Som koordinatör för Sveriges bistånd möter han dagligen rädslan som finns hos människor i ett krigsdrabbat land. Men han skönjer också en optimism.
Piratattacker, kidnappningar, krig, fattigdom, terror, svält. Mediebilden av Somalia känner alla igen. Mathias Krüger, som arbetat med Sveriges bistånd till Somalia sedan 2005, håller delvis med om bilden. Landet är traumatiserat efter 22 år av krig och de senaste generationerna har växt upp utan formell utbildning.
Folket på gatorna bär på en ständig rädsla för terroristattacker, samtidigt som de innerligt hoppas på kraftiga regn så att svältkatastrofen som drabbade landet 2011 kan undvikas.
– Men det finns definitivt en optimism i Somalia, och den har aldrig varit så stark som nu. För första gången ska en modern konstitution antas, där det till exempel finns inskrivet att kvinnor ska få vara med i alla statliga institutioner.
Mathias Krüger berättar också om en stark drivkraft som han beskriver finns hos somalier som väljer att återvända för att bidra till uppbyggnaden av landet. Särskilt minns han ett möte med en man som öppnade den allra första kemtvätten i Mogadishu.
– Nu behöver inte längre politikernas kostymer flygas ända till Djibouti för att kemtvättas, säger han, med ett snett leende.
Mathias Krügers arbetsdagar spänner över landets tre separata regioner: Puntland, Somaliland och Mogadishu. Dagen inleds vanligtvis med ett besök hos utrikesministern, presidenten eller annan representant för administrationen.
– Sedan besöker vi politiska institutioner, polisväsendet och olika svenskfinansierade projekt, som flyktingläger och skolor. Vårt arbete handlar inte bara om ekonomiskt bistånd, det är också mycket dialog och diplomati för att bidra till en demokratisk utveckling.
När han och kollegerna tar sig mellan de olika platserna har de alltid tung beväpnad eskort.
– Jag har lärt mig att lita på säkerhetsanordningarna. Men visst tittar jag mig fortfarande över axeln en extra gång när jag sitter på möten.
För att få jobba i länder som Somalia måste man genomgå vissa säkerhetsutbildningar. Mathias Krüger minns särskilt de realistiska kidnappningarna:
– Helt plötsligt får jag en huva över huvudet, mina händer bakbinds och en pistol riktas mot mitt huvud. Sedan kastas jag ner i en mörk källare och trakasseras. Pulsen ökar rejält vid sådana tillfällen – fast det bara är övning.
Varför väljer man att frivilligt arbeta i ett av världens farligaste länder?
– Innan Somalia arbetade jag i konfliktdrabbade länder i Centralamerika, där jag arbetade med olika beväpnade gerillagrupper. Det är därför jag fortsätter söka mig till konfliktländer, jag känner att jag kan göra nytta och bidra med mina kunskaper.