Solen lyser in i rummet med de halvt neddragna persiennerna. Från det halvöppna fönstret hörs fåglar kvittra. Det är vår i luften.
Alexander Andersson slår sig ner i en fåtölj med en kopp thé, hans hår är till hälften avrakat, uppe på hjässan har de ljusa stråna bildat en tunn hårväv och på vänster arm skymtar en tatuering han låtit göra med orden "Never gives up".
– Den senaste tiden har jag känt mig starkare än någonsin och så har jag inte uppfattat mig tidigare. Jag vill kunna berätta att jag kallar mig nykter alkoholist. Inte ljuga och smussla och behöva tänka att folk skulle se ner på mig för det.
Alexander växte upp i en fosterfamilj från det att han var sex år gammal. Hans föräldrar missbrukade och kunde inte ta hand om honom.
– Mina jourföräldrar sa att jag skulle vara där över helgen men sen kom de aldrig tillbaka och hämtade mig. Jag fattade inte vad som hänt men jag minns att jag kom in i det som skulle bli mitt rum, att det var fullt med leksaker och att det kändes lite som en muta för att jag skulle trivas.
I lågstadiet fick Alexander diagnosen adhd. I högstadiet började han dricka alkohol och hänga med kompisar som hittade på dumma saker.
– Jag hamnade i en massa stökiga situationer. Fick jag en idé hoppade jag på den utan att tänka efter och sen blev det jobbigt efteråt.
Alexanders allra tidigaste minnesbilder är suddiga och när han försöker framkalla dem är det mest en känsla av otrygghet.
Men ett starkt minne har han. Han är 15 år, det är två dagar efter julafton och hans fostermamma kommer in i rummet och säger att hon har en bra och en dålig nyhet att berätta.
– Hon började med den bra nyheten och säger att min moppe som varit till salu blivit såld. Sen, utan omsvep, berättar hon att min mamma gått bort, och dött i sviterna av sitt missbruk. Det var konstigt, för jag hade knappt träffat henne men ändå var hon min mamma, säger Alexander och sänker sin blick.
Under uppväxten träffade Alexander inte sina biologiska föräldrar mer än sporadiskt. Han kommer ihåg att han kunde sitta vid köksbordet och gråta för att hans pappa, som lovat att komma och hälsa på honom, inte dykt upp.
– Jag kommer även ihåg när socialen var på besök, då tänkte jag att nu ska jag berätta allt, hur dåligt jag mår men innan jag hunnit hade de redan åkt.
Alexander vet hur det känns att ha stämpeln att vara det där hopplösa barnet som alltid stör och jävlas. Han gick ut med ofullständiga betyg i gymnasiet och hade redan då en kraftig konsumtion av alkohol.
Den bestående känslan är en uppväxt där han känt sig övergiven.
– Jag har tänkt mycket på hur det var och känner att jag aldrig blivit älskad. Jag har brutit kontakten med min far, nu är det som om mina bägge föräldrar är döda så jag kan inte fråga dem om något, säger han.
Det första han gjorde när han blivit myndig var att flytta till sin dåvarande flickvän. Han beskriver flytten som att han rymde med henne i ett försök att skapa sig en annan tillvaro, fast han visste inte riktigt vad den skulle innehålla.
– Jag söp, rökte cannabis och var otrogen. Det blev en massa tjafs och bråk med flickvännen hit och dit och när jag var ute och drack hamnade jag i slagsmål. Jag kunde bränna 9 000 spänn på en kväll och bjuda alla som kom i min väg på drinkar.
Vid ett tillfälle när han hade druckit kom han på att han skulle tända eld på en lada utanför Uppsala. Alexander greps och dömdes till tre månaders fängelse och ett års skyddstillsyn. Vid ett annat tillfälle satte han eld på brännbart material och kastade in i ett brevinkast hos en person han var osams med. För det dömdes han till öppenvård.
– Alkoholen tar bort alla sunda tankar. Det slår slint i huvudet och sen försöker man att inte minnas vad som hänt. Fast innerst inne gör man det. Jag tror inte riktigt på de som säger att de fått en blackout och inte kommer ihåg något, säger Alexander.
När Alexander avtjänat sina straff fick han bostad genom socialtjänsten. Hans drickande gick ut över både relationer och arbetsmöjligheter och på krogen var han den som aldrig fick nog.
– När jag blev full vågade jag saker, jag slängde ut min ilska på den jag råkade komma i vägen för. Jag har räknat ut att jag blev misshandlad 13 gånger på ett år och fått så många sparkar i huvudet att jag tappat räkningen.
Alexander kom återigen att dömas för ett brott han begick när han druckit. Han hade hotat en taxichaufför med en köttkniv en sen kväll efter krogen. Den här gången fick han välja fängelse eller kontraktsvård. Kontraktsvård innebär att den som döms för brott får behandling för sitt missbruk i stället för fängelse och för Alexanders del blev det behandling på ett HVB-hem, hem för vård eller boende.
– Jag valde vård för jag tänkte att det skulle vara en lättare väg. Att slippa fängelse kändes som en vinstlott för att det var softare. Men nu ser jag att den var min räddning.
När han skrevs in på behandlingshemmet var åtgärdsplanen att han skulle komma ur sitt missbruk av alkohol och cannabis. I början misstrodde Alexander allt och alla.
– Jag tänkte "ska ni få mig att sluta dricka? Lycka till om ni tänker få en fullblodsalkoholist på andra tankar".
Men den inställningen förändrades. Alexander fick sakta men säkert distans till sitt destruktiva liv och kom underfund med att han faktiskt hade drömmar han ville förverkliga.
– Jag insåg att jag ville plugga, ta igen det jag missat i skolan, för att komma någon vart, jag ville skaffa familj och bli en vanlig Svensson men att alkoholen och en fängelsevistelse aldrig skulle få mig dit.
Men vägen var inte spikrak. Alexander berättar om de två första behandlingshemmen han var på där personalen såg mellan fingrarna på klienter som missbrukade på hemmet och där dagarna mest gick ut på att slå ihjäl tiden.
Inte förrän han kom till sitt tredje behandlingshem föll bitarna på plats.
– Det var bra, för jag fick fantastiskt med kärlek av personalen. De såg mig för den jag var och behandlade mig med respekt, som en familjemedlem. Det var mycket vegetarisk mat, yoga och meditation som fick mig lugn. Det började lossna och plötsligt såg jag mönster och förstod hur snett det blivit med allt.
Alexander fick behandling som byggde på tolvstegsprogrammet med gruppterapi, självhjälpsgrupp, enskild terapi och social färdighetsträning och efter det har han fortsatt att gå på AA-möten. I dag är han stolt över att kalla sig nykter alkoholist. Han är i slutet av sin strafftid och när vi träffas ska han om några dagar åka ner till södra Sverige och bo i ett familjehem för att lära sig att klara vardagliga sysslor och få struktur på dagarna.
Var står du i dag?
– Jag resonerar med mig själv jättemycket. Allt handlar om ett beslut. Vill jag dricka eller inte? Det är bara jag själv som kan bestämma det och jag tänker inte göra det för då har jag ingen framtid.
Alexander får medicin för sin adhd som gör att han kan koncentrera sig bättre. Men alla år av utanförskap har gjort att han fortfarande mår psykiskt dåligt. När Alexander går in i en affär kan han få panikattacker av ljuset, ljudet och alla människor.
– Allt blir en enda röra och jag får ångest. När jag drack märkte jag inget, då var jag avtrubbad och som i en bubbla men nu kommer allt upp till ytan igen.
Som ett sätt att frigöra sin inre stress har Alexander börjat skapa musik. Han rappar och gör egna låtar där han kan sjunga ut sina känslor som handlar om att han ser åren som alkoholist som förspillda. Låtarna handlar också om att det med egen vilja går att förändras. Han har sagt upp bekantskapen med sina gamla kompisar och fyller sina dagar med tankar om att livet faktiskt har vänt och att han mår bättre nu än förut.