Handtag, famntag, klapp eller ... näsgnugg?
Ania Jonasson var i London och tog med sig kindpussandet hem. Jonas Westman kramar killkompisarna men bara på krogen. Josefine Östh har bott i USA och tycker att svenskar är mindre stela än ryktet säger.
Gnuss gnuss. Bland maorierna på Nya Zeeland är den formella hälsningen näsa mot näsa. Här demonstrerat av Jonas Westman och Josefine Östh.
Foto: Klara Hussénius
— Kramas kan jag göra med vem som helst, men kindpussas gör jag bara med dem jag verkligen tycker om. Det är att ta kroppskontakten ett steg längre.
Det är inte den teatraliska överklasspussen, puss sida ett i luften, puss sida två i luften, "mhwa, mhwa, du är så underbar", utan en puss helt enkelt på ena kinden, förklarar Ania.
— I England pussar man bara sina killkompisar på kinden. Men här i Sverige pussar jag bara mina tjejkompisar. Kindpussas man med en kille kan han få fel intryck, med en tjej blir det aldrig fel.
Josefine Östh håller med.
— Jag skulle nog aldrig ge en kindpuss till en kille — då ger man hellre en kram, säger Josefine Östh, som kindpussas någon gång då och då men vanligtvis kramar sina kompisar, i alla fall om de inte setts på ett tag.
Jonas Westman har bott tre år i Bolivias huvudstad La Paz. I Bolivia skakade killar alltid hand med varandra, men alla andra hälsade med att pussa på kinden.
— I början var det jobbigt när man inte visste riktigt åt vilket håll man skulle vända sig, jag var rädd för att råka stånga någon. Jag skulle aldrig kunna kindpussas med en tjej i Sverige, fast man alltid gjorde det i Bolivia. Det känns fortfarande onaturligt, säger han.
Ibland kan det vara svårt att veta hur man ska hälsa på folk, tycker Josefine och Jonas. Ingen av dem tycker att man behöver uppfattas som stel om man inte hälsar med en fysisk rörelse.
— Man behöver inte alltid göra något, men man hälsar alltid på folk med "Hej, hur är det", det visar att man bryr sig, fast det betyder ju inte att jag verkligen vill att de berättar hur de känner sig, säger Josefine.
De Josefine kramar är hennes närmaste vänner och då blir det aldrig fel, utan kommer helt naturligt.
— Jag kan krama mina tjejpolare, men jag skakar alltid hand med mina killpolare. Om jag gick fram till en killpolare i skolan och kramade honom som hälsning skulle han tycka att jag var helt sjuk, säger Jonas.
Däremot kan han krama sina killpolare på krogen. Josefine håller med om att det är stor skillnad på hur man hälsar på krogen och i skolan.
— I skolan kanske man inte hälsar på något särskilt sätt på sina kompisar, medan man på krogen kan krama någon man inte känner så bra.
Ania brukar alltid kramas med folk, oavsett hur bra hon känner dem, för att slippa missförstånd.
— Det är när du tvekar som det blir svårt. Jag brukar sätta tonen med att ha inställningen "nu ska vi kramas", så vet man alltid hur man ska göra. Man slipper det här pinsamma "hehehe, jaha oj, nej men ska vi skaka hand då", säger hon.
Det är en fördom att vi är stela i Sverige och att man är mer för fysisk kontakt i USA. Tvärtom, tycker både Josefine och Ania, som bägge varit utbytesstudenter där.
— Det var inte självklart att man tog i hand när man träffade en ny person som här i Sverige, och träffade man en jämnårig stod man oftast bara still när man blev presenterad, säger Josefine.
Så jobbar vi med nyheter