Han körde de tyska barackerna
Olof Carleson, 83, i Uppsala var med och transporterade svenska baracker till tyskarna under kriget.
Olof Carleson deltog i transporterna av materiel till tyska Lapplandsarmén. Boken Tysktrafiken berättar om denna verksamhet.
Foto: Jörgen Hagelqvist
— I Tornio fick vi nödvändiga tyska handlingar för transporten. Vi var två killar i varje bil, det var tvunget, och det gick åt tre bilar till en barack. Sammanlagt var 30 lastbilar lejda för leveranserna till Kuusamo och Salla som jag deltog i.
Fruktade ryssarna
Det var minst 30 grader kallt hela den vintern. Men Olof Carleson och hans kamrater fruktade mest det ryska bombflyget.
— Det var nära ibland, men hur det var så klarade vi oss. En gång, på väg hem från Kuusamo, fällde ryssarna en bomb så nära att vi fick jordkokor på det tomma flaket.
Vägarna var smala och dåligt röjda.
— Vi hade treaxlade Scaniabilar, det var halt i backarna, vi var ofta tvungna att använda snökedjor.
Barackerna lastades av på exakt samma platser av krigsfångar som tyskarna bevakade.
— Det var noga med avlastningen. Vi ville att det skulle göras på nätterna för att minska risken för flygangrepp. Jag talade med den lokala tyske kommendanten i Kuusamo om det. Först var han helt ovillig, men han mjuknade och jag fick till och med kaffe och smörgås och en konjak av honom.
Fraktade granater
1942 var Olof Carleson också med om att transportera ved, halm samt livsmedel till tyskarna.
— Och en av de sista körningarna hade vi 7,5 ton tyska granater på flaket. Det var nära att jag och kompisen halkat ner i ett vattendrag med den lasten.
I fjol utkom boken Lennabanorna, utgiven av Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar. I den påstås att barackerna från Lenna bruk inte bara hade tyska militärförläggningar som leveransadresser "utan också mer obehagliga orter som Treblinka, Dachau och Bergen-Belsen — en historisk upplysning som ger en lätt besk eftersmak".
Inget stöd i arkiven
Några källor som ger stöd för detta har emellertid inte återfunnits i svenska arkiv. UNT har varit i kontakt med bland andra museipersonal på några av de mest ökända lägren i det ockuperade Polen. Några dokument eller vittnesuppgifter som styrker att svenska baracker eller svenskt trä verkligen användes i de lägren har inte framkommit.
Men tyska vagnar rullade på svenska järnvägar och SJ-vagnar på kontinenten. Transporterna clearades mot varandra.
— Vilken last hade de svenska tågen i Tyskland? Det vore naturligtvis intressant att kunna klarlägga det, säger Kent Zetterberg, professor i historia vid Militärhögskolan i Stockholm.
Fadern deltog i kriget
Raili Karjalainen från Gimo föddes några år efter kriget. Hennes far Toivo, som fortfarande bor kvar i Kuusamo, deltog i Lapplandskriget mot tyskarna hösten 1944.
— Mina föräldrar tror fortfarande att barackerna kom från Tyskland. Och därför har jag också trott det. Nu förstår jag att de var svenska. Jag har försökt nå min pappa i dag på telefon för att berätta.
— Men svenskarna var väl tvingade. Skulle de ha sagt nej hade tyskarna kanske anfallit?
Barackbyarna utmed järnvägen mellan Ämänsari och Kuusamo (vid ryska gränsen) låg på ett pärlband:
— De blev som en 15 kilometer lång stor by av alltihop, det har mina föräldrar berättat. Tyskarna brände barackerna när de gav sig av. Järnvägen, som hade byggts av krigsfångar, revs upp efter kriget och skickades till Ryssland.
Den tyska Lapplandsarmén bestod av närmare en halv miljon man inklusive civil personal.
— Landshövdingen där rapporterade om alla svårigheter vid sidan av kriget som uppstod med att ha så mycket folk i området, som ju normalt var glest befolkat, uppger Kent Zetterberg.
Fotnot: Författare till Tysktrafiken är Eric Björklund, boken är utgiven på Åkeriförlaget i Danderyd år 1984.
Så jobbar vi med nyheter