Jan Bondesson tror att han växte som människa av att arbeta med mottagandet. “Jag är nog inte lika rädd att prata om känslor som jag var innan. Det blev liksom naturligt att man gjorde det där” säger han.
Artikeln publicerades första gången i december 2023
Året är 2005 och på den nedlagda militärflygplatsen Ärna i norra Uppsala står officeren Jan Bondesson och blickar ut över begravningsbilarna. De är parkerade i halvmåneformation. På kommando ska chaufförerna kliva ur bilen, öppna bakluckorna och dra ut kistor draperade i den svenska flaggan. I dem ligger dödsoffren från tsunamikatastrofen i Thailand. Runt omkring har de anhöriga samlats för att ta emot kropparna som nu kommit hem till Sverige.
Totalt ska det bli 473 kistor som kommer till Ärna. Jan Bondesson är en av dem som fått i uppdrag att utforma mottagandet och under första halvan av 2005 är han nästan varje vecka uppställd på flygplansplattan för att bevittna ceremonierna.
– Det värsta var att se när de anhöriga gick fram till kistorna; att se en ung mor som förtvivlat försöker känna lukten av sitt döda barns hud genom en zinkkista. Det var väldigt jobbigt, säger Jan Bondesson.
Tsunamin som på annandag jul 2004 vällde in över Sydostasien räknas som en av de värsta naturkatastroferna i modern tid. Sverige var det land utanför Asien som drabbades hårdast med 543 dödsoffer. Den svenska krishanteringen sattes på prov och regeringen och utrikesdepartementet har mött stark kritik för bristande beredskap.
Jan Bondesson säger att han inte har så starka åsikter kring beredskapen. Han konstaterar att direktiven de fick kring mottagningen var få och att uppgiften var svår. Men samtidigt tror han att det var bra att teamet på Ärna till stor del själva fick styra upp det hela.
I sin nya bok ”När tsunamioffren kom hem” delar han med sig av sina minnen från att jobba med katastrofen.
– Man gör inte något sådant utan att påverkas som människa, säger han.
Begravningsbilarna kördes i kortege från Arlanda till flygfältet i Ärna.
För honom började det hela på kvällen på trettondagsafton. Han satt hemma i Värmland och njöt av julledigheten när en medarbetare ringde och meddelade att han måste vara i Uppsala morgonen därpå. Ett möte om mottagandet av tsunamioffren skulle hållas och han skulle representera militären. Beskedet kom som en total överraskning, menar han.
Dagen därpå börjar arbetet med uppbyggnaden. På plats finns representanter från polisen, Rättsmedicinalverket, Försvarsmakten, Fortifikationsverket och Svenska kyrkan. Det beslutas att mottagningsceremonin ska följa en militär struktur.
Att ställa upp begravningsbilarna i en halvmåneformad formation skulle ge ceremonin en värdig inramning.
Därför planeras allt i detalj. Var på flygplatsen ceremonin ska hållas, hur bilarna ska parkeras, vad chaufförerna ska ha på sig - inget får lämnas åt slumpen. Samtidigt berättar han att det fanns en viss oro över hur de anhöriga skulle uppfatta den militära miljön.
– Men tanken var att en militär disciplin skulle bidra till värdigheten. Det var ju inte precis en kyrka vi stod i när vi skulle dra fram kistorna, utan vi var på en nedlagd flygplansplatta. Så vi var tvungna att skapa en ram kring ceremonin för att det skulle bli värdigt och fint.
Allt från förarnas klädsel till hur de skulle öppna bagageluckan planerades i förväg: ”Tanken var att en militär disciplin skulle bidra till värdigheten” säger Jan Bondesson.
Efter ceremonin måste kropparna identifieras av rättsmedicinalverket, vilket skapar ett nytt problem. Kistöppningen måste ske på en plats som är skyddad från insyn. Detta eftersom man är rädd att paparazzifotografer skulle kunna fotografera flygfältet från E4:an om de skulle få nys på att någon känd fanns bland de omkomna. Lösningen blir att bygga upp en mur av containrar kring området.
Efter att allt praktiskt är löst återstår den psykiska påfrestningen att under ett halvår ta emot dödsoffren och sörjande anhöriga.
– Jag är en relativt lugn person, så jag kände att jag nog skulle klara av det. Men inför första mötet var jag ändå spänd inför hur jag skulle reagera. Hur ska man klara av att ta emot så mycket sorg?
Totalt togs 473 kistor emot på Ärna.
Jan Bondesson låter lite medtagen när han berättar om tiden. Men erfarenheten är ingenting som han skulle vilja ha ogjord. När han ser tillbaka på det känner han sig stolt över hur de arrangerade mottagandet och han minns flera fina stunder. I det anhörigrum där alla samlades efter att de tagit emot kistorna såg han till exempel en del ljusglimtar.
– Man kunde se hur folk som drabbats av en sån otrolig sorg nästan sken upp där, lättade över att kistorna till slut var hemma, så att de kunde begravas. Det fanns en viss glädje i all sorg.
Och för egen del tror han att han växt som person av arbetet.
– Jag tror att jag har fått större empati. Och jag är nog inte lika rädd att prata om känslor som jag var innan. Det blev liksom naturligt att man gjorde det där, säger han.