Det är morgonfika på Konstbruket. Runt det avlånga köksbordet sitter en stor grupp som skojar och pratar glatt. Konstbruket i Ekeby bruk i Uppsala är en konstnärlig daglig verksamhet där all a deltagare har något funktionshinder.
På köksväggen sitter 34 olika utställningsaffischer. Maria Nordström, som kallas för Svea, pekar på en vit affisch med en svartvit sidensvans och röda bär. Den har hon målat. Hon är galen i fåglar och har en örn på sin t-shirt. Hon säger att det känns bra att komma hit på morgonen och få vara med kompisarna.
– Det är exakt samma sak för mig. Och att få vara med Babben, instämmer Kelly Starrose.
Babben kallas även för Lill-Babs får jag veta, men heter egentligen Barbro. Hon är en dobermannliknande hund av okänd korsning som deltagaren Mia Sedvallson köpt på Blocket. Eftersom några är allergiska eller hundrädda håller sig Barbro i datorrummet på nedervåningen. Hon gör nytta, som samtals- och glädjeämne.
– Ibland kan man gå ner och sitta och mysa och gosa en stund för att få lite terapi. Om man är ledsen och gråter lägger hon huvudet på axeln, säger Rebecca Pettersson som har en tatuering på bröstet.
Veckodagarna på Konstbruket är olika, men börjar alltid med morgonfika. Då går de igenom vad som ska hända under dagen och ibland läser de horoskopen.
– Alla behöver lästräning, säger Ingrid Pihl.
Hon är föreståndare och bildpedagog och var med och startade den dagliga verksamheten för sju år sedan.
Eget arbete pågår alltid, men avbryts för olika aktiviteter. På måndagar har de en gemensam uppgift. Då har någon en idé och leder resten av gruppen. Denna vecka ledde Joanna Wolwan en lektion om collage, på temat natur. För egen del ägnar hon sig annars mest åt broderi. Nu säger hon att hon har tröttnat på korsstygn, det tar så lång tid.
– Den här har tagit ett helt år, utbrister hon om ett abstrakt motiv med pyttesmå kors i massor av färger som ännu inte är färdigt.
Alla har en egen hylla bakom ett vinrött sammetsdraperi. Joanna Wolwan går till sin hylla och hämtar två alster av en helt annan karaktär, två svarta tygstycken med fritt broderi av hängande trådar och pärlor. De gick mycket fortare att göra.
Musikpedagogen är på plats några gånger i veckan och då får alla som vill musicera. Dramapedagogen kommer på onsdagar. Om bildpedagogen Cici Rettig hade varit här skulle det ha blivit yoga, som alltid på fredagar. Men hon ligger hemma med feber.
– Vi är skyldiga att erbjuda friskvård. Förutom yoga blir det mycket promenader och ibland pingis eller fotboll, berättar Ingrid Pihl.
Varje vecka gör hela gruppen något studiebesök. Den här veckan var de på Bror Hjorts hus. En gång i månaden har någon vernissage på Kulturkaféet i Uppsala och då går alla dit.
Johan Andersson har långt hår och skägg och står framför ett staffli och målar, med en plastburk som palett. Den veckodag han gillar bäst är tisdagar, för då kan han försjunka i sitt konstnärliga skapande utan några störningsmoment.
– På tisdagar är det ingenting annat som drama och musik och det är inte så många här. Då är det lugnt, säger han.
Snön lyser upp utanför de stora fönstren i ateljén på övervåningen. Väggarna pryds av broderier, väggskulpturer och många målningar. Angelina Österholm arbetar på en stor målning med stjärntecken i blyerts. Hon har sitt långa mörka hår uppsatt i en lös knut. Väduren är störst, det tecken hon är född i. Runtom gör regnbågens färger en svepande rörelse.
– Jag tänker inte först, det bara blir, säger hon.
Angelina Österholm berättar att hon skriver poesi, låttexter och musik, spelar piano och är hjälpledare i barngrupper i gymnastik.
– Det är så kul med barn. De är så spontana och bryr sig inte om att det ska bli perfekt, säger hon.
Hon har egen erfarenhet av att växa genom att måla och skriva och skulle gärna vara med och hjälpa barn och ungdomar som blivit kränkta och haft det svårt.
– Genom konsten kan de känna ett egenvärde och få tillbaka tilliten till sig själva och vuxenvärlden, säger hon.
Ibland ställer deltagarna ut på andra ställen än Kulturkaféet. Cricko Valenkamph har till exempel haft en utställning på Broströms kafé, men han klagar på att det generellt har blivit svårare att få ställa ut.
– Som funktionshindrad blir man avspärrad. Det vill jag ta en debatt om, säger han.
Han sitter vid ett bord och målar avslappnat med båda händerna samtidigt på tre ark papper – en tuschpenna i vänster hand och två i den högra. Det är första gången han målar med tre pennor samtidigt, annars brukar han använda två. Tekniken kallar han Cricko special.
– Förut målade jag med UV-färger, det var det jag slog igenom med. En period målade jag så att det såg ut som glas, jag lurade ögonen, säger han.
Han målar med trådar också, som han doppar i färg och limmar fast på papper. Det kallar han för trådismen. Cricko Valenkamph har gått konstutbildningar på flera folkhögskolor runt om i Sverige.
– Jag fick inte gå i vanligt gymnasium med mitt handikapp, jag kan inte skriva så bra, säger han.
Han berättar att han har dyslexi och Asperger.
– Men måla kan jag jättebra! Jag lever på att måla. Jag har sålt jättemånga alster, över hundra tavlor.
Drömmen är att få visa upp sin konst i större konsthallar.
Sam Osanloo färglägger ett detaljerat abstrakt mönster som kallas mandala. Det gör han när inspirationen tryter.
– Ibland får man idéer när man håller på, säger han.
Hans största intresse är musik. När musikpedagogen är här brukar han gå ner till musikrummet.
– Jag kan tyvärr inte sjunga, min röst är för torr. Men jag spelar mycket elgitarr och lite bas, säger han.
Han har också en dröm, att få vara med i ett band och spela in minst en cd-skiva. Han hämtar en demo-skiva med ett omslag som han tecknat själv.
– Man kan nog säga att det här är första steget. Det är dödsmetall. Hela poängen är att det ska låta så skitigt som möjligt. Det är en trummaskin och jag, säger han.
Deltagarna på Konstbruket ska ha gått klart gymnasiet, men det finns ingen bortre åldersgräns. I princip kan de vara kvar till pensionen. Den som varit här längst är Maria ”Svea” Nordström.
– Här får man vara sig själv. Det är det viktigaste, och att man respekterar varandra. Ibland driver vi med varandra på skoj. Ibland kan det knastra, då benar vi ut vad som hänt. Jag trivs jättebra, säger hon.
Sedan berättar hon i raskt tempo att hon hejar på Almtuna och att hennes stora intressen förutom fåglar är hur kroppen fungerar och vårt land Sverige – svenska flaggan, rikssymbolen tre kronor och så vidare. Men hon struntar i var folk kommer ifrån.
Framtidsdrömmar då?
– Att försvara landet mot yttre fiender eller inre hot och att läsa upp ett gymnasiebetyg, kanske plugga på universitetet, svarar hon.
Det har blivit lunchtid. I köket plingar mikrovågsugnarna och doften av nudelsoppa sprider sig över hela övervåningen. Mia Sedvallson med långa mörka flätor sitter kvar i ateljén, djupt försjunken i att snida på en fredspipa. ”Alldeles strax” ropar hon när någon undrar om hon inte ska äta. En stund senare står hon med ytterkläderna på i trappen och frågar glatt vilka som vill följa med henne och Barbro ut på promenad.