Stig Westerberg Ärna Björklinge 93 år F16
Alldeles i början av karriären, våren 1945, svängde ett skolflygplan med två stolar ut mot startbanan på ett flygfält i södra Sverige. Mekanikern Stig Westerberg satt bakom piloten och skulle flyga med till Ystad. De rullade förbi kollegerna och vinkade medan piloten ökade farten, innan de mekaniska bromsarna plötsligt nöp åt. Tvärstopp. Flygplanet ställde sig på nosen, rakt upp som på händer. Stig Westerberg häver sig framåt med händerna mot marken.
– Skulle den vicka åt det hållet eller vicka tillbaks, säger han idag, 76 år senare.
Stig Westerberg föddes i Björklinge som son till ett ensamstående hembiträde våren 1928. Vid den här tiden hade länet 139 000 invånare, alla utom ett företag hade givit upp ångbåtstrafiken mellan Uppsala och Stockholm och innerstadsspårvägen var precis färdigbyggd. I ett av fyra hus på kullen bakom nuvarande Björklinge skola, "på gräddhyllan", växte Stig Westerberg upp med mamma och morfar. Efter sex års grundskola delades kompisarna upp.
– Man visste inte vad man skulle bli, morfar var ju bonde. Och morsan var ju hembiträde. Så det fanns ju ingen... Jag hade lekkamrater som åkte bil härifrån Björklinge till högre allmänna och tog studenten. Och det var inte att prata om. Det var ju ekonomin, det kostade ju lite i alla fall, säger Stig Westerberg.
Han tog jobb hos bonden nere bredvid kyrkan.
– Gammelfarfar och jag skötte djuren där. Sen började jag på sågen i Nyby och kapade ribb. Men så skulle jag väl göra något annat då. Och så fick jag jobb som cykelbud i Uppsala, trampa runt i trehjuling, fylla upp fullt med tvätt på Vaksala torg. Det gick inte att komma uppför slottsbacken med den inte, då fick man cykla runt Skolgatan.
Stig Westerberg är en riktig Björklingebo. På hembygdsmuseet ligger gammelfarfars hatt och verktygslåda.
Under tiden hann det bli världskrig och riksdagen beslutade att utöka landets flygflottiljer från sju till sexton stycken. Uppsala skulle få det sextonde, F16, en jaktflottilj som skulle hamna strax norr om staden.
Varje dag cyklade Stig Westerberg förbi fältet i Ärna – E4 hade cykelbana på båda sidor – och fick se flygområdet byggas upp 1943.
– Jag hade inget speciellt flygintresse men man fick väl det när de började bygga. Då började jag på flygmekanikerskola på Skolgatan, mittemot brandstation, lärde mig svetsa och svarva. Ganska snart så kom de från F16 och tyckte att vi skulle börja där. Och så blev det, då blev man militär. Femtio grabbar i en kasern, åtta i varje rum.
"Flygstaden vid Ärna på väg att fullbordas" heter den här bilden som är tagen 1944.
Mekanikerna tränades hårt och lärde sig Flygvapnets jaktflygplan J22, med praktisk träning halva året och skolbänk andra halvan.
– När vi gick på skolan på vintern så fick man gå upp klockan sex, och så fick man springa ett varv runt Sibirien, du vet holmen där, runt och så duscha och sen käka frukost vid sju. Då byggde man ju upp lungorna. Det får man vara tacksam för, och det behövdes, för när man tankade Mustangen sen så var det öppen tankning i vingarna vet du. Där stod man och flåsade in ångorna.
"Det var aldrig slagsmål på Ärna", säger Stig Westerberg. "Men det var en speciell kille, han gjorde en liten vink så där. Sen satte han sig på en stol. Och då skulle man ju ge igen, 'slår du en kille som sitter va'".
Tanken var att F16 sommaren 1945 skulle ha tre fulla divisioner med flygplanet J22. Men en tidigare flottiljchef hade beställt 50 stycken helt annorlunda amerikanska flygplan, P51-D Mustang, och mekanikerna fick snabbt skolas om.
Amerikanska P51-D Mustang fick heta J26 i Sverige. Här fotad på Flygets Dag 1946.
1946 hölls Flygets Dag på Ärna för första gången och allmänheten bjöds in att titta på flygplanen. Långa rader publik kantade vägar och landningsbanor.
– Då skulle det vara flyguppvisning såklart med hela gänget, och då höll de till bakom Sibirien vid hangarerna där du vet. Slutet på Atlantbanan. Och så blev det fel på ett flygplan. Och då hade de ju utanför femte kompaniet uppställt massa kärror där och publik. Och då fick Stig, lilla grabben, "spring dit och hämta den där kärran", för de måste sätta in en reserv. Då var man kaxig när man gick upp där inför publiken. Körde kärran längs kanten på E4:an.
Publiken på Flygets Dag 1946, flottiljens första.
1948 blev de anställda och slapp militärexercisen. 60 kronor i lön, av vilka arbetsgivaren tvångssparade 15 åt dem. Åren gick och Stig Westerberg trivdes på Ärna, rullade ut flygplanen på morgnarna, gjorde tillsyn, åkte runt i landet och spelade handboll med flottiljens korpenlag och dansade.
En av minnessakerna från idrottstiden vid Upplandsflottiljen.
Fyra år senare gick svenskt flygvapen in i jetåldern med det nya flygplanet J29 Tunnan. Mekanikerna lärde sig att sätta en korg i luftinsuget för att det inte skulle svälja mössan när motorn varvade ner och Stig Westerberg fick tinnitus.
J29 Tunnan under flygövning vid Ärna.
Snart träffade han Astrid som jobbade hos flottiljens tandläkare.
– Jag spanade in honom på bussen, men sen var han så feg vet du. Han väntade väldigt länge, så jag hade sällskap med honom i fyra år och han med mig i ett. Då förstår du ungefär läget, säger Astrid Westerberg som gått och plockat i köket under intervjun.
Stig och Astrid Westerberg på fest med handbollsgänget. Paret har en son och en dotter.
Nu har de varit gifta i 63 år. Astrid ska gå till distriktssköterskan och tackar nej till Stigs erbjudande om hjälp med kapuschongen. Hon har satt på kaffe och ställt smörgås och paj i gladpack på en tablett i köket, i samma hus på gräddhyllan som Stig växte upp i. De tog över huset av en morbror på 70-talet.
Stig och Astrid Westerberg på fjällvandring. De är 93 och 90 år gamla idag och promenerar fortfarande en timme tillsammans nästan varje dag.
Det är blåmesar utanför fönstret, fem-sex stycken, och bakom det ett nygrävt dike. Motion, säger mekanikern, och visar att han började gräva från vänster.
1956 byggdes "berget" på Ärna, en underjordisk hangar. Stig Westerberg tyckte in om den. "Det var bättre uppe på plattan med planen, friska luften", säger han.
Flygplanet vickade bakåt den där gången 1945 och Stig Westerberg pustade ut. Bättre än framåt. Flygplanet förstördes, gick av vid stjärtfenan och skrotades till delar, men piloten och mekanikern klev ut oskadda.
Det blev många fler olyckor under karriären. Mellan åren 1952 och 1968 havererade 45 av Ärnas "flygande tunnor" J29. Nationellt kraschade ungefär en tredjedel av alla tunnor som tillverkades. Då förklarades olyckorna både internt och för allmänheten bero på fel hos piloterna. Senare kom tecken som pekade åt annat håll.
Den 18 december skar det här flygplanets bakre lager ihop söder om Uppsala. Flygaren flög i nästan fem minuter med öppen huv medan han antecknade instrumentvärdena i sitt knäblock. Han sköt ut sig och blev hängande i ett träd 18 km från nedslagsplatsen. Försvarsmakten ersatte en lantbrukare med 5 480 kronor för skador på maskiner.
"Flygarna skickades upp i tekniskt sett ofulländade flygplan och förväntades hantera dem på bästa vis. När det värsta ändå inträffade upprepades budskapet: Offer kan krävas även i fredstid", skriver Ulf Eneroth i boken Haveriet om en expansiv flygindustri och "otyglade lågflygningar".
17 flygare från F16 omkom i olyckor med Tunnan.
– Klädd i uniform då, tripp trapp trull stod vi vid kistorna. Sista resan för kamraterna. Men vi försökte väl sträcka på oss och vara så prydliga som möjligt.
Stig Westerberg framför prishyllan med tallrikar och glas.
I oktober 2021 är det flygövning över Uppsala. F16 har återuppstått, det dånar dygnet runt. Det är Stig Westerberg glad över.
– Jag har alltid tänkt att man måste ju kunna försvara huvudstaden, säger han.