I december 2008 skrev vi om Mikaels mamma Birgitta Andersson och hur hon kämpade för att hennes son skulle få vård för sitt missbruk. Han hade hoppat av gymnasiet och hon hade ingen aning om var han var. Hon var förbannad på socialtjänsten som inte tog hennes oro på allvar och var helt övertygad om att han skulle dö av en överdos om han inte fick hjälp. Nu när vi träffas igen är Mikael med. Det har gått drygt två år, Mikael är vältränad, ser ut att må bra och tycker att livet är underbart.
Vad har hänt?
– Jag mår fortfarande dåligt ibland men jag har börjat komma underfund med vem jag är. Förut var jag förvirrad, vilsen och förlorad, säger han.
Förut tog slut en kall en kall decemberdag 2008. Mikael Andersson var kraftigt påtänd och befann sig i en knarkarkvart i Uppsala med andra missbrukare. Han var efterlyst och hade hållit sig hemifrån ett bra tag.
När polisen hittade honom tvångsomhändertogs han enligt LVU, lagen om vård av unga. Det var Mikaels mamma som efter otaliga vädjanden hos socialtjänsten såg till att han omhändertogs och Mikael var arg på henne i början.
Han drar på orden när han berättar, som om han tycker att det är jobbigt att minnas vad som hände den där gången när han var 18 år.
– Jag åkte fast och hamnade på en låst förvaring med andra missbrukare i Katrineholm, säger han.
Avtändningen pågick i två månader men de första veckorna var de svåraste. Han hade ångest, feber och frossbrytningar, mådde illa och kunde inte sova. Flera gånger tänkte han rymma och slå ner personalen.
Två gånger lyckades han få knark insmugglat.
– Det var inget kul att komma tillbaka till verkligheten. Alla andra som var intagna pratade bara om droger, man fick inte ens gå ut och röka och sen skulle man sova klockan tio. Jag mådde skit.
Men det gick över. Han hade klarat av abstinensen och tagit sig igenom den värsta krisen.
– Jag visste väl någonstans att jag behövde hjälp, det spåret jag var inne på hade inte slutat bra. Samtidigt hade jag ingen känsla för att vilja sluta. Jag tänkte ”jag ska ta det lugnare, inte hålla på så mycket”. Det tog ett tag innan jag blev motiverad.
Mikael var bara elva år när han började sniffa tändgas och ganska snart började han umgås med andra som höll på med samma sak.
– Jag vet inte om jag gjorde det för att det var spännande, säger han och blir tyst. För att hitta en identitet, kanske, säger han.
Det fortsatte med hasch, amfetamin, ecstasy, piller, LSD. Mikael Andersson räknar upp alla droger men är annars fåordig när han ska beskriva hur han kände sig mitt i allt det här.
– När man knarkar mår man bra, man behöver inte tänka, man stänger av och lever för stunden. Sen går det utför. Man blir expert på att ljuga, manipulera och förneka sitt beteende.
Att Mikael Andersson kan se i backspegeln och betrakta sig själv utifrån beror mycket på den hjälp han fått på behandlingshemmet Idagården, utanför Enköping. Det är ett HVB-hem för killar mellan 16 och 21 år som har problem med droger och kriminalitet. Behandlingen baserar sig på 12-stegsprogrammet som grundades av Anonyma Alkoholister.
– Vi blev som en familj, det kändes som att jag hade ett hem, det var bra stämning och personalen var schyssta. I dag känner jag stor tacksamhet mot alla som brytt sig och hjälpt mig, säger Mikael Andersson.
Behandlingen är uppdelad i tre faser och har för Mikaels del pågått i 1,5 år nu. De första tre månaderna ägnades åt gruppsamtal, enskilda samtal, övningar i personlig utveckling och fysiska aktiviteter.
– I början var det svårt att prata. Man fick vända ut och in på sitt liv.
Mikael Andersson tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om känslor men på Idagården märkte han att han inte var ensam om det. Det lossnade när han började lita på personalen och de andra killarna.
I nästa fas fick han börja ta ansvar för sin tid och träna sig socialt. Han kom sedan ut på praktik på en lågprisbutik, fick en utslussningslägenhet i Västerås och praktiserade som vaktmästare på ett sportcenter.
– Det var svårt att få igång alla vardagliga rutiner och lära sig klara sig själv, jag hade knappt ätit något när jag drogade. Och när man går på amfetamin flyger tiden förbi, man vill inte sova och helt plötsligt har en vecka gått.
Nu i höst har han fått en egen lägenhet och börjat på en folkhögskola i Västerås där han ska läsa in det samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet. Han tar ett steg i taget och vet inte riktigt vad han vill jobba med senare. Kanske något med elektronik, det har han lätt för.
Han vill vara kvar i Västerås och inte komma tillbaka till Uppsala, för här finns många dåliga minnen. Men han kommer och hälsar på och när han var på reaggefestivalen och hängde utanför staketet med några kompisar träffade han på en civilpolis som han haft att göra med när han drogade. Polisen, som visste vad det blivit av Mikael, såg honom, lyfte handen och sa ”respekt, mannen”.
– En helt okej känsla, säger Mikael.
Relationen mellan honom och hans mamma har också förbättrats. Birgitta Andersson är stolt över sin son och allt han åstadkommit. De har regelbunden telefonkontakt och hon försöker ge honom goda råd. Hon vet också att hon gjorde rätt hela vägen när hon inte gav upp.
Nu ser hon bara framåt. Men hon kommer aldrig att glömma oron, den inre stressen och ångesten hon kände när han var ute och drogade. Hennes maktlöshet när ingen tog henne på allvar i den kommunala byråkratin.
– Att träffa Micke i dag är en stor glädje, jag ser förändringen och mognaden. Han har jobbat hårt med sig själv och även varit ett stöd och en förebild för dom nya grabbarna på behandlingshemmet, säger hon.
Mikael Andersson har varit drogfri i 17 månader nu. Han har själv bett om förlängt LVU ett par gånger men nu är det borttaget. Han tränar tre fyra gånger i veckan för att bygga upp sin hälsa men har sviter efter många års drogande och nämner sömnproblem, koncentrationssvårigheter och svårt med känslorna.
– För ett halvår sedan släppte jag tanken på att jag är en knarkare. Om man inte vill själv, kan ingen annan hjälpa en. Jag är född på nytt och är en annan människa i dag, säger han.
Han är inskriven på behandlingshemmet fram till nyår. Sedan ska han stå på egna ben. Han beskriver sig själv som en lugnare, tryggare, starkare, smartare och snyggare människa. Och han är övertygad om att det går bra i framtiden.