För Hannah Dano och hennes man Benjamin var det självklart att öppna sitt hem för en gravid kvinna och hennes 12-åring.
I ett nytt land
Flyglarmet ljöd flera gånger om dagen. Irina tvingades tillsammans med andra gravida kvinnor och mammor med nyfödda bebisar ta skydd i sjukhusets källare. Där under jorden föddes barn och utfördes operationer.
– Larmen kom på natten, på morgonen, på dagen. Ibland höll det på i några minuter och ibland i flera timmar. Det var fruktansvärt, säger Irina.
Det var i början av mars som Irina låg inlagd på ett kvinnosjukhus i hemstaden Kropyvnytskyi eftersom man misstänkte att bebisen växte för lite.
Efter fem dagar på sjukhuset fick hon åka hem till lägenheten, och packade då en väska åt sig och tolvåriga dottern Maria för att fly landet.
– Sjukhuset där jag låg bombades aldrig, men jag hörde om andra sjukhus som träffades. Jag kände att jag inte vågade föda barn i Ukraina. Det var för farligt.
I början av mars låg Irina inlagd på ett sjukhus i Ukraina. Flyglarmet gick flera gånger per dygn, och personal, gravida kvinnor och kvinnor med nyfödda bebisar fick ta skydd nere i källaren.
När bomberna faller över en förlossningsklinik i Mariupol och dödar minst tre och skadar sjutton, har Irina och Maria precis kommit till Sverige. Men vart de nu ska ta vägen har de ingen aning om.
Samtidigt i Ösby, strax öster om Uppsala, går Hannah Dano och Benjamin Sylvander och funderar på vad de kan göra för att hjälpa människor på flykt. De driver ett städföretag och har utan ersättning städat ur en gäststuga hos en granne som ska låta flyktingar flytta in där. Men de vill göra mer.
När grannen några dagar senare ringer och undrar om Hannah och hennes man kan ta emot en höggravid kvinna och hennes tolvåriga dotter – redan samma dag – svarar Hannah ja direkt.
– Jag tänkte att det inte spelade någon roll att jag inte hade pratat med Benjamin eller att vi inte hade förberett något. Om jag själv hade varit på flykt höggravid tillsammans med ett barn ... vilken oerhörd stress det hade varit. Då hade jag velat att någon hjälpt mig.
Irina säger att hon är överväldigad över all hjälp hon fått i Sverige. "Svenska människor är oerhört hjälpsamma. Och Hannah är den bästa", säger hon.
Vi träffar Irina och Hannah på kvinnoklinikens kafé på Akademiska sjukhuset. De har precis fått veta datum för det kejsarsnitt som läkarna beslutat om. Den 8 april, precis en månad efter att Irina kom till Sverige, ska flickan som ligger i magen födas.
– När jag kom till Sverige var jag väldigt stressad och jag kände att bebisen också blev stressad av det. Men nu mår hon bra, säger Irina.
Irina har gått på flera kontroller för att se hur bebisen växer. Hannah har följt med på alla, som stöd och kontaktperson. Det var en stark upplevelse för Hannah första gången hon hörde bebisens hjärtslag.
– Det är något jag nog annars aldrig skulle få uppleva. Jag och Benjamin har valt att inte skaffa barn eftersom jag lider av psykisk ohälsa. Men vi älskar barn och har tidigare sagt att vi gärna vill finnas för barn som behöver extrastöd.
Och om bara ett par veckor bor en nyfödd bebis i ert gästrum?
– Ja, det är helt fantastiskt. Tänk om jag hade vetat det här för några veckor sedan.
Bebisen som ligger i Irinas mage är en flicka som är planerad att komma med kejsarsnitt 8 april.
Medan förmiddagssolen lyser utanför de dammiga sjukhusfönstren sitter Irinas dotter Maria framför datorn i Almunge. Hon har lektion, eftersom hennes skola i Ukraina har undervisning på distans. Hemma i Ukraina spelar hon tennis, och nu har Hannah fixat tennislektioner åt henne här också.
Maria frågar ibland sin mamma när de ska åka hem till Ukraina.
– Jag säger att jag inte vet. Men jag älskar Ukraina och mitt liv där, och hoppas att vi kan återvända dit väldigt snart. Jag hoppas att vår stad inte förstörs av bomber.
Hannah Dano har föjt med som stödperson på kontroller som Irina gått på här i Sverige för att se att bebisen växer som den ska. "När jag kom till Sverige var jag väldigt stressad och jag kände att bebisen också blev stressad av det", säger Irina som egentligen heter något annat.
Om de är kvar här i höst kommer Maria att börja svensk skola. Irina funderar på om hon, som är utbildad jurist, skulle kunna jobba som jurist även här i Sverige i väntan på att få återvända. Hos Hannah och Benjamin får de i alla fall stanna så länge de vill. När de isolerat övervåningen kommer Irina och Maria få ett rum till, berättar Hannah.
Just nu är hela vardagsrummet fullt med bebisprylar. Barnvagn och bilbarnskydd, kläder, blöjor och bebisleksaker. Alltihop är gåvor från personer som läste ett inlägg som Hannah la ut på Facebook, där hon berättade om Irina och behovet av bebisprylar.
"Om jag själv hade varit på flykt höggravid tillsammans med ett barn ... vilken oerhörd stress det hade varit. Då hade jag velat att någon hjälpt mig", säger Hannah Dano.
Irina är överväldigad.
– Det är så vackert, svenska människor är oerhört hjälpsamma. Och Hannah är den bästa.
Vad tror och tänker hon om framtiden? Irina rycker på axlarna och skrattar sedan till.
– Hela livet har jag haft planer, jag har alltid vetat vad som väntar. Men kriget har förstört allt. Nu vet jag ingenting om framtiden.
Irina och Maria heter egentligen något annat.