Han flyger jorden runt på en dator

Ingemar Nilsson tyckte att det saknades en bok med historier från taxiförarsätet, så han skrev en själv. Den är full av minnesvärda taxikörningar i Uppsala.

Vid datorn startar och landar Ingemar Nilsson på flygplatser över hela världen. Men hans senaste bok handlar inte om flyget utan om minnesvärda taxikörningar.

Vid datorn startar och landar Ingemar Nilsson på flygplatser över hela världen. Men hans senaste bok handlar inte om flyget utan om minnesvärda taxikörningar.

Foto: Michaela Hasanovic

Uppsala2016-06-26 05:00

Det brann i en träkåk på Torsgatan 7 i Luthagen. En brännskadad man som bar på två små flickor hoppade in i Ingemar Nilssons taxi och bad honom att först köra flickorna till deras morföräldrar och sedan honom till sjukhuset. Mannen oroade sig för tonårsdottern som han trodde var hos en granne när branden startade.

När Ingemar Nilsson hade lämnat av småflickorna körde han tutande och med blinkande helljus mot rött ljus för att komma till sjukhuset fortast möjligt.

I efterhand fick han till sin lättnad veta att mannen överlevt med 60-procentiga brännskador och att tonårsdottern var oskadd.

Under 25 år extraknäckte Ingemar Nilsson som taxichaufför i Uppsala. Nu har han skrivit ner sina mest minnesvärda taxikörningar i en bok.

Det blev många helger och nätter i bilen, men han kom alltid hem någon timme under passet för att umgås med familjen en stund. Det berättar hans hustru Gunilla Nilsson som bjuder på hallongrottor och dubbla mandelkakor i köket. Ingemar pratar om henne som Sötnosen.

De har varit lyckligt gifta i 52 och går fortfarande hand i hand. Ingemar Nilsson var förtjust i henne i sex år innan hon till slut föll för honom. Då var hon förlovad med en annan.

– När jag såg förlovningsringen sa jag: släng den där så får du en ny av mig, berättar Ingemar Nilsson.

Sitt ordinarie arbete hade han på Ärna flygflottilj. Det var för att de skulle har råd med att Gunilla var hemma med barnen som han extraknäckte. Tillskottet gick till ett radhus i Flogsta och en dyr hobby, kappsegling. Att frakta finnjollen på trailer till tävlingar var kostsamt.

Han har även varit juniorledare, hållit kurser för vuxna och varit förbundsdomare i segling.

Taxiberättelserna i boken är så detaljerade att man skulle kunna tro att Ingemar Nilsson har fört anteckningar, men allt är hämtat ur minnet.

– Jag minns det som är långt bort. Men fråga vad som hände igår, säger han menande.

Han kommer ihåg överförfriskade studenter, grälande par, otrohetsaffärer, ilfarter till BB, trevliga pratstunder och en självmordsbenägen ung man som han övertalade att fortsätta leva.

Några gånger kände han sig hotad. För det mesta lyckades han prata sig ur farliga situationer, men när en ovanligt aggressiv man tog plats i framsätet fick han ta hjälp av polisen.

– Jag tänkte att det här kan sluta hur som helst, säger han.

På polisradion hörde han att en poliskontroll pågick i Boländerna. Då körde han dit, tog ut nyckeln ur tändningslåset, gick fram till polisen och bad om hjälp att lyfta ut den aggressiva mannen och medpassagerarna ur taxin.

Boken är också en resa genom taxibranschens utveckling – Londontaxin, föraruniformen, mellanrutan som togs bort, den uppfällbara ledig-skylten som ersattes med takskylten som tänds när taxin är ledig, bältestvånget för passagerare i framsätet och rökförbudet i bilarna.

Det här är inte den första boken Ingemar Nilsson skrivit. För 15 år sedan gav han ut en memoarbok och han har medverkat i ytterligare tre böcker om militärflyget i Uppland och om Upsala Segelsällskap.

– Jag har skrivklåda, säger han skämtsamt.

När han fick familj konstruerade han en egen båt som de har seglat mycket med. För åtta år sedan sålde de den nio meter långa havskryssaren Semona med ståhöjd i ruffen och alla bekvämligheter.

– Den var rena sommarstugan, säger Ingemar Nilsson.

Semona gjordes i 147 exemplar, flera av dem ligger förtöjda i Skarholmen i södra Uppsala.

– Jag trodde vi skulle sakna den, men vi reser i stället. Om man har en dyr båt vill man inte vara på Mallorca utan i Skärgården varje ledig tid, säger Ingemar Nilsson.

När han jobbade i flygvapnet var han den enda civilanställda som hade ett stående tillstånd att åka med det enmotoriga jaktflygplanet Saab 35 Draken. I vanliga fall är Draken ensitsig, men den här var tvåsitsig med dubbelkommando för övningskörning.

– Jag satt där bak och flög fast det inte var tillåtet. Jag både startade och landade från baksits, det var lite svårare eftersom man tittar i ett periskop och inte ser så bra från baksätet, säger han.

När Draken kommer på tal pratar han om accelerationen som en naturkraft man inte kan föreställa sig. Han har flugit på 50 meters höjd och sett en ö i fjärran som i nästa ögonblick svischat förbi i tusen kilometer i timmen.

– Upplevelsen av fart var enorm på lägsta höjd, säger han.

Ingemar Nilsson gick flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås och fick som 18-åring praktikplats på Ärna. Sedan fick han göra sin värnplikt där. Han hade turen att komma in i flyget i en expansiv fas som gav karriären raketfart. När han först kom till Ärna flög de fortfarande med Flygande tunnan (Saab 29). Men så kom Draken med massor av elektronik. Televerkstan svällde från sex man till 16 och vid 22 års ålder var Ingemar Nilsson chef där.

Bland annat utbildade han nyanställa ingenjörer i flygsimulatorn och när Österrike köpte 24 Drakenplan fick han åka dit och hålla utbildningar på engelska. I samband med det slutade han att köra taxi.

– Då var sönerna så stora att Gunilla kunde börja jobba som frisör igen, säger han.

Nu, som pensionär, är han redaktör för Ärnabladet, medlemstidningen för F16 kamratförening. Där får han utlopp för skrivklådan.

Flygintresset började med modellflyg. Som liten grabb byggde han ihop en Mustang med gummibandsmotor. Första gången han flög på riktigt var han tolv år och det höll på att sluta där.

– Jag fick flyga med en kille på Sundbro. Vi fick motorstopp och nödlandade intill gården Nöden. Vi höll på att slå runt, men det gick bra och jag fortsatte att flyga så fort jag fick chansen.

Han var med om ett motorstopp i Draken också. Det hände över Bottenhavet en vecka efter att isen gått. Ingemar var klädd i en tunn sommarflygoverall. Som tur var kickade motorn igång igen och de slapp skjuta ut sig ur planet över det iskalla vattnet.

Flyget upptar fortfarande en stor del av Ingemar Nilssons tid. På datorn hemma har han en flygsimulator med styrspak. Han har minst hundra flygplanstyper att välja och vraka emellan och kan ladda ner detaljerade kartor över flygplatser världen runt. Till och med väder kan han välja.

– Det är så förfinat att det nästan känns som att flyga på riktigt, säger han.

Nu ska han försöka få in Akademiska sjukhusets nya helikopterplatta i flygsimulatorn så att han kan landa på sjukhustaket.

– Hustrun säger: gud var barnslig du är. Då säger jag att jag hellre är pojke vid 76 år än gubbe vid 20, säger Ingemar Nilsson och skrattar.

Personligt Ingemar Nilsson

Aktuell: Har skrivit boken Taxinätter i Uppsala 1962–1987, utgiven på sonens förlag Seasafety.

Född: 2 juli 1940 i Uppsala.

Gör: Pensionerad flygsimulatortekniker.

Bor: Lägenhet i Luthagen, Uppsala.

Familj: Min fru Gunilla, våra söner Stefan och Tomas och två vuxna barnbarn.

Intressen: Segling, flygning och att skriva.

Mina bästa egenskaper: Snäll och en bra lärare.

Mina sämsta egenskaper: Dålig på matlagning.

Skulle aldrig våga: Inget. Jag har varit väldigt på och det har kostat mig ett benbrott och tre armbrott.

Vill göra innan jag dör: Jag har gjort allt jag velat, gift mig med snyggaste tjejen i stan, fått två välartade grabbar och barnbarn som det går bra för.

Favoritplagg: Chinosbyxor.

Äter helst: Husmanskost.

Dricker helst: Snaps till en sillbit.

Läser: Flyghistoriska böcker.

Ser på tv: Serier, western- och flygfilmer.

Skrattar åt: Hjalmars revy är fin humor, ”Jag blev till på logdans. Jag gick dit med pappa och hem med mamma.”

Reser till: Cascais i Portugal.

Höjdpunkt i livet: När jag fick flyga med Draken. Och giftermålet och barnen förstås.

Sommarplaner: Vara husvakt hos sonen i Älvsjö och göra utflykter i Stockholm. Vi har skaffat SL-kort.

Min bästa söndag

Vaknar...

Vi sover till klockan nio och äter frukost – fil och flingor och kokt ägg.

Förmiddagen...

Vi gör i ordning en kaffekorg och åker till Uppsala Segelsällskaps hamn i Skarholmen. Där kommer det alltid någon kompis förbi som vi pratar med. I hamnen är jag känd som Inkan. Gunilla har gjort baguetter som vi äter till lunch.

Eftermiddagen...

Sedan åker vi till Uppsala Golfklubb Håmö för att träffa vår yngste son som spelar golf där. Vi sitter vid restaurangen och tittar. Där känner vi också mycket folk, jag har fått ett stort kontaktnät genom allt jag gör. Tillbaka hemma sitter vi och solar på balkongen som har sydvästläge och lä.

Kvällen...

Middag äter vi vid femtiden. En bra söndag lagar Gunilla fläskfilé med potatisgratäng. Kanske kommer studentbarnbarnet och äter här. Klockan sex vill vi se tv-nyheterna. Det blir mycket tv-tittande. Jag går gärna in till datorn och flyger en sväng också.

Läggdags...

Efter att vi tittat på tionyheterna läser vi en stund så att vi får tunga ögonlock och somnar fort.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om