hukar under en jämngrå oktoberhimmel, placeras killar mellan 16 och 21 år från hela landet. De har antingen dömts av en domstol till sluten ungdomsvård eller av socialtjänsten bedömts ha så omfattande problem att de måste tvångsomhändertas. Med sina 51 intagna är Bärby ett av landets största SiS-hem.
19-årige Noah, en av killarna som nyss sa att han skulle ge sitt barn godis, har varit här sedan i början av februari. När han kom hit vägde han nästan 40 kilo mindre än han gör nu. Ändå ser han fortfarande smal ut.
– Jag hade missbrukat hårt länge. När jag kom hit och avgiftades var jag hungrig hela tiden.
Noah sitter bakåtlutad i fåtöljen. Han känns avslappnad, verkar inte ha några problem alls att berätta om orsakerna till att han befinner sig här. Om att han använt droger sedan han var elva år och den eskalerande kriminalitet som han åren därefter ägnade sig åt: knarkförsäljning, inbrott och våldsbrott.
Men så har han också tvingats möta sin historia och berätta om den flera gånger här.
– Det är den delen av behandlingen jag gillar mest. Man får mer insikt om sina problem.
Noah blev slagen av sin styvpappa från det att han var åtta år. I sjuan blev han själv väldigt utåtagerande.
"Jag kunde slå ner en klasskompis eller bara nån random person som jag tyckte provocerade. Jag kunde bli så arg att det blev svart och kunde inte sluta slå."
Noah kommer från en stad i Mellansverige. Från det att han var åtta till han var fjorton blev han misshandlad av sin styvpappa. Noah svarade med att bli trotsig och göra allt han inte fick. Han började snatta och röka cannabis precis som de äldre killarna han hängde med i skolan.
– Sen i sjuan blev jag utåtagerande som fan. Jag hade ju fått så mycket stryk hemma och började själv gilla våld. Jag kunde slå ner en klasskompis eller bara nån random person som jag tyckte provocerade. Jag kunde bli så arg att det blev svart och kunde inte sluta slå. Jag har efteråt träffat en del av dem som jag skadat. De kan ha förlorat tänder och sånt.
Samtidigt eskalerade Noahs missbruk. Han använde allt fler droger. För att få in pengar sålde han knark till andra ungdomar, bland annat på skolgården, och begick inbrott.
Orosanmälningarna till socialtjänsten strömmade in. Noah placerades i flera vändor på olika hvb-hem, som är boenden där ungdomarna inte är inlåsta. Där kunde han fortsätta sitt destruktiva liv.
– Man kan lika gärna vara kvar hemma som att bo på hvb-hem. På ett av hemmen var jag med och snodde ställets Playstation, vi sålde det till langare i utbyte mot knark som de kom och levererade.
Noah har inte sett sig som en missbrukare, utan som en livsnjutare. Vändningen kom med en överdos som fick hans hjärta att stanna.
Sofie Sylvén har jobbat på Bärby i 20 år. "Många killar här har varit med om trauman som de tryckt ner med droger. Här dyker det ofta upp massor av känslor och tankar och vi försöker få killarna att kunna sätta ord på det", säger hon.
Många på Bärby har liknande problem som Noah: kriminalitet i kombination med missbruk. De är placerade på avdelningen Sirius. Där jobbar Sofie Sylvén sedan 20 år, nu är hon chef för avdelningen. När folk får höra att hon arbetar på ett SiS-hem blir de ofta förskräckta.
– Men på mina avdelningar är det sällan stökigt. När killarna väl är avgiftade så är de i princip som vilka tonårskillar som helst. Det är otroligt häftigt att få vara med på den resan; från att ungdomen är instängd i sig själv och inte pratar med någon till en person som vecklar ut sig, får färg på kinderna och tron på sig själv tillbaka, säger hon.
Hur lyckas ni med det?
– Vi är experter på att skapa relationer och att bekräfta killarna på ett sätt som de kanske aldrig blivit. Vi ser människan och inte brotten han begått. Här får killarna också en drogfri tid och en paus från livet utanför. Vissa har fått klara sig själva sedan de var 8–9 år, och för dem kan det också handla om att lära sig att borsta tänderna och bädda sängen.
Sofie Sylvén visar runt på området medan ett lätt duggregn börjar falla. I ett av tegelhusen ligger en avdelning där unga sexualförbrytare får särskild vård. Och på avdelningen Klockbacka – en byggnad med höga stängsel runt – sitter åtta av Sveriges tyngst kriminellt belastade ungdomar.
– Stängslet sattes upp i våras. Det har kommit hotfulla personer till Klockbacka, kompisar till de intagna, vilket lett till sammandrabbningar med personalen. Det finns definitivt risk för fritagningsförsök.
Duggregnet övergår i en störtskur och vi springer mot Sofie Sylvéns kontor. Hon öppnar dörren till sin avdelning med nyckel och larmbricka. I hennes skärp hänger en larmtelefon.
– Även om relationer är vårt främsta verktyg får vi aldrig glömma att det här är oerhört impulsiva ungdomar, konstaterar hon krasst.
Gemensamt för många av killarna som hamnar på Sirius är att de haft en förälder som missbrukat eller att det på andra sätt varit stökigt hemma. En del har djupa trauman.
– Det är inte bara invandrarkillar som hamnar här, som en del tror. Missbruk finns i alla grupper.
Bärby ungdomshem har 51 platser. Här syns den avdelning där killar som hållit på med droger och brott placeras. På andra avdelningar sitter killar som dömts för sexualbrott samt några av landets mest våldsamma ungdomsbrottslingar.
UNT har i flera artiklar berättat om den växande kriminaliteten bland unga. Socialnämnden i Uppsala har som en följd av utvecklingen skenande kostnader för tvångsvård av grovt kriminella ungdomar, bland annat på SiS-institutioner.
Och det har länge larmats om att ungdomar kan hinna hamna djupt innan någon reagerar. Sofie Sylvén skakar på huvudet.
– Ibland är det helt obegripligt hur en del hamnat under radarn, för det är uppenbart att de farit illa väldigt länge. I vissa fall har socialtjänsten gett föräldrarna chans på chans på chans. Killarna kan själva fråga varför de inte fått hjälp tidigare.
Halva dagen har de intagna skolundervisning, halva går de på olika former av behandling. En del killar är här ett par månader, andra i mer än ett år. Ju längre tid, desto större chans att det sedan går bra, enligt Sofie Sylvén. Men många kommer att falla tillbaka.
– Det får man räkna med. Det låter kanske hemskt, men en del har inte slagit i botten än.
Vad är viktigast för att någon ska lyckas?
– Den egna motivationen. Att det finns en stöttande omgivning på hemmaplan ökar också chanserna. Men alla har inte det. En del killar får ofta besök, vissa väldigt sällan.
Att kunna hjälpa killarna här på rätt köl är en av Sofie Sylvéns drivkrafter. En annan, nästan lika stor, är att ge de anhöriga andrum. Många är slutkörda efter att ha oroat sig och kämpat i flera år.
– När jag pratar med föräldrar – oftast är det mammor – brukar jag säga: Sov nu! För nu vakar vi över din son. Han har det bra och nu får du se till att ha det bra du också. Det är okej att pusta ut och njuta lite av livet.
I uppehållsrummet utanför Sofie Sylvéns kontor spelar fyra killar kort. En femte sitter stilla på en stol och tittar rakt fram, ut genom fönstret mot den inhägnade rastgården där regnet nu dånar ner.
En av kortspelarna heter Ali. Han kom hit för ett par veckor sedan och har precis avgiftats.
– En fördel när man är drogfri är att man tänker om. När man är inne på sitt rum här och ska sova och man bara har fyra väggar runt sig börjar man tänka på allt man gjort. Jag har fuckat upp mitt liv, säger han när vi satt oss i ett rum bortom hörhåll från de andra killarna.
Ali började begå brott för att få pengar till märkeskläder. "Man vill ha det som alla andra har. Men nu ångrar jag allt, för det jag gjort är inte rätt", säger han.
Ali kommer från en Stockholmsförort. Han började med droger och brott som fjortonåring, mycket på grund av ett begär efter märkeskläder.
– Om man är många i en familj och bara ena föräldern jobbar, hur ska man då få en Guccitröja? Man måste få pengar, och då gör man sånt som ger pengar. Rånar, säljer knark.
Varför är en Guccitröja så viktig?
– Man vill ha det som alla andra har. Det är där det börjar. Farsan har sagt att han skulle vilja köpa grejer åt mig, bara jag inte är kriminell. Men då skulle jag få skuldkänslor, för vi har inte råd. Jag är tacksam för att jag har kvar min familj och att de stöttar mig.
Ali är 17 år och har hunnit med flera kortare vändor till hvb- och behandlingshem. När jag frågar varför det inte funkat på de ställena rycker han på axlarna; saker har gått snett.
Ingen av Alis syskon är insyltad i droger eller kriminalitet.
– Jag har försökt hålla dem borta från det, för det livet är ett misstag. Det inser man när man är på såna här ställen. Jag hoppas att jag kommer ut härifrån snart. Jag ska försöka plugga upp betygen och gå gymnasiet. Jag vill bli behandlingsassistent, för behandlingsassistenter har fått mig att inse vem jag är.
Varje intagen har ett eget rum i en korridor som går att låsa. Klockan 22.30 är det läggdags och klockan 8.30 är det väckning. Halva dagen ägnas sedan åt skoluppgifter, andra halvan åt behandling.
På Sirius är det främst missbruket som stått i vägen för ett skötsamt liv. På Klockbacka – avdelningen med det höga stängslet runt – utgörs muren av ett utanförskap parat med djupt kriminella värderingar. Det säger Allan Mare, biträdande institutionschef som jobbar på Klockbacka.
– På Klockbacka sitter killar som på olika sätt förknippas med extremt våld. En del har gängkopplingar; de kan ha skjutit någon och riskerar kanske själva att bli skjutna. De har ofta suttit på andra SiS-institutioner men straffat ut sig för att de slagit personal eller varit omöjliga att hantera, säger han.
En plats på en SiS-institution kostar i snitt 6 400 kronor per dygn. På Klockbacka är prislappen betydligt högre, på grund av det stora antalet anställda som krävs för att hantera de intagna. Här jobbar personalen med motivationshöjande samtal. Uppdraget är att stoppa ett akut beteende präglat av konstanta hot och aggressivitet.
– Mycket handlar om att hitta alternativ till våld. När de här killarna uttrycker sig antisocialt eller kvinnofientligt är vårt uppdrag att få dem att reflektera över hur de pratar och hjälpa dem att hitta andra sätt. Men det kräver att vi är stabila och trygga vuxna som de får förtroende för, säger Allan Mare.
Är det inte läskigt att jobba med de här killarna?
– Till skillnad mot för 10 år sedan är det inga slagskämpar som kommer hit. Däremot använder sig dagens unga kriminella av skrämseltaktik, många bär vapen och kan vara väldigt hotfulla.
Enda sättet att stoppa utvecklingen, där allt fler yngre lockas in i en kriminell livsstil, är att nå dem i ung ålder. Det menar Allan Mare, biträdande institutionschef på Bärby. Själv startade han häromåret Onside, en fotbollssatsning för killar i utsatta områden i Uppsala. ”Det är viktigt att de får träffa människor utanför orten. . Målet med Onside är att vi ska stå på samma sida fotbollsplanen.”
Allan Mare har jobbat med kriminella ungdomar i Uppsala i många år. Han vet att även ungdomar som tycks helt förlorade kan vinnas över till rätt sida. Han håller upp mobilen och ler.
– I min telefonbok finns många exempel.
Få ämnen debatteras så mycket just nu som gängkriminalitet och straff mot unga. I augusti dömde en dansk domstol två 17-åringar i Rinkebynätverket Dödspatrullen till 20 års fängelse för ett dubbelmord i Danmark. I Sverige hade de troligen fått fyra års sluten ungdomsvård.
Allan Mare tycker att det svenska systemet behöver ses över.
– Lagstiftningen har inte hängt med samhällsutvecklingen. Ungdomar som sitter i skiten måste se ljuset i tunneln, men har du mördat en annan människa ska du inte komma ut för enkelt.
Hur nära det var att Noah dog den där vinterdagen då han tog en överdos Tramadol har han inte velat tänka på. När hans pappa hittade honom på golvet hemma i lägenheten hade han ingen puls.
Noah har tre månader kvar på Bärby. Han vill leva ett drogfritt liv och utbilda sig till snickare, men är rätt osäker på hur det ska gå.
– Det är en sak att säga att man ska sluta när man sitter inlåst. Sen när man är ute och har drogerna framför sig är det väl inte lika lätt.
Tiden på Bärby har fått Noah att sluta skylla ifrån sig, säger han.
– Ingen kriminell jag träffat har varit stolt över sina val i livet, men alla rättfärdigar det de gör genom att skylla på andra. Det brukade jag också. Men att jag sitter här är mitt fel.
Fotnot: Noah och Ali heter egentligen något annat.
Fotnot 2: Artikeln publicerades ursprungligen 25/10/2020