I Smyrnakyrkans kafé i Göteborg är det full rulle med en sång- och musik-konferens. Pastor Sjödin låter inte myllret störa där han sitter försjunken i ett samtal med en ung man. Han hämtar sin jacka i bilen, men glömmer att låsa den, och berättar att han ägnat större delen av dagen åt en begravning, biskop Bertil Gärtners i Domkyrkan.
- Elvahundra personer. Jag kände då att jag inte ska satsa på att fira stora födelsedagar mer, jag vill hellre satsa på en rejäl begravning. Eller, se till att jag får en!
Livet och döden, skrattet och sorgen finns sida vid sida i Tomas Sjödins liv. Han har tre söner. Två av dem föddes med en fortskridande hjärnsjukdom. Med tiden tappade de språk och rörelser, kanske också förmågan att förstå. Två år har gått sedan den yngste sonen, Ludvig, gick bort. Den äldste, Karl-Petter, avled 2002. De blev fjorton och femton år.
- Om jag är på en fest och någon frågar hur många barn jag har svarar jag tre. Då kommer följdfrågorna, och någon gång måste jag komma till att två är döda. Och så har jag förstört festen för den personen! Alternativet, att säga att jag bara har ett barn, det känns hemskt.
Kvar finns mellanbarnet John, som har fyllt 21 och flyttat hemifrån.
- Flytten var en stor sorg, säger Tomas Sjödin, men tillägger snabbt att det var mycket glädje också.
För honom och hustrun Lotta Sjödin innebär det att en period i livet är över. Han ser fram emot några lugna år innan han tar sig an nya utmaningar. Nu vill han vila lite. Sitt femtionde år har han försökt ägna åt det. Familjen fick ändå det stöd de behövde från samhället. Assistenter, färdtjänst, stödfamiljer.
- Vi passade rutorna för alla kryss som fanns. Det fanns ingen som kunde säga nej till oss när vi kom med två pojkar i rullstol, säger han med ett skratt, men blir snart allvarlig igen.
- När det fungerar i Sverige är det fantastiskt. Men det är så orättvist fördelat.
Tomas är en flitigt anlitad föreläsare och har skrivit sju böcker, de flesta med utgångspunkt i vardagen och hans familj. Att berätta om pojkarna blir ett sätt att inbjuda andra att få utrymme att tala om och bearbeta sin sorg.
I morgon, onsdag, kommer han till Lötenkyrkan i Uppsala. Hans föredrag har titeln Att låta själen gå i morgonrock och tofflor, och handlar om förhållandet mellan vila och växt. Han kallar det ett roligt tal till den hårt slitande människan.
På kvällen håller han också föredrag och då är titeln densamma som hans senaste bok, Ett brustet halleluja. Det resonerar kring det andliga livet i musikaliska termer, och tar också upp den yngste sonens död.
- Tomheten kan bli en resonans för något nytt. Det blir också en hoppfull kväll! säger Tomas Sjödin och menar det.
Hur känns det att prata om det här, om och om igen?
- På ett sätt är det inte jobbigt alls - jag vill prata om pojkarna så mycket som möjligt, och jag blir glad när någon frågar. I någon bemärkelse har jag försonats med att deras liv skulle ta slut - alternativet hade varit värre. Vi hade inte orkat, de hade inte orkat. För deras skull är det skönt att det är över. Samtidigt har vi på grund av dem kunnat leva det liv vi ville leva. Vi ville vara hemma mycket. Men saknaden är stor. Det är tomt.
Fortfarande, klockan tio i fyra varje dag, säger den inre klockan åt honom att gå ut och möta färdtjänstbussen som kör hem pojkarna från skolan. Han har insett att sorg är mer fysisk än man väntar sig.
- Ryggen värker, inte efter de tunga lyften utan i saknad efter dem. Om man har nåden att röra en annan människas liv innebär det att man själv automatiskt blir berörd.
Slutsatsen han dragit är att trösten borde vara mer fysisk.
- Vi backar på den punkten i Sverige. Det är inte alltid man orkar ta till sig ord, och när orden tryter kan en beröring hjälpa.
Att förlora ett barn är det svåraste någon kan uppleva.
- När jag pratar om det låter det som om allt gått så väldigt bra, jag resonerar klokt kring det. Men det är förstås bara en bit av sanningen.
Flera gånger under samtalet blänker det till på hans kind. Sekunden efteråt kan det komma ett leende.
- Människan är en knepig figur! Jag är ofattbart blödig. Men nästan alltid glad. Jag har upptäckt att man kan vara glad och ledsen samtidigt.
Men hur hanterar man en sådan här sak?
- En viktig faktor i vårt fall var att vi gradvis fick tid att vänja oss vid tanken. Om de dött i en olycka hade jag kanske inte kunnat prata om det alls. Nu gick det gradvis upp för oss ...
- Vi är också lyckliga nog att ha ett språk för att prata om det. Det är den stora trösten, om man kan prata om det man mist, då finns det fortfarande med oss.
Han erkänner att han inte trodde att det skulle vara så. Inom sig hade han en bild av hur han satt apatisk i en solstol i trädgården medan grannarna tittade ut från sina fönster och tyckte synd om honom.
- Vi har fortfarande mycket att leva för. John, varandra. Jag ser nu att vi inte har haft ett dåligt liv, bara slitsamt. Våra pojkars liv har varit rikare än mångas - de vet inget annat än människor som älskade dem. Vi, färdtjänstchauffören, skolpersonalen. Det är en dröm för en massa människor, att upp-leva att vara älskad.
När jag frågar hur han lyckas att inte tappa tron vänder han på frågan.
- Det är snarare tron som lyckats behålla oss. Tron är inte något man bär runt på och plötsligt tappar.
För honom har frågan inte handlat om att tro på gud, utan om han tycker om honom. Gud har fått befinna sig på distans ibland.
- Det har handlat mer om besvikelse än ilska, ilska är inget vi är bra på. Jag skrev en gång att jag "trodde gud om mer än så här". Den gud jag tror på i dag är inte lik den jag trodde på när jag var en ung och lovande pingstpastor.
Tomas skrattar igen. Då trodde han på den typiske guden där uppe.
- Man skulle nå honom med bön och tillfredsställa honom med goda gärningar. Förr var gud någon att nå upp till, nu är det någon att falla tillbaka på. Det innebär en stor skillnad i min ansträngning. Det är också något jag lärt av mina pojkar, de har inte ens kunnat säga tack men det påverkade inte vår kärlek. Nu är gud ett golv snarare än ett tak. Ett norrländskt massivt furugolv!
När han håller föredrag kommer de flesta i publiken fram för att prata efteråt.
- Lite sällskap. Det är den tröst jag kan ge. Jag kan inte säga något som förändrar det som skett, men att vara tillsammans en stund räcker en bit. Jag gillar ordet sällskap. Det är ett stort ord. Ett stort trons ord.
Blir det inte jobbigt att mötas av så mycket sorg och tunga berättelser?
- Nej, aldrig, det tycker jag inte. Det är jobbigare att möta ytligheten, skryt om duktiga barn, fina jobb och dyra möbler. En uppriktig berättelse kan vara förvånansvärt lättande och ha en upplyftande verkan. Bördan blir lättare när man får dela den.
Ibland upplever han att den egna familjens sorgberättelse fått för mycket utrymme. Den liknar ändå så många andras.
- Det viktigaste är att det inte är synd om oss. Det är vår historia, bara.
För fotograferingen går vi till den lilla parken utanför Hagakyrkan, vars klockor inspirerat till den senaste boken. Tomas går ibland upp på taket på Smyrnakyrkan - som är inhyst i en vanlig fastighet - för att höra på centrala Göteborgs kyrkklockor.
- När det är själaringning och de ringer från alla väderstreck samtidigt, det är mäktigt.
Sedan kallar vardagen. Födelsedagspresenten till sonens 21-årsdag måste inhandlas.
- Det blir något så tråkigt som ett dataspel. Men jag har kollat upp att det inte är ett sådant som man spelar ensam!