Han ingjuter nytt liv i naturen

Skapandets dånande kraft bevittnade han tidigt, fyra år gammal. Han stod med sina rutiga galonbyxor och lovikkavantar och beskådade grävskopornas framfart utanför familjens mark i Sunnersta, som på den tiden mest var jordbruk. Ibland dånade det och marken under fötterna skälvde: det sprängdes. Ur denna kraft utvanns mark för bostäder.

Då kände jag stor fascination. Tänk att de kunde förändra så mycket. Jag gillade det, småskrattar han och inskjuter: Alla är olika, ser du.

I gymnasiet läste han till elektriker, för att tjäna egna pengar. Han lämnade föräldrahemmet, 19 år gammal, och flyttade dit jobben fanns. Till Stockholm.

En renoveringsvåg svepte över Söder. Nils var med.

Ibland stack han ut i Europa, till USA eller Sydamerika för att få distans till sig själv. För att göra saker han inte vågade hemma.

Jag var ganska blyg på den tiden. Jag kunde slippa undan den sidan av mig själv när jag talade ett annat språk.

Plötsligt, efter någon av resorna kändes det väldigt tråkigt att vara elektriker - för bullrigt, för instängt inomhus, för mycket damm. Och för lite kreativitet för 25-åringen Nils Odén.

Han lämnade elektrikerbanan och började som säsonganställd på Skogskyrkogården. Där fick den frågvise Nils reda på att det fanns något som hette landskapsarkitekt. Han ställde om sitt liv därefter.

Omställningen fordrade vilja av järn och sju studieår. På komvux läste han in naturvetenskaplig behörighet, med ämnen som matematik, fysik och biologi.

Jag förstod att jag hade en talang för teoretiska ämnen. Att förstå att jag inte var korkad var en revolution. Min självrespekt ökade, så klart.

År 1991 tog han högskoleexamen vid Alnarp, utanför Malmö. Han var 35 år, tyngd av studieskulder och arbetslös.

Jobbet vid Uppsala kyrkliga samfällighet blev räddningen. Under nio månader inventerade han tiotusen gravstenar.

Jag hade gott om tid att tänka över mitt liv. Bland de döda, skrockar han. Jag kom fram till att jag skulle jobba med framtidens kyrkogård.

Tankarna konkretiserades och ledde till den lovprisade trädkyrkan på Berthåga kyrkogård, antagligen den enda trädkyrka i landet som används. Nils var med från ritningarna till sista spadtaget. Sex år tog det.

Trädkyrkan står för ett visst allvar och ro. Man går halvvägs mot naturen och naturen går halvvägs mot människan. Trädkyrkan förändras med årstiden i stället för att stagnera som sten.

Efter en period som egenföretagare tog han anställning som stadsträdgårdsmästare i Upplands Väsby kommun.

Varför?

Som egenföretagare var det svårt att förändra samhället i en mer fantasifull riktning. De skapelser jag gör kan få människor med undertryckt kreativitet att frodas.

Låter inte det lite förmätet?

Inte alls. Många av mina aha-upplevelser fick jag av till synes enkla saker. En fågel som landat framför mig. Tranor som dansat på åkrarna där vi bott, hundra meter framför mig. Havsörnar som suttit på vakt i träden utanför vårt hus. Sådant har påverkat mig kolossalt. Att uppleva en örn på nära håll kan vara starkare än att tränga in i Amazonas djungel. Det kallar jag magi!

Förmågan att leva i nuet och se det stora i det lilla lärde han sig från sin kvinna Ylva och dottern Fia. Vilket är till stor nytta vid skapandet av nya avtryck i naturen.

Som liten kände jag hänryckning inför grävskoporna och deras styrka. Nu känner jag hänryckning inför resultatet.