När han första gången besökte Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala klarade Serge Ngobila inte alls av att prata om det han upplevt. I dag kan han berätta om tiden som barnsoldat. Men det är svårt. Flera gånger under vårt samtal fylls hans ögon av
tårar.
Det var den 18 maj 1999 som Serge Ngobila kidnappades från sin katolska skola. I sammanlagt 13 månader hölls han fängslad i två olika läger för att tränas till soldat och delta i strider. Den som försökte fly blev dödad. Den som vägrade lyda misshandlades.
Serge Ngobila berättar hur han vid sin första nattliga räd inte klarade av att skjuta. Han tvingades ta droger och sedan sköt han.
— Jag bara sköt och sköt. Det var natt och mörkt. Jag var tvungen. Annars skulle jag dö, berättar han.
Konflikten i Kongo-Kinshasa betraktas som en av de värsta och blodigaste sedan andra världskriget. Många vittnesuppgifter finns om grova övergrepp, våldtäkter och summariska avrättningar liksom en utbredd användning av barnsoldater.
Serge Ngobila beskriver hur han och de andra barnen i lägren satt fastkedjade nätterna igenom. De piskades som djur. Torterades. Han berättar hur våldtäkter tillhörde vardagen. När som helst kunde en vakt kräva ett analt samlag. Han var 15 år.
Vän dog vid flykt
En katolsk präst blev Serge Ngobilas räddning. Tillsammans med en vän kunde Serge fly från lägret i maj 2000. De skulle ta sig vidare till Tanzania i en mindre båt. Men det vara bara Serge Ngobila som kom fram. Långt ute på sjön föll hans vän ur båten i ett oväder. När Serge ska förklara kommer tårarna.
— Mannen som bestämde ombord hindrade mig att hjälpa honom. Man var rädd att båten skulle tippa. Jag hörde hans skrik. Men jag kunde inte rädda honom.
Serge hade fått veta att hans föräldrar dödats i en massaker i hemstaden Katogota. Hans yngre tvillingsystrar var spårlöst försvunna. I Tanzania fick han hjälp att ta sig vidare till Sverige. Men han visste inte vart planet han steg på skulle landa.
— Jag var jätterädd och ensam. När någon berättade att jag var i Europa och Sverige kom jag ihåg hur vi läst i skolan om Finland, Sverige och Paris i Europa. Men mer visste jag inte, säger Serge Ngobila.
Han hamnade på flyktingförläggningen i Gimo för personer över 18 år, eftersom Migrationsverket tvivlade på att han endast var 16 år. Det var osäkert om han skulle få stanna i Sverige och han mådde allt sämre psykiskt. Han beskriver hur han låg sömnlös om
nätterna fylld av ångest och oro.
- Det var svårt. Jag tänkte på min familj, mamma och pappa som var döda. Jag var ensam och orkade inte tänka på mitt liv.
Röda Korset hjälpte
Genom Röda Korset i Gimo fick Serge kontakt med Röda Korsets behandlingscenter i Uppsala. Under två års tid gick han i terapi och traumabehandling. Han har inte bara bearbetat sina minnen av kriget och tortyren, utan även förlusten av sina föräldrar och sin vän.
- Det har varit bra för mig att få prata. De har varit jättesnälla mot mig, säger Serge Ngobila, som gång på gång under samtalet säger att han är tacksam.
Han vill tacka Röda Korset och Rädda Barnen för all hjälp han fått.
- Jag har lärt mig i livet att aldrig glömma den som hjälpt. Jag glömmer aldrig namnet på den präst som räddade mig: Luis Pembele. Utan honom hade jag nog varit död i dag, säger Serge Ngobila.
- Det är fortfarande fruktansvärt i Kongo. Våldet har fortsatt och familjer är splittrade.
Med Röda Korsets hjälp har han sökt efter svar på vad som hänt hans systrar. För bara några veckor sedan fick han veta att de är vid liv. Han har talat med dem i telefon. Men ännu har han inte orkat tala om att föräldrarna är döda.
— De är bara 13 år. Jag klarade inte av att säga det till dem. Det går inte, säger Serge Ngobila.
Han hoppas nu kunna återförenas med sina systrar i Sverige. Sedan en tid bor han i Sundbyberg. Han har vänner inom katolska kyrkan och studerar svenska för invandrare. Med sig i väskan har han en bok på svenska om ryska författare. Han säger att han orkar tänka framåt. Han vet vad han vill jobba med. Men tvekar en stund och ler lite förläget innan han berättar:
— Jag vill jobba med att hjälpa gamla. Jag har inga äldre släktingar. Jag skulle tycka om det jobbet mycket.