Josef fick sitt lillfinger avknipsat av "bröderna" i det kriminella gänget. "Då vändes allt till hat", säger Josef som i dag har lyckats byta livsstil. Samhällets stöd är avgörande, säger han
Ett misslyckat rån där ledarna i det stora kriminella gänget trodde att någon tjallat för polisen. Det var skälet till att Josef fick sitt lillfinger avklippt med tång. Han utsågs till syndabock.
– De knipsade mitt finger nere i en källare, det var som i en film. Där och då vändes alla känslor för mina kriminella bröder till hat, berättar han.
Operation rimfrost, polisens pågående insats mot den grova brottsligheten, har som ett av sina mål att kriminella ska förmås att hoppa av. UNT har pratat med två unga män, Josef och Jakob, som båda är exempel på att det går.
Josefs väg ned till källaren i en mellansvensk stad började med en svår knäskada som avslutade en lovande elitfotbollskarriär. Josef, rastlös och impulsiv som han är, fick svårt med sysslolösheten när det inte gick att träna. Han kom i kontakt med droger och började röka cannabis.
– Det var aldrig mitt mål att bli kriminell, utan jag hamnade fel och gjorde misstag. Och så var jag fast.
Han blev medlem i ett etablerat, organiserat gäng med tungt kriminella. Men fylld av hat och med bara nio fingrar kvar bestämde sig Josef för att kliva av. Poliserna i sin stad kände han väl och de hjälpte honom att flytta till en småstad i en annan region. Någon hjälp att hitta en sysselsättning fick han däremot inte. I stället isolerade han sig för att slippa berätta om sitt förflutna. Ensamheten blev för svår.
Han återvände hem.
– Men nu vet jag att om man är djupt inne i det kriminella är steg ett att flytta till en annan ort och att du måste ha stöd och hjälp för att klara det, säger Josef i dag.
Hemma igen klarade han sig "hyfsat", som han säger. Men umgängeskretsen var långt ifrån fläckfri. Plötsligt en dag besköts han och tre kompisar på öppen gata.
– Det var skott som skulle döda. Jag såg döden i vitögat, klarade mig och kände att nu skiter jag i det här, en gång för alla. Vad som helst är bättre än den stressen och paniken, säger han.
Josef sökte kontakt med socialtjänsten och blev slussad till företaget Växa som hjälper kommuner med insatser för personer med missbruksproblem. Det blev vägen ut för Josef som placerades på ett boende i Uppsala, en stad där han aldrig tidigare satt sin fot.
På det nya boendet fick han lära sig att umgås. Här kom han också i kontakt med Krami, en arbetsmarknadsinsats från Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och kommunen. Det är i Kramis lokaler i Fålhagen vi genomför intervjun. Josef är glad och blicken charmig med glimten i ögat. Han pratar fort och medryckande. Hela tiden återkommer han till hur avgörande stödet från Växa och Krami varit.
Krami, där Kerstin Tilling Steinvall arbetar för Kriminalvården och Stefan Larsson för Arbetsförmedlingen, har haft stor betydelse för Josef. "Här har jag något att sätta upp på mitt CV".
– Det är så många som vill hoppa av det kriminella. Men de saknar verktygen. Jag ska inte ljuga, jag har känt mig vilse. Då behöver man stöd. Jag hade aldrig klarat det här utan Krami och Växa, säger Josef.
Nu har han varit drogfri i över ett år, bor i egen lägenhet och har fått flera praktikplatser.
– Så nu har jag något att sätta på mitt CV, säger han och skiner upp.
För varje kriminell som lämnar kommer flera att våga göra detsamma, tror han.
– Av alla jag känner är det ingen som egentligen vill vara där. Kanske ville man det i 16-årsåldern, men när du är vuxen förstår du: "Fuck, det här är inget riktigt liv". Jag själv kunde ju varit död nu.
Om Uppsala blivit himmelriket för Josef, blev det helvetet för Jakob, uppvuxen i en stadsdel bland utanförskap och kriminalitet. Han har fått hjälp att lämna sin hemstad Uppsala för att starta ett nytt liv på annan ort. Och det har lyckats.
– I Uppsala gick skolan käpprätt åt helvete. Nu snittar jag C i alla ämnen och har A i matte – det betyget är väl det enda jag har att tacka mitt kriminella liv för, säger Jakob på telefon.
Han beskriver sitt kriminella jag som att han var en ung, framgångrisk person, som många ville utnyttja för att få del i hans vinning. Det gav många vänner – och lika många fiender, ofta i samma person vid olika tillfällen.
Jakobs business var knark. Som tonåring kunde han dra in tiotusentals kronor – i veckan.
– För mig var inte knark något speciellt. Växer man upp i ett område där äldre röker cannabis som vanliga cigaretter och där alla köper fina bilar med knarkpengar, då blir det så. Knark var vår vardag.
"Sluta skjut och spräng och kliv av det kriminella livet", så sade Jale Poljarevius vid en pressträff i februari inför Operation rimfrost i Uppsala. Ett mål är att få fler att lämna det kriminella.
Men även om han var framgångsrik var priset för högt, säger han. Affärerna gick över i gängvåld och skjutningar.
– Det kriminella livet är psykiskt påfrestande. Du är konstant stressad och kan inte gå någonstans utan att ha uppsikt och du måste ha ögon i nacken hela tiden. Jag var ständigt i försvarsläge och blev lätt aggressiv. Som kriminella mår man inte bra, säger han.
Jakob beskriver sin kursändring som ett uppvaknande, utan någon särskild utlösande händelse.
– Jag insåg plötsligt att jag umgicks med dem som var mycket äldre och förstod hur begränsad jag redan var i mitt liv, men att jag som var yngre ännu hade ett val. Jag kunde fortfarande ändra mitt liv.
Jakob stegade helt sonika in på polisstationen i Uppsala och bad om hjälp. Han lotsades till polisens och kommunens gemensamma sociala insatsgrupp, Sig. De byggde upp en kontakt och satte sedan upp mål för Jakob.
Josef tycker att det är en bra investering för staten att satsa stort på stöd till dem som vill hoppa av det kriminella livet. "Man klarar det inte själv", säger han.
Stödet var avgörande och Jakob berättar att han i perioder hade kontakt med Sig dygnet runt.
Det är rätt av samhället att satsa på livsstilsförändringar hos kriminella menar han, men insatserna ska riktas mot unga. Äldre är inte beredda att ta möjligheten som erbjuds.
– Jag vet många kriminella som inte alls vill vara där de är. Men de har inget val, känner de. De har inte styrkan att lämna allt bakom sig, sina vänner, sin familj.
Insatser som Rimfrost är bra och pressar de kriminella, men där gäller samma sak: rikta kraften mot de unga och framtiden, säger han. I dag glorifieras den kriminella livsstilen bland unga i utsatta områden.
– Men de vet inte att de förstör sina liv och sin framtid. Därför måste samhället framför allt förhindra att fler unga blir kriminella, säger han.
Jakob drömmer om att starta eget och bli entreprenör. Även Josef i Uppsala har drömmar: att få hålla på med fotboll igen. Och han har börjat som tränare i ett lag.
En vettig sysselsättning är det viktigaste för att hålla sig på rätt väg, säger Josef.
– Du måste känna dig behövd.
Men även om Josef har drömmar är hans krav på livet i dag jordnära.
– Jag siktar inte mitt stjärnorna. Jag vill ha ett standardliv, jobba och betala skatt som alla andra.
Fotnot: Både Josef och Jakob heter egentligen något annat.