Thomas Ardenfors har varit jour- och familjehemspappa i nästan 30 år, och har under den tiden öppnat sitt hem för ungefär lika många barn.
Thomas Ardenfors gläntar lite på gardinen. Genom köksfönstret i den stora tegelvillan synar han den taxi som just stannat vid brevlådan. Två kvinnor kliver ur, åtföljda av ett barn. 15 meter grusgång vilar mellan trion och ytterdörren. 15 meter är allt Thomas Ardenfors och hans familj får för att skapa sig en uppfattning om vad det är för barn som kommer gåendes över rullgruset innan de står öga mot öga. Vad det är för barn som nu ska bo i deras hus och för en tid vara en del av deras familj. Den blå ytterdörren svänger upp.
– I hallen sker sen en av de viktigaste minuterna under hela placeringen, säger Thomas Ardenfors.
Han har varit jour- och familjehemspappa i 28 år. Den nästan tre decennier långa historien börjar ovanför det kafé där han just ställt ner sin kaffekopp. Uppsalakaféets lokaler ägdes tidigare av den intilliggande Pingstkyrkan, där Thomas jobbade som ungdomsledare i början av 90-talet. Det var då han åkte ut på fältet med polisens ungdomsrotel under ett par helger, och förstod att det finns barn i stort behov av hjälp.
– Under de här helgerna fick jag se barn som for väldigt illa. Jag insåg att min verklighetsbild inte stämde överens med verkligheten.
En höstdag samma år ringer telefonen på Thomas kontor en trappa upp från det nutida kaféet. En man från socialtjänsten berättar att de har ett syskonpar som behöver placeras, men att det råder brist på familjehem. Mannen undrar om inte Thomas kan fråga runt lite bland familjerna i kyrkan för att se om någon kan ta sig an barnen.
På kvällen åker då 26-årige Thomas hem till sin fru Sussi. Paret har inga egna barn, men de har två bra jobb, mat i kylskåpet, och en bil som rullar. De vill hjälpa till. Men när Thomas dagen efter ringer upp mannen från socialtjänsten har det redan löst sig – syskonparet har fått ett annat hem. Thomas och Sussi ger sig däremot inte, och går igenom processen för att formellt bli godkända som jour- och familjehem.
– Socialsekreteraren berättade senare att det blev en snackis på fikarasten – att ett så kallat "vanligt hushåll" helt oprovocerat hörde av sig och frågade: "Kan vi hjälpa till?" säger Thomas.
Vid nyår ringer socialsekreteraren och berättar om ett barn som skulle behöva bo någonstans var tredje helg. En kall januarikväll kommer socialsekreteraren och den 14-åriga flickan som Thomas kallar Lovisa i sin kommande bok, men som egentligen heter något annat, på besök. På frågan om Lovisa vill bo hos paret säger hon ingenting. Hon nickar bara.
Efter en period utökas var tredje helg till heltid, och Lovisa stannar hos familjen i två år. Tonårstjejen som tidigare haft svårt med skola och kompisar gör snart väldigt bra ifrån sig.
– Det hade bara att göra med att tjejen helt plötsligt fick två vuxna som frågade: "Har du läxor till imorgon? Har du ätit frukost? Ska vi gå en långpromenad för att få igång cirkulationen lite grann?" Allt sånt som tusentals vuxna, oftast föräldrar, gör med sina barn varje dag.
Paret insåg hur en förhållandevis liten insats kunde få stora resultat, och bestämde sig för att utveckla det vidare. Sedan dess har Thomas och Sussi välkomnat ungefär 30 barn in i sitt hem och sin familj.
– Jag tror att det var under den där januarikvällen i Storvreta som vi hittade vad som i mångt och mycket är Sussis och min – hela vår familjs – livspassion.
I samband med att Lovisa flyttade in till paret tills vidare fick Sussi besked om att hon var gravid med sonen Carl-Adam. Familjen utökas också framöver med döttrarna Nancy, Nicole och Ellen som alla kom till familjen som familjehemsbarn när de var mellan sex veckor och tre månader gamla.
– De fick livstid hos oss – de blev våra egna barn, säger Thomas.
Familjen Ardenfors: Carl-Adam, Ellen, Nicole, Thomas, Sussi och Nancy. "En av anledningarna till att vi stått ut alla år och fortfarande tycker att det här känns inspirerande är att det varit en familjeangelägenhet från dag ett," säger Thomas.
Att kombinera den egna familjen med jourhemslivet är inte alltid enkelt. Det har funnits tillfällen då de placerade barnen konsumerat så mycket energi att Thomas och Sussi haft svårt att ha full kraft för sina egna barn.
– Det är den stora sorgen Sussi och jag har haft, när det har hänt. Men under alla år har vi också varit väldigt duktiga på att prata med våra barn under placeringar, och det ledde fram till att våra barn för många år sedan fick en vetorätt. Om de inte orkar ta emot ett barn just då kan de säga nej. Det har hittills aldrig hänt, men för barnen har det varit viktigt.
Att placeringarna tär på det egna familjelivet är en av de svåraste sakerna med att vara jourhemspappa, tycker Thomas. Också när han upplever att de har svårt att nå fram till barnet, och framför allt när barnet lämnar familjen igen.
– När barnet flyttar är det som att det rivs ut från hjärtat. Jag har 30 ärr därinne.
När dörren stängs bakom barnet slår sekretessen till. Det betyder att Thomas och Sussi inte får veta var barnet tar vägen, hur det mår eller vad som händer sen. Visst skulle de kunna försöka leta reda på barnet i alla fall, men Thomas och Sussi är överens om att aldrig göra det. En återupptagen kontakt ska vara barnets beslut. De ber därför socialtjänsten skriva in i barnets dokumentation, som denne kan begära ut vid 18 års ålder, att de gärna träffas igen – om barnet vill.
“Jag kan inte gå in halvhjärtat i rollen som jourhemspappa. Jag måste gå in med allt jag har. Barnen flyttar in i hjärtat, och när de väl flyttar slits de ut igen. Det gör ont. Men den dagen Sussi och jag inte känner så, då är vi nog färdiga."
Men jourhemslivet har fler ljusa än mörka sidor, menar Thomas. När barnet släpper ner axlarna, slappnar av och litar på Thomas och Sussi. När barnet vågar hälla upp ett glas mjölk från kylskåpet utan att först fråga.
– Det kan man tycka är ohyfsat, men vi tycker oftast att det är ett tecken på att barnet börjar känna sig hemma – när barnet verkligen känner att hon eller han är en del av vår flock, säger Thomas.
Något av det allra bästa, och målet med varje placering, är vad Thomas och Sussi börjar jobba på den där allra viktigaste minuten av placeringen. När barnet har gått de 15 metrarna från brevlådan och klivit in genom den blå dörren tillsammans med de två socialsekreterarna möts för första gången barnet och familjen öga mot öga.
– I vanliga fall är barns ögon lite busiga, kanske småblyga, men ändå lite fnittriga – de där härliga barnaögonen. Barnen som står i min hall har inte såna ögon. Där finns det ögon som är ledsna, rädda... Ibland rätt arga. När jag ser in i det barnets ögon så bestämmer Sussi och jag oss för att målet med den här placeringen är att den dagen pojken eller flickan flyttar härifrån så ska vi ha fått se de glada barnaögonen igen. Nyckelmålet är ju inte att det ska bli bra för Sussi och mig – det ska bli bra för barnet.
Den som är intresserad av att bli jour- eller familjehem kan skicka en intresseanmälan till socialtjänsten. Ett mail räcker för att sätta bollen i rullning, menar Thomas: “För att du över huvud taget ska få igång processen krävs en aktiv handling.”