Tyst koncentration råder i Riddarsalen i Salsta slott. Gardinerna är fördragna framför flera av fönstren för att inte skada lädertapeterna ytterligare. Revor har dragits upp på de röd- och guldfärgade tapeterna och några partier är blekta av solens strålar.
En bit av väggen är naken. På borden ligger styckena som suttit där. Allt för snabba temperaturväxlingar i rummet de senaste decennierna har fått lädret att dra ihop sig som en blöt skinnhandske på ett element. Det finns också spår av mögel- och insektsangrepp på dem.
Yvette Fletcher, chef för Leather Conservation Center i Northampton, lossar försiktigt en bit från träramen som den är fäst på. Det är hon som har tagit fram metoden och leder arbetet. Att hitta rätt metod och person till jobbet har tagit flera år. I Sverige saknas tillräcklig kunskap. Först efter ett flertal internationella seminarier och utredningar startade arbetet på allvar.
– Jag älskar att arbeta med det här projektet. Det är ovanligt med ett helt rum – och ett så stort rum – med stofflädertapeter. Som konservator är det väldigt intressant, säger Yvette Fletcher.
En annan sak som gör just tapeterna här i Riddarsalen så speciella är att de med stor sannolikhet är italienska. De flesta av stofflädertapeterna som finns bevarade är annars från Tyskland eller Holland.
– Det finns egentligen bara några få exempel, och främst på museer i Europa, säger slottsarkitekt Ylva Sohlman och fortsätter:
– Och så i Palazzo Chigi söder om Rom. Det är mycket möjligt att Nils Bielke har varit där.
Kanske var det så han fick inspiration. Det var nämligen han som köpte tapeterna till slottet som han lät bygga som en morgongåva till sin hustru Eva Horn.
När de granatäppelmönstrade tapeterna var nya måste de ha bländat slottsbesökarna med sin purpur- och guldglans. I botten ligger ett gyllenläder, en metod som kommer från Arabien via Spanien och Italien till resten av Europa. Det gyllene i dem är egentligen fernissat silver.
Med små metallstämplar har man sedan gjort mönster i guldet för att få det att glittra ordentligt. Ovanpå det la man en mall och ett fint rödfärgat yllestoff.
Under 1600-talet och början av 1700-talet var stofflädertapeter en riktig statussymbol och högsta mode. Tidigare har det funnits flera rum med gyllenlädertapeter och vävnader på slottet, men de har successivt bytts ut mot papperstapeter och målad väv under 1700- och 1800-talet.
Hur kom det sig att de blev kvar i Riddarsalen?
– Lite tur. Salsta användes inte lika intensivt för permanentboende från 1700-talets mitt och fram till förra sekelskiftet. Och Riddarsalen var ju praktfull som den var, säger Ylva Sohlman.
Nils Bielke, som var guvernör i Pommern under slutet av 1600-talet, hamnade i onåd hos kungen efter att ha agerat i strid med regeringens vilja. Han dömdes till döden och fråntogs all egendom. Han hustru Eva Horn som varit hovdam lyckades dock få honom benådad efter en sju år lång process. Eftersom slottet tillhörde henne blev det kvar i familjen.
Från var sitt gylleninramat porträtt blickar paret nu ner på det pågående restaureringsarbetet i Riddarsalen.
När läderbitarna har fuktats, planats ut med plattor och sandtyngder och lagats med läderremsor eller infärgat japanpapper sätts de upp igen med kardborrband på träramarna. En långsam process.
En stor del av arbetet går ut på att pilla bort gamla papperslagningar och mögligt lim.
Möbeltapetseraren Ann-Sofie Stjernlöf, den kulturhistorisk- och arkeologiska konservatorn Amanda Sörhammar och möbelkonservatorn Charlotta Ekholm, som alla arbetar med konserveringen, erkänner att de då och då svär över de tidigare restaureringarna.
– Det svåraste är att få bort alla gamla lagningar säger Amanda Sörhammar medan hon pillar på de äldre lagningarna som envist försöker hålla sig kvar på lädret.
Arbetet pågår nu för tredje sommaren i rad och det kommer troligen inte hinna avslutas förrän sommaren 2015.
Vad slutnotan hamnar på vill inte fastighetsförvaltaren Michael Werner från Statens fastighetsverk som äger Salsta slott, spekulera i.