Ulrika Generyd hade åkt hela vägen från Nynäshamn för att vara med på Uppsala marathon.
Trots att det var tidigt, särskilt för en helgmorgon, bredde sig ett mindre folkhav ut på borggården vid slottet redan vid klockan nio på lördagsmorgonen.
Till tonerna av säckpipeorkestern som peppade hade folk fullt upp med att värma upp och fixa nummerlapp.
På plats, morgonpigg och redo alldeles innan start, fanns bland annat Ulrika Generyd som åkt hela vägen från Nynäshamn för Uppsalas numera årliga maraton.
Även om hon är en van löpare, som sprungit Stockholm marathon flera gånger, tar hon inte lätt på Uppsala-loppet.
– Det är trevligt och lite mindre än Stockholms kanske. Men det är fortfarande ett maraton.
Ulrika har förberett med stor frukost – och med sig i fickan har hon lite godis för extra energi.
– Man måste ju fylla på på vägen!
Alsike-familjen Knutsson bestående av Åsa, Rickard, Clara, 16, och Ida, 18, var taggade. "Det jag älskar är endorfinerna man får av löpningen. Det är det bästa", säger Ida som till vardags tävlar för Upsala IF.
UNT träffar även familjen Knutsson från Alsike. Men för dem handlar det inte om något vanligt maraton.
De ska springa stafett. De stora stjärnorna är döttrarna Ida, 18 år, och Clara, 16, som båda till vardags springer i Upsala IF.
– De drar oss i dag, säger pappa Rickard som får medhåll av hustrun Åsa:
– Exakt. Och jag har sista etappen.
Karin Artursson och Björn Kjellgren är mer än redo. Båda är vana löpare där Karin annars gärna letar sig ut på en hel del ultra-maraton, alltså lopp som överstiger den vanliga längden på cirka 4,2 mil. För Björn är dagens maraton hans åttonde.
Alltså upploppet, men är det inte där allt avgörs?
– Jo, men den delen är kortast. Det passar mig bäst, säger Åsa och skrattar.
Rose-Marie Amini är en van löpare i maraton-sammanhang. Mest blir det Stockholm marathon. Men det är även skönt att kunna springa på hemmaplan hemma i Uppsala. "Här kan man ju inte springa vilse", säger Rose-Marie och skrattar.
Löparvännerna Rose-Marie Amini, Karin Artursson och Björn Kjellgren från Uppsala står och småpratar innan start. Även om alla tre är rutinerade löpare är de noga att inte sätta ribban för högt.
Karin, som även springer ultra-maraton, har en fotskada som hon måste vara försiktig med.
– Det viktigaste blir att komma i mål. Men det ska nog gå bra.
I täten står de mest rutinerade och tävlingsinriktade löparna. Uppvärmningen pågick länge och väl. Men precis innan start gick det ändå bra att snacka med en konkurrent eller två.
Många av de tävlande har så klart även egna fans på plats. Nere vid svandammen gör sig Frida Pettersson och barnen Sixten, 4, och Walter, 2, från Uppsala, redo för att se pappa Richard Andersson svischa förbi.
Barnen har egenritade skyltar med sig. "Heja pappa", står det på dem.
– Det här är pappa, säger Sixten som visar de supersnabba röda strecken som han har ritat på sin teckning.
"Det här är pappa som springer", säger Sixten Pettersson, 4, från Uppsala. Han pekar på de röda strecken på sin teckning och menar att det är pappa Richard som springer snabbt.
Efter målgången ska de gå ut och äta. Enligt Frida har Richard önskat "finhamburgare" till segermiddag.
– Det här är andra året han springer Uppsala marathon. Han siktar på en rätt bra personlig tid. Men jag tror att få gå ut och äta hamburgare lockar också, i alla fall just nu när han springer, säger Frida Pettersson och skrattar.
Hela familjen Pettersson med Frida, Sixten, 6, och Walter, 2, på plats för att titta på pappa Richard Andersson. Som extrasupport är vännerna och släktingarna Nathalie Lindroth och Leo Ekblom med från Västerås.