Den ständige sekreteraren väljs på en period av fyra år. I tjänsten ingår att leda vetenskapsakamiens verksamhet och vara högste chef över akademiens kansli.
Horace Engdahl, Peter Englund, Sara Danius ...
Att vara ständig sekreterare i akademien är att ständigt vara i strålkastarljuset. I alla fall om vi pratar om hur det sett ut i Svenska akademien som utser Nobelpristagaren i litteratur.
Men det finns en akademi som är ännu äldre, ännu större och delar ut flera Nobelpris – i fysik och kemi, samt ekonomipriset till Alfred Nobels minne: Kungliga vetenskapsakademien från 1739.
Även den leds av en ständig sekreterare, sannolikt betydligt mindre bekant för allmänheten. Från och med i år heter han Hans Ellegren och är professor i evolutionsbiologi i hemstaden Uppsala. Första veckan i oktober ringer han upp ett antal, inte sällan yrvakna, forskare med det glada budskapet att de ska bli 10 miljoner kronor rikare och få Nobelpriset.
– Det ska bli så kul att få bidra till att vetenskapen och Sverige hamnar i världens centrum en tid, oerhört stimulerande. Jag är inte alls nervös, det känns bara kul, säger Hans Ellegren.
Han tar oss med på en rundvandring i den nyrenoverade koloss från 1915 som är Kungliga vetenskapsakademiens lokaler. Det är pompöst och tjusigt, som en vetenskaplig bastion men lite undanskuffad i grönskan och anonymiteten på "fel" sida Roslagsvägen, mitt emot universitetet och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
– Här inne tar akademin besluten om vilka som ska få Nobelprisen, berättar Hans Ellegren när vi gått in i Beijersalen, akademiens toppmoderna aula.
På arbetsrummet har Hans Ellegren Pehr Wilhelm Wargentins skrivbord, Uppaslaastronomen som var Celsius assistent och gjorde mycket för akademien under 1700-talet. Härifrån kommer Hans Ellegren att ringa nobelpristagarna.
Vi går vidare till sessionssalen, akademiens hjärta, ett sammanträdesrum där de flesta möten hålls. Dubbeldörren från det så kallade förmaket övervakas av akademiens beskyddare, kung Carl XVI Gustaf, i form av en gipssilhuett ovanför. I en monter ligger brev från Marie Curie och Albert Einstein där de tackar för Nobelpriserna.
Salens väggar dignar av porträtt på viktiga vetenskapsmän i akademiens historia. Hans Ellegrens favorit är Anders Celsius, professor i Uppsala på 1700-talet.
– Hann brann för vetenskapen, var en nytänkare och, tror jag, snäll.
I sessionssalen hålls presskonferenserna där världens medier får veta vilka nobelpristagarna är. De senaste åren har varit turbulenta för hela det svenska Nobelmaskineriet, med den djupa krisen inom Svenska akademien, med kritiken mot Karolinska institutet som delar ut medicinpriset för sin hantering av Macchiariniaffären, och med flera år av pandemi och smittsäkert nobelfirande.
"Jag käner ett stort ansvar. Akademien har under en lång tid byggt upp en roll i samhället som vi har att förvalta. Jag känner det när jag tittar på de gamla porträtten här", säger Hans Ellegren, ständig sekreterare.
Hans Ellegren tror ändå att Nobelprisens ställning i dag är lika stark som någonsin.
– Det är det mest prestigefyllda priset du kan få i världen, på grund av den oerhört rigida apparaten runt hur vinnarna sållas fram. I dag har det här varumärket blivit så starkt för Sverige, säger Hans Ellegren.
Ibland påpekas att priset oftast går till äldre forskare vars gärning ligger i historien. Sådan kritik ger inte Hans Ellegren något för och citerar Nobels egna ord om att priset ska gå till den vars fynd varit till mänsklighetens största nytta. Att gärningen ligger i historien, innebär inte att den inte gör skillnad i dag, påpekar han.
– Vikten av en upptäckt går ofta inte att se direkt efter att den här gjord. Nobelpriset ges inte för lång och trogen tjänst, absolut inte, säger Hans Ellegren, och det hörs på rösten att han nästan ryter ifrån mot kritiken.
Han är uppvuxen i Gävle, i ett hem utan akademisk bakgrund där mamma och pappa hade "vanliga jobb", som han säger. På pappas sida har familjen varit jordbrukare i många generationer.
"Vi ska vara en modern akademi, med hög integritet, som använder de redskap som krävs för att nå ut", säger Uppsalabon Hans Ellegren, vetenskapsakademiens ständige sekreterare.
– Det är en resa hit jag gjort, det förstår jag, men jag känner det kanske inte så själv. Jag har känt mig så hemma och bekväm i den här kulturen och har levt i tanken att det är kunskap som räknas, inte bakgrund eller kontakter.
Men är den akademiska världen verkligen så fin, på riktigt?
– Ja, men det finns strukturer som försvårar. Det största problemet vi har är helt klart jämställdheten. Inte minst är det en kvalitetsfråga, vi missar så mycket kunskap och kompetens genom att inte ge alla samma förutsättningar. Det har jag alltid försökt att jobba för och gör det här med, säger han.
Det var fåglarna som fick forskardrömmarna att börja flyga. Hemma i Gävle skådade och ringmärkte han fåglar och publicerade studier i lokala tidskrifter för Gävleborgs ornitologiskt intresserade. Så när han sedermera blev forskare med fåglarnas, framförallt flugsnapparnas, genetik i fokus, och hur arter och deras specifika egenskaper utvecklats, hade pojkdrömmen blivit sann: han fick hålla på med fåglar på arbetstid.
Tidigt blev han professor och han har sedan haft en rad chefsuppdrag vid Uppsala universitet. Som ständig sekreterare är han nu chef för omkring 90 anställda på vetenskapsakademiens kansli.
Här i Beijersalen fattar Vetenskapsakademien efter noggrann en nomineringsprocess och beredning i kommitter beslutet om vem eller vilka som ska få nobelprisen.
Att inte längre vara kvar på universitetet verkar vara något av en befrielse. Men han prövar orden när han ska förklara.
– Att vara ledare på universitet blir till slut.... alltså det är på ett visst sätt. Gamla relationer ligger kvar och det kan vara svårt att släppa fram nya inriktningar. Och det finns en onödig intern konkurrens, inte minst med tjafs om pengar, som inte gynnar någon. Det blir kontraproduktivt. Här skulle Uppsala universitet kunna utvecklas mycket.
Vetenskapsakademien är fri på riktigt, påpekar han, och har ingen lokalpolitisk eller annan agenda. Universiteten däremot är ständigt måltavla för politikers nycker och utspel.
– De måste hela tiden vara följsamma mot politiska signaler och regelverk och får allt svårare att behålla sin integritet och vara helt självständiga. Det för i sin tur med sig att universitetens förvaltningar får allt mer inflytande. Se bara på Uppsala där nya Segerstedthuset med administrationen är själva universitetshuset.
Förvisso står akademien fri, men hur relevant är den år 2022? När Carl von Linné och Jonas Alströmer med flera grundade den 1739 var det för att med vetenskapen i nyttans namn lyfta Sverige ur fattigdom och misär efter år av kriser och krig. Enligt Hans Ellegren lever dagens akademi "ganska väl" upp till grundarnas intentioner om att vara till nytta.
– Men vi vill mer. Redan före mig hade ett arbete inletts för att öka vår relevans. Men vi måste arbeta ännu mer proaktivt och visa att vi verkligen är på banan, deltar i samhällsdebatten och har mycket kontakt med politiker. Vi kan inte sitta här ute på Frescati och vänta på att någon kommer och frågar oss.
Kungliga vetenskapsakademien grundades 1739. 1741 godkändes den av kung Fredrik I och akademien har sedan dess varit kunglig.
Dagen efter intervjun kommer ett mejl. Han glömde något viktigt, skriver han. Och det har i högsta grad med att vara relevant och till nytta i nuet att göra. Akademien har nämligen just fått ett stort ekonomiskt anslag för ett "antropocenlaboratorium", berättar han. Där ska forskningen studera människans påverkan på biosfären, alltså miljöer där det finns liv. Målet är att på vetenskapliga grunder bidra med förslag på lösningar och vägval för en hållbar framtid.
– Jag tycker att det är ett jättebra exempel på den roll akademien kan spela i samhället, säger Hans Ellegren.
Men först väntar den tid som akademien är känd för hos gemene man: Nobelprishösten.
Den första med Hans Ellegren som ständig sekreterare.
Kungliga Vetenskapsakademiens kansli är byggt 1915 och ligger intill Frescati och Naturhistoriska riksmuseet.