Klädesplaggen i Hannas ena kollektion, Remake by Raori, har alla en historia – många av plaggen är gjorda av gamla bordsdukar och gardiner. Den andra kollektionen är måttanpassad.
Hanna har varit ute i solen och nålat. I det ljusblåa spetstyget bildar nålarna fyrkanter lite här och var, och tittar man närmare ser man vad de markerar: fläckar. Hopplösa sådana. Den gamla duken hade gjort sitt, tyckte ägaren, som tog med den till Hanna Westergren Gendebien. Nu är den nästa projekt.
– Jag vill inte sätta saxen i den om jag inte vet vad jag ska göra. Men ingen kommer använda den som bordsduk, den kommer mycket mer väl till användning så här.
Hon bläddrar bland plaggen på klädhängaren i ateljén i huset utanför Almunge – den här kjolen har varit en bordsduk från Kongo, ett par byxor kommer från en gammal gardinkappa. Många kommer och lämnar den sortens gamla tyger hos henne. Och när de väl landat i ateljén ser hon det som sin uppgift att göra något av dem.
Det är bara knappt ett år sedan som hennes företag, Raori, kom igång i sin nuvarande form – och nu känner hon att hon hittat rätt. Det här är vad hon tänker göra i framtiden.
Men vägen till hennes egna klädmärke har varit lite snirklig. Den har gått via textilläraryrket, studier i London, den hårda modebranschen i Stockholm, skolsystemet i Belgien – och studier i Japan. På ett sätt var det där det började.
Hanna var 28 år, hade jobbat flera år på olika modemärken i Stockholm, och fått nog. Hon sa upp sig och flyttade till Tokyo för att plugga japanska ett år. Där hittade hon tillbaka till något. Ett tankesätt, som egentligen fanns med henne från textillärarutbildningen.
– Att se kimonos som är gjorda av ett enda tygstycke, hur man värdesätter trasiga saker och gör det till något vackert. Det var någonting som verkligen fick mig att gå tillbaka till att ta hand om det vi har, säger Hanna.
Sedan några år tillbaka är Hanna Westergren Gendebien Uppsalabo igen.
Sedan några år tillbaka är Hanna Westergren Gendebien Uppsalabo igen.
Under året i Japan träffade hon även sin blivande man, Max, som är från Belgien. När Hanna blev gravid flyttade de till Bryssel och det var där, under vad Hanna upptäckte var en betydligt kortare föräldraledighet än den i Sverige, som hon först startade Raori – delvis som ett sätt att få vara hemma med sina barn. Grundtanken var att tillverka ett plagg i taget, av god kvalitet. Lite lyxigt, men på ett hantverksaktigt sätt. Till en början var det mycket brudklänningar. På plattformen Etsy, som hade fokus på egenföretagare på den tiden, lyckades Hanna göra sig lite av ett namn – en gång hamnade hon till och med på amerikansk tv, minns hon.
Men efter några år i Belgien tröttnade familjen på skolsystemet och bestämde sig för att flytta till Sverige. Max förverkligade sin dröm och byggde timmerhuset i Faringe, familjen flyttade in, Hanna gick tillbaka till att jobba som textillärare. Men förra året startade hon upp Raori igen, som ett renodlat slow fashion-märke.
Slow fashion-rörelsen handlar om hållbart mode och är en slags motreaktion till det som brukar kallas fast fashion: modesystemet med massproduktion, låga priser och ständigt nya kollektioner. Hanna jobbar med två kollektioner: dels den där hon gör kläder av de gamla dukarna och gardinerna hon får in, dels en kollektion där hon syr måttanpassade kläder av mer hållbara material som linne och ull.
Märket har blivit en del av den organiserade slow fashion-rörelsen som finns i Stockholm, och kläderna säljs hos marknadsplatsen Green Little Heart i Stockholm. Framöver skulle hon vilja starta ett liknande samarbete i Uppsala.
Förutom textillärarutbildningen i Uppsala har Hanna även pluggat modedesign i London.
Men än så länge är det en ganska snäv grupp människor som köper hennes kläder. Hanna svarar snabbt:
– Kulturtanter.
Hon skrattar och utvecklar sedan: bland kunderna finns även en hel del läkare, sjuksköterskor, universitetsfolk och musiker. Men hon medger att det finns en tröskel i och med priserna.
– Jag skulle vilja nå alla. Grejen är att jag är ganska billig om man jämför med många kollegor och jag vill inte höja priserna. Samtidigt måste jag tänka på mitt eget liv, med pension och så där.
I första hand ska man inte ens köpa av henne om man vill handla hållbart, påpekar hon.
– Om jag skulle ranka så är nummer ett att köpa second hand. Köp inte av mig om du inte behöver.
Hanna jobbade på Norrmans skor till och från i flera år, under studietiden i Uppsala.
I ateljén visar hon upp ett av sina favoritplagg: en beige kappa. Den har en speciell historia. Hanna kände igen tyget direkt när det kom in till henne: det brukade hänga som en gardin mellan skyltfönstret och butiken Norrmans skor i Uppsala.
– Gardiner är helt underbara att göra kläder av. Man hittar nästan inte sådant här material när man syr längre, säger Hanna.