Han överlevde 300 hjärtstopp
Gunnar Wallgren har varit närmare döden än de flesta. Förmodligen har ingen annan människa överlevt så många hjärtstopp som han. Under några veckor förra året drabbades han av mer än 300 hjärtstopp. Till sist räddade ett unikt ingrepp med katetrar i hjärtat hans liv.
Foto: Patrik Wallgren
Gunnar Wallgrens hjärtstopp började efter ett akut ingrepp vid Centrallasarettet i Västerås med så kallad ballongvidgning av ett av hjärtats kranskärl.
Ballongvidgningen gjordes efter att en EKG-undersökning och ett blodprov pekat på att han nyligen haft en hjärtinfarkt och att en ny hotande infarkt kunde vara på väg.
Att hjärtstopp uppstår i samband med den sortens ingrepp är mycket ovanligt. De få gånger det trots allt händer brukar det räcka med att ge de flimrande hjärtkamrarna en enda elchock, en defibrillering, för att det ska komma i gång igen och sedan fortsätta att slå normalt.
Men så var det inte för Gunnar Wallgren. Bara någon timme efter det första hjärtstoppet kom ännu ett, som hävdes med en ny defibrillering, följd av ett tredje hjärtstopp, ännu en defibrillering, följd av ett fjärde hjärtstopp...
Inom mindre än ett dygn hade Gunnar Wallgren tio hjärtstopp. Då bestämdes att han skulle skickas vidare till Arytmisektionen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala för fortsatt vård.
- Ambulansfärden dit är bland det sista som jag någorlunda minns innan jag vaknade upp tre veckor senare. Först var det något av en chock att få veta vad som hänt och vara så svag att jag med nöd och näppe orkade lyfta ena armen, säger han.
I efterhand har han fått berättat för sig om alla försök som gjordes att få hjärtat att slå normalt igen och hur nära det var att läkarna gav upp hoppet om att kunna rädda hans hjärta när ingenting verkade fungera.
Under vården vid hjärtarytmiavdelningen och senare vid thoraxintensiven prövade läkarna att ge honom snart sagt alla läkemedel som kan användas för att stärka hjärtat och ge det en stabil rytm. Dessutom försågs han med en tillfällig pacemaker.
Det abnorma elektriska kaos som gjorde att hjärtats vänsterkammare inte kunde pumpa ut blod i kroppen kom ändå tillbaka, som mest hela 30 gånger under ett enda dygn.
Redan efter ett längre hjärtstopp natten efter ankomsten till Akademiska sjukhuset sövdes Gunnar Wallgren och lades i respirator, och för att ytterligare minska belastningen på kroppen kyldes han senare ner flera grader och fick en tillfällig konstgjord hjärtpump inkopplad.
Med dessa förmodligen livräddande åtgärder kunde blodcirkulationen upprätthållas, trots att hjärtstoppen fortsatte att komma tillbaka.
- Tydligen var jag så dålig att man satt upp mig på listan för en akut hjärttransplantation om man skulle få tag på något lämpligt donatorshjärta, säger Gunnar Wallgren.
Upprepade mätningar med så kallat 12-kanals EKG när han fick sina hjärtstopp blev vändpunkten. De visade att Gunnar Wallgrens hjärta gjorde täta extraslag och att det alltid var i samband med något sådant extraslag som det elektriska kaoset bröt ut och vänsterkammaren slutade att dra ihop sig och pumpa ut blod.
Iakttagelsen väckte idén att det skulle gå att bota hjärtstoppen genom att kartlägga exakt vilka celler i hjärtat som var abnormt elektriskt aktiva och förstöra dem. (Se även separat artikel och grafisk illustration.)
Förmiddagen 26 mars förra året gjordes på sjukhusets tillfälligt utlokaliserade arytmilaboratorium den framgångsrika specialundersökning och behandling som till sist botade honom.
Via ett blodkärl i ljumsken fördes speciella katetrar ända upp i hjärtat. Med dem gick det att kartlägga exakt var den elektriska aktiviteten uppstod som stimulerade hjärtat att slå extraslag och sedan kunde dessa så kallade purkinjeceller ges en dödande värmebehandling.
Bit för bit förstördes den elektriskt abnormt fungerade vävnaden i ett cirka två kvadratcentimeter stort område inuti hjärtat. När behandlingen var avslutad efter knappt tre timmar slog hjärtat inte längre några extraslag.
För första gången på flera veckor var Gunnar Wallgren helt fri från hjärtstopp under ett helt dygn. Dagen därpå väcktes han och togs ur respiratorn, och efter ytterligare ett dygn utan nya hjärtstopp kopplades det konstgjorda hjälphjärtat ur.
- Fast jag har mått bättre än då. Jag har aldrig varit överviktig och på de här tre veckorna hade jag gått ner 11 kilo. Första dagarna var jag så svag att jag inte ens kunde lyfta armarna och inte heller stå på benen, säger Gunnar Wallgren.
Det krävdes ytterligare flera veckor på sjukhuset följda av massor av träning under en lång sjukskrivningsperiod efter hemkomsten till Västerås innan han återfick sin normala vikt, muskelstyrka och kondition.
- Även om jag inte oroar mig för att det ska hända igen är det är klart att det som hände har påverkat mitt liv. Att ha varit så nära döden har lärt mig att uppskatta små saker i livet bättre. Det känns viktigare än tidigare att till exempel äta litet bättre mat eller dricka ett glas finare vin, säger Gunnar Wallgren.
Hjärtstoppen har inte kommit tillbaka, men för säkerhets skull har han en liten defibrillator inopererad under huden. Den känner av hjärtats elektriska aktivitet och avger en elstöt om han på nytt skulle få ett hjärtstopp. Men ännu har det inte hänt.
Ett bestående minne av tiden på Akademiska sjukhuset är pigmentförändringar i huden på bröstet och magen. De är spår efter de andra gradens brännskador som de flera hundra elchockerna för att få i gång hjärtat ledde till. Men i dag ser han det från den skämtsamma sidan.
- Min bror berättade att han sett ett TV-inslag om att Akademiska sjukhuset förbrukade mycket ström. Det är ju inte så konstigt med tanke på så mycket el som man gjorde av med på mig, säger Gunnar Wallgren.
Så jobbar vi med nyheter