Du ser dem på badet där de går runt och ser avspänt alerta ut, badvärdarna. De håller ett vakande öga, men är mycket mer än badvakter. När de inte bevakar bassängen lägger de om linorna till simbanorna, plockar skräp, svarar på frågor, städar utomhustoaletterna, plåstrar om badgäster, skurar simhallen och korridorerna och rakar av golven i omklädningsrummen.
– Det är underhållsstäd mest hela tiden. Men ju fler som badar desto färre andra saker gör vi, säger Jan Gezelius, en av badvärdarna på Fyrishov.
Ibland får han säga åt föräldrar som inte håller uppsikt över sina icke simkunniga barn.
– En del föräldrar tror att det inte kan hända deras barn någonting. De kan låta en fyraåring med armpuffar vara själv på fem meters djup. Det händer alltför ofta. De gånger det varit tillbud har det oftast gällt små barn. Det kan gå fort, säger han.
Armlängds avstånd är grundregeln för föräldrar till barn som inte kan simma.
Stojiga killar i nedre tonåren som leker på hinderbanan får han också hålla koll på ibland.
– En del killar i 12–14-årsåldern tycker att de är herre på täppan. Då kan jag behöva säga åt dem att visa hänsyn mot dem som är mindre. Men de flesta sköter sig bra.
Så här års är det massor av ungar och mer livat än annars. Men i sommar är äventyrsbadet och relaxen stängda för renovering, vilket gör det lättare att ha koll.
På terrassen en våning upp står en kollega i knallblå jobbtröja och spejar ut över utomhusbadarna. Mellan molnen tittar solen fram och mitt på gräsmattan står en vissen midsommarstång. Det är förmiddag och varken kallt eller varmt. Besökarna är inte så många. De flesta ser ut att vara barn i mellanstadieåldern som verkar lika intresserade av hoppborgarna som av bassängen.
Man skulle kunna tro att badvärdarna slåss om att få vakta utomhusbassängen och bli solbrända, men Jan tycker det är jobbigt att stå och kisa mot solen. Han föredrar den svalare simhallen.
– Jag tycker det är skönt att vara ute, men är det hellre privat. Det är trevligt att sitta på ett fik i solen, säger han.
Faktum är att han gillar att fika så mycket att en del vänner kallar honom Fika-Janne.
Arbetet är en bisak. Det stora i livet är musik. Efter en treårig musiklinje på folkhögskola i Motala undervisade Jan Gezelius i gitarr och tvärflöjt på Folkuniversitet några år. Om han kommit in på musikhögskolan i Örebro hade han blivit musiklärare. Två försök gjorde han, sedan pluggade han elbas på Musicians institute i Los Angeles i stället.
– Det var bland det roligaste jag gjort, säger han.
Genom åren har han spelat i flera Uppsalaband. Ett hette Sambaskolan Gustav Vasa, en sambagrupp där han spelade slagverk och lite gitarr.
– Mest basgångar. Det var Bo Östen Svensson som lärde mig, berättar han.
Med bandet Zimmermans spelade han bara Dylanlåtar. Samtidigt spelade han i rockbandet Willes explorer och Bo Östen Svensson & the 2nd afrotemple. Det senare bandet ligger på is.
– Vi försöker blåsa liv i det, men det är knepigt att hitta blåsare, säger Jan Gezelius.
Innerst inne är han hårdrockare, men spelar vispop och blues i bandet StegVis som är i färd med att spela in sin andra platta.
Jan Gezelius är amatörskådespelare också. Som elvaåring hade han rollen som Nergårds-Annas son i tv-serien Raskens och hans senaste skådespelarinsats var som lik i rockvideon till låten Besviken, med Uppsalabandet Döda Havet. Däremellan har han spelat med Uppsala Arbetarspel, Rasbo bygdespel och teatergruppen Monsun.
Monsun satte upp Romeo och Julia, En midsommarnatts dröm och Tre systrar i D-hallen på Fyrishov. På Reginateatern spelade de Trettondagsafton.
– Det var seriöst, säger Jan.
Han har gjort en monolog också, Kontrabasen, om en musiker som drömmer om ett annat liv.
Nu har han hemliga planer tillsammans med regissören Daniel Cramér från Monsun.
Ett annat projekt är att läsa alla böcker som i åratal stått olästa i bokhyllan hemma. För tillfället läser han Sinuhe, egyptiern av Mika Waltari.
– Den har roliga beskrivningar, typ "han var trött som en oxe som gått fyra varv runt åkern utan vatten".
Många av badvärdarna på Fyrishov tävlingssimmar, men inte Jan Gezelius. På högstadiet var han visserligen med i Upsala simsällskap, men när det blev träningar fyra dagar i veckan slutade han. Han har aldrig varit någon tävlingsmänniska. Men simmar gör han gärna. Framför allt gillar han att göra olika övningar i vattnet. Varje vecka har badvärdarna på Fyrishov simträning. Då övar de livräddning och hjärt- och lungräddning.
För att bli badvärd måste man klara ett test. Det svåraste momentet är att simma och hämta en docka på fem meters djup och simma tillbaka med den på maxtiden en minut och femton sekunder.
Flera gånger har Jan hoppat i och fiskat upp badgäster i nöd, men som varit vid medvetande och inte hunnit sjunka ännu. En gång räddade han livet på en människa med hjälp av kollegerna och en defibrilator.
– Det var en så allvarlig grej så jag gick in i en bubbla och kopplade bort det som var utanför. Efteråt kände jag mig urlakad och tom, berättar han.
På fritiden fridyker Jan Gezelius. Hans personbästa är fem minuter och tre sekunder under vattnet. För att demonstrera hur man kan packa lungorna med luft drar han ett djupt andetag. Sedan "sväljer" han luft några gånger för att få ner lite till.
– En del stretchar för att tänja ut lungorna. Men det mesta sitter i huvudet, säger han.
Vad tänker du på när du hållit andan i flera minuter?
– På slutet tänker man inte så mycket. Tiden går fortare mot slutet. Man tittar på klockan, det har gått fyra minuter, sedan har det plötsligt gått 30 sekunder till.
Men kan man inte få hjärnskador?
– Många frågar det. Nej, blodet slutar inte cirkulera bara för att du håller andan. Kroppen drar ihop blodet i armarna och benen och skickar ut det till lungorna och hjärnan, förklarar han.
Jan Gezelius har inga planer på att vara med i SM, där rekordet är 8 minuter och 43 sekunder. Han tävlar bara mot sig själv.
Vissa av kompisarna i Uppsala Dykarklubb Tumlaren dyker ner i Sala gruvschakt. Det skulle Jan Gezelius aldrig göra. Han vågar inte fridyka i mörkt vatten.
– Jag får för mig att det ska komma en gädda och slita ansiktsmasken av mig.