Klockan har precis passerat midnatt den 9 september 2012. Natten är kall och klar och på rälsen intill Diöshallen ligger en 17-årig kille och väntar på tåget. Livet känns skit, har känts så i flera år och nu vill han inte leva längre.
I resten av stan firar Uppsalaborna kulturnatten och den 17-årige killen som heter Mårten Berg har tidigare under kvällen festat rejält med kompisarna. Det är de kompisarna som på mobiltelefonen lyckas övertala honom om att det är en riktigt dålig idé att ta livet av sig.
– Så jag reser mig upp och då ser jag plötsligt ett ljus. Det är tåget som kommer i en kurva, men jag är så full att jag inte förstår det och skyndar mig inte på. Ena benet fastnar lite i rälsen och det sista jag minns är att det där ljuset bara är någon meter ifrån mig. Sedan blir det svart.
Fem dagar senare vaknar Mårten Berg upp i en säng på Akademiska sjukhuset. Han har ont i högerbenet och försöker röra det. Men det går ju inte.
– Jag säger till mamma att jag inte kan röra benet, och då säger hon att det är för att jag inte har något ben kvar. Det är fantomsmärtor jag känner. Jag får panik, jag skriker och gråter ... Men ganska snabbt insåg jag att det bara är att göra det bästa av situationen. Jag kände nu kör vi, jag ska träna upp mig och kunna göra allt jag gjorde förut.
Mårten Berg rycker på axlarna.
– Vad skulle jag annars göra? Det som har hänt har hänt.
Vi träffar Mårten i hans pappas vindsvåning med utsikt över hela Luthagen, i vilken ettåriga Schapendoes-tiken Dottie yr runt på parketten med vispande svans.
Mårten haltar lite när han går, men tar sig fram hyfsat obehindrat. Han drar upp byxbenet och visar protesen, under vars fot det sitter trycksensorer som skickar signaler till det konstgjorda knät och berättar om han till exempel går i en uppförsbacke eller ska sätta sig.
Att han någonsin skulle kunna gå igen var osäkert. Eftersom han skadade rumpan och låret allvarligt på det ben som var kvar tvingades han till mer än 30 operationer och blev sängliggande totalt fyra månader. Och kom till en ny oväntad insikt. Han rättar till kepsen och ler lite snett.
– Jag förstod hur kul skolan var och längtade tillbaka dit. Det var så himla skönt sen när jag fick gå tillbaka till skolan och hänga med kompisarna igen.
Under våren började livet återgå lite mer till det normala. Fotbollen som varit en stor del av hans liv var han tvungen att sluta med, men han fortsatte följa med laget på turneringar och till hösten planerade han att gå en fotbollstränarutbildning.
Så blev det inte. För i somras, tio månader efter tågolyckan, hittade han en knöl i ena pungkulan. Det var en tumör, och det visade sig att cancern spritt sig till lungorna.
– Alla andra tyckte att det var mycket jobbigare än vad jag tyckte. Själv kände jag bara: det är bara att gå igenom behandlingarna så är det över, det är inget att gnälla för.
I augusti sattes den första cellgiftsbehandlingen in och de kommande månaderna blev tuffa. Mårten blev sänkt av cellgifterna, tappade allt hår på hela kroppen och gick upp mycket i vikt. Först efter att behandlingarna var över i slutet av oktober och läkarna konstaterade att cancern helt var borta förstod Mårten Berg allvaret i det han drabbats av.
– Jag hade en natt med rejäl ångest, då mådde jag jättedåligt. Men det var egentligen bara den natten.
Har du verkligen aldrig haft annars någon svacka?
– Neej ... egentligen inte. Om kompisar eller andra säger något negativt kontrar jag och säger det positiva, det gäller att se vad man har i stället för det man inte har.
Det verkar faktiskt vara just så självklart och enkelt för honom. Från att ha mått dåligt i flera år – så dåligt att han alltså till slut la sig på järnvägsrälsen – satte olyckan allt i ett annat perspektiv.
– I dag skulle jag aldrig må dåligt över de saker jag förr mådde dåligt över. Jag har fått en annan syn på livet. Jag känner mig så mycket starkare och klarar så mycket mer än jag gjorde förr.
De senaste åren har rubrikerna ofta varit negativa när det handlat om sjukvården och Akademiska sjukhuset. Men Mårten Berg öser lovord över vården och personalen där: läkare som kommer in och opererar trots att de egentligen är lediga, sköterskor som fixar minifester med popcorn och fruktdrinkar och en psykolog som satt hos honom dygnet runt den första tiden.
– De var verkligen assköna allihopa, det har betytt väldigt mycket att ha så positiva och fantastiska människor runtomkring mig. Och jag har haft enormt stöd av vänner och familj också.
Mårten Berg har alltid varit öppen med det han råkat ut för. Någon månad efter tågolyckan började han blogga, både för det egna minnet och för att låta andra ta del av hans historia.
– Alla hade så många frågor och på det här sättet kunde jag besvara dem. Jag blev jätteglad över alla positiva och peppande kommentarer jag fick. Och det var skönt att vara öppen med allt.
Att dölja något har aldrig varit ett alternativ. I somras gick Mårten på stan i korta shorts; att folk stirrade brydde han sig inte om. Och under cellgiftsbehandlingarna, svullen och utan hår, gick han ut på nattklubbar med kompisarna.
– Om folk orkar störa sig är det deras problem, inte mitt. Varför ska jag gömma det som är jag?