Helén Felger, Mikael Köhlers assistent, möter vid receptionen i Regionens hus och säger att vi får ta trapporna upp eller åka hiss på egen hand. I hissen går det inte att hålla coronasäkert avstånd mellan tre personer.
– Mikael ville först ta intervjun i sitt arbetsrum. Men jag sa "aldrig i livet" och bokade ett större rum, säger hon på väg upp till fjärde våningen.
Pandemin ligger som ett självklart bakgrundsfilter när vi träffar Region Uppsalas hälso- och sjukvårdsdirektör. När Mikael Köhler kommer in i konferensrummet tar han handsprit från pumpflaskan på bordet och gnuggar händerna.
Mikael Köhler har blivit ansiktet utåt i regionens covid-kommunikation. Han hade redan varit i hetluften ett tag när han klev på sitt nuvarande uppdrag. Som chefsläkare vid Akademiska sjukhuset fick han hantera sjukhusets prioriteringar när materialkrisen slog till med full kraft. Nu har han det yttersta ansvaret för vården i pandemin.
När vi kommer in på hans roll i hanteringen av covid-19 är svaret nästan kaxigt:
– Med min personlighet och med mina erfarenheter är det som att jag förberett mig på det här hela mitt yrkesliv, säger han och fortsätter:
– Som läkare vet man att förr eller senare kommer det en riktig hälsokris. Det är en slump att jag råkade ha den här positionen när pandemin slog till.
Personligheten, som han nämner, beskriver han som en önskan att ta sig an problem som verkar omöjliga.
– Det blir som ett gift, nästan som en drog. Men jag har lärt mig ett sätt att angripa problem som andra är skrämda inför. Desto svårare och ju mindre man begriper, desto närmare själva problemet och längre in i det behöver man vara.
På vägen har han haft flera chefstjänster inom sjukhuset: för medicinkliniken, för lung- och medicinkliniken, divisionschef för medicin och thorax, chef för geriatriken och chefsläkare innan han hoppade på sitt nuvarande chefsjobb.
Är du karriärist?
– Ja, det kan jag vara ärlig och säga att jag är. Jag sökte uppmärksamhet och har fått inflytande med tiden. Jag vill vara med och styra och leda.
Men resan mot toppen började tidigt, i musikskolan i Orsa.
– Jag var inte alls musikalisk. Men i Orsa skulle alla få vara med och spela om de ville. Och jag har förstått efteråt vad det betydde.
I musikskoleorkestern hemma i Orsa spelade, samtidigt som Mikael Köhler, flera som sedan blev proffsmusiker. Kalle Moraeus var en av dem. Men här återfanns också en blivande chef vid ett läkemedelsbolag och profiler från etermedierna.
– Bara det att alla fick en chans tror jag bidrog till att lilla Orsa, med 7 000 invånare, kunde få fram så många som blev framgångsrika inom sina områden.
Från de tidiga åren var det inte musiken utan skidåkningen som följt honom upp i vuxen ålder. Som 13-åring tävlade han mot Gunde Svan. Elitåkare blev Mikael Köhler aldrig, men skidåkningen är fortfarande ett stort intresse.
– Ju äldre man blir desto roligare är det. Vi har ett ställe norr om Falun, i en dalgång uppe på en höjd. Där kan man åka skidor ända in i april, säger han med längtan i rösten.
Till Uppsala och Akademiska sjukhuset kom Mikael Köhler i mitten av 90-talet när han gjorde en del av sin specialistutbildning i internmedicin. Men sen vände han tillbaka Dalarna. Han jobbade i många år i Falun, där han inledde sin chefskarriär innan erbjudandet om chefsjobbet på Akademiska sjukhusets medicinklinik dök upp 2012.
– Jag kände att jag behövde en ny utmaning, och tackade ja. Dessutom ville jag i väg. Jag hade varit med om att fatta beslutet att lägga ner akuten i Ludvika och det var tufft det man fick utstå då. När jag väl kom hit insåg jag att jag hade en massa kompisar från förr vid Akademiska sjukhuset.
Han bor dock fortfarande kvar i Falun och veckopendlar till Uppsala.
– Dalarna lämnar jag aldrig. På vintern spelar det inte så stor roll, men det är jobbigt på somrarna. När det är ljust vill man vara hemma i trädgården efter jobbet.
Han säger att både han och hans fru trivs med att ha mycket att göra.
– I veckorna skypar vi en del. Det funkar faktiskt. Och efter en intensiv vecka i offentligheten är det skönt att komma bort från det och vakna till frukosten i Falun.
Men annars har han inte skytt offentligheten. Önskan om att stå i rampljuset har fått en del kompisar och kolleger att använda epitetet "mediehora", berättar han. Men det handlar inte bara om en vilja att glänsa. För honom är det en vilja till transparens och öppenhet.
– Det innebär också att jag får frågor jag inte kan svara på. Det driver mig och vården lite mer mot det rätta.
Den senaste månaden har det varit ett allvarligt ansikte som Mikael Köhler visat upp på de regelbundna presskonferenserna.
Finns det en risk att bli så alarmistisk att folk slutar lyssna på varningarna?
– Tills nu har jag varit den som inte velat förstora utan lugna. Men som det sett ut senaste veckorna har jag varit orolig. Det finns en risk att vi måste säga nej till patienter som vi annars kunde ha botat. Jag tycker att vi inte når fram med det allvaret.
Något som också blivit ett kännetecken för Mikael Köhler är de litterära referenserna och citaten han brukar lyfta fram på presskonferenserna.
Läser du mycket?
– Jag är egentligen mer intresserad av teater. Vi är ett gäng på fyra killar som regelbundet brukar gå på teater och opera. Det är något jag saknar nu, säger han.
– Men jag läser också en del. När jag bestämde mig för att gå läkarlinjen hade jag precis läst "Pesten" av Albert Camus. Det Camus begrep var att när man hanterar en pest går det inte att säga vad som är rätt eller fel. Jag vill bidra med det lilla jag kan för en bättre situation.
En annan sida av läkaryrket är att misstag man gör kan få ödesdigra konsekvenser. Men då gäller det att lyssna på sin omgivning.
– Jag är tacksam för alla sköterskor och undersköterskor som sagt till när jag har gjort fel. Det gäller att skapa en atmosfär där människor vågar säga ifrån. När jag inte har lyssnat har jag misslyckats. Det har hänt några gånger.
Ett tillfälle som etsat sig fast var när han gjorde ett fel i ordinationen av ett läkemedel till en patient.
– Jag berättade det för patienten, att nu har jag gjort så här. Jag tror inte det påverkade utgången men patienten avled ändå några månader senare. Då kom de anhöriga med ett brev där patienten beskrev ångesten och oron vid felbehandlingen. Det kommer jag aldrig att släppa.