Familjen Thulin fick se myskoxen bakom en vägkrök " Den var så majestätisk", säger Johan Thulin.
Att se en av Sveriges drygt tio vilda myskoxar är en dröm för varje naturintresserad svensk. Men ytterst få får någonsin en skymt av de skygga djuren.
Ändå var det just vad familjen Thulin från Uppsala fick vara med om i förra veckan. Deras upplevelse är så märkvärdig att till och med lokaltidningen Östersunds-Posten rapporterat om det i en artikel.
För det blev inte bara en skymt, utan en stunds närkontakt.
– Det var så häftigt. Vi åkte längs en grusväg vid Svenstavik och när vi svängde runt en krök så stod myskoxen där, bara fem, tio meter framför oss. Pappa tvärnitade som bara den, berättar Johan Thulin, 16 år.
Han säger att första känslan var kallt konstaterande: "oj, där står en myskoxe".
– Men sen kände jag: "Vänta...en myskoxe här? Det kan inte stämma." Vi är naturintresserade och visste vad vi såg och förstod att det här inte är något man kan förvänta sig att se här.
Myskoxarna lever främst uppe på fjället, men redan i fjol rapporterades att en av dem, Brutus, hade vandrat i väg ensam och gått ned i skogsområdena och till och med hälsat på inne i Svenstaviks samhälle. Sannolikt var det just Brutus som Johan och de andra i familjen nu fick se. Svenstavik är ett samhälle nedanför fjällen, vid Storsjöns strand.
Vad gjorde Brutus för intryck på dig?
– Han var så majestätisk. Stor och kraftig som.... satan! Han kändes mytisk där han stod. Samtidigt var han så lugn när han bara gick där och åt.
I Sverige finns färre än tio vilda myskoxar. Att familjen fick se en av dem, sannolikt Brutus, på sin semester blev en nyhet i lokalpressen.
När den första chocken lagt sig och de förstått att det verkligen var en myskoxe, ofta beskrivet som ett urtidsdjur, som stod där vid vägen gällde det att föreviga ögonblicket.
– Jag var aldrig rädd, men det blev panik ett tag för att hinna ta kort och filma, säger Johan Thulin.
Att familjen har ett naturintresse tror han gjorde dem lugna.
– Hade vi inte haft kunskap tror jag att vi blivit rädda. Men fast vi visste vad det var vi fick se så trodde vi knappt på det.
Tur då att de hann ta bilder och filma – så att de har bevis.