Han är känd från tv. I dejtingprogrammet "Tro, hopp och kärlek" i SVT parade Mark Levengood ihop präster och diakoner med personer som var ute efter kristen kärlek. För Uppsaladiakonen Daniel Norqvists del innebar det att han valde ut fem tjejer bland de som hade skickat brev till honom som han sedan dejtade.
Det är sex år sedan men Daniel Norqvist lever fortfarande i sviterna av den tv-produktionen. Folk kan stanna honom på gatan och vilja ge honom en kram. Men den mest konkreta utkomsten är att han i dag är gift med den blivande gymnasieläraren Jennifer som han träffade i programmet. De har en dotter på två år och en liten son på väg vilken dag som helst.
– Det var tydligt att det var Jennifer och ingen annan av tjejerna jag var intresserad av. Men av respekt för de andra visade jag ju självklart mitt intresse för dem också.
Vad var det med Jennifer som gjorde att hon var så självklar?
– Livfullheten, nyfikenheten. Hon är också kristen. Det skulle vara väldigt svårt att leva med en person som inte är troende. Jag tror att man får uppleva så mycket mer av livet när man får dela sin tro med den man älskar.
Tron kom när han som 17-åring jobbade i köket på Baggböle Herrgård i Umeå där han är uppvuxen. Där var det en äldre kvinna som hette Elly Lundström som hade en liten bod där. Hon sålde konst och andra föremål till förmån för sitt barnhem i Kongo för aidssjuka kvinnor och barn.
– Hon hade svår reumatism och hade varit mycket sjuk i sitt liv. 15 sjukhus hade hon legat på runt om i landet och hon berättade om sin övertygelse att Jesus är verksam och hur han hjälpt henne att orka genom livet. Det skilde 58 år mellan oss men vi blev bästa vänner.
Som 22-åring lämnade Daniel Norqvist Umeå för Stockholm där han började jobba som kock på finkrogar som Oaxen, Ulla Winbladh och Kungliga teatern.
– Vid sidan av restaurangerna jobbade jag ideellt i S:t Clara kyrka och där upplevde jag starkt att Gud talade till mig. Nu ska du vända blad och lämna detta yrkesliv, sa han. Det kändes ju helt galet när jag hade en lysande kockkarriär.
Hur talade han till dig?
– Jag tappade lusten att stå i ett restaurangkök och människor kom fram till mig när jag delade ut mat och städade och sa att jag borde bli diakon. Gud kan tala genom människor.
Han lägger det ena benet över det andra och fortsätter:
– Jag bad och prövade och kom fram till att jag skulle utbilda mig till diakon och bära båda yrkena i mitt liv.
För tio år sedan kom han till Uppland när han fick en tjänst som diakon i Gimo församling. Efter det har han varit diakon i Alunda församling och Uppsala domkyrkoförsamling. För ett år sedan uppstod möjligheten att förena matintresset med det kristna kallet. Nu driver han i Svenska kyrkans regi Katedralskaféet som tillhör Uppsala Domkyrka.
Att dra igång restaurangverksamhet mitt under en pandemi kan ju låta som ett kamikazeuppdrag...
– You got to have faith!
Han skrattar och rusar för att hämta kaffe och bubbelvatten.
– Våra ledord är: Ord, jord och bord. Det är utifrån de tre benen som vi driver kaféet där ordet blir rösten från kyrkan, jorden där allt levande kommer ifrån och bordet, mötet mellan människa och människa, själ mot själ där maten får bli en krydda till samtalet.
Daniels tanke är att förena matlagning på lokala råvaror som har en lokal berättelse, med diakoni. Ingen gäst som kommer till kaféet ska gå därifrån och känna sig ensam eller osedd. Förutom att personalen och Daniel själv går runt och ser till att alla har det bra, finns det en tillgänglig diakon med krage i lokalen varje tisdag.
– Hon minglar runt bland gästerna och finns tillgänglig för samtal under några timmar.
Vid sidan av det mänskliga engagemanget vill Daniel med Katedralskaféet lyfta Uppsala som matstad.
– Uppsala har inte den där självklara identiteten när det kommer till mat. Och det vill jag vara med och ändra på. När jag pratade med matforskaren Richard Tellström om matkulturen i Uppsala påtalade han att Universitet präglar även maten. I Stockholm märks det att det varit en handelsstad med business, kläder och möten över mat.
Carl von Linné och Anders Celsius bedrev delar av sin forskning i samma lokaler som Katedralskaféet har sin verksamhet i, och inspirerad av det är Daniel Norqvists vision att tolka Linne och Celsius i allt från mat till bakverk.
– Jag vill få Uppsalaborna att finna ett intresse i en annan typ av mat än det klassiska och traditionella. Grunden är traditionell, men sedan gör man något mer av det. Allt ska vara lagat från grunden, närodlat i den mån det går och 80 procent är ekologiskt. Vi kokar sylt, saft, marmelader själva och bakar allt bröd och fikabröd.
Ett exempel på den lokala anknytningen är Carolinabrödet som de bakar och gör smörrebröd av. Det har en lång uppländsk historia. Bland annat är sädesslagen som används i Carolinabrödet samma som till största delen odlades i Uppsalatrakten redan på 1200-talet, vilket var främst råg och korn. Säden maldes i den kvarn som stod på Kvarnholmen där Upplandsmuséet ligger idag. Som krydda används bland annat pomerans, vilket Linné odlade i sitt orangeri.
Förutom det lokala vill han också få in de stora känslorna i maten. Han beskriver hur de stora kockarna ofta har ett barndomsminne som påverkat deras matlagning. Matthias Dahlgren hade tunnbrödsbakandet i Norrland med sin mormor och med smöret som smälter i handen. På samma sätt vill Daniel Norqvist att varje måltid ska bli en upplevelse.
Att prata med Daniel är hisnande upplevelse. Den ena drastiska liknelsen följer den andra och han vill komma till kärnan hela tiden utan färdsträckor.
– En bekant under min utbildningsperiod, berättade att de kommit från socialen och tagit hennes barn. Hon berättade hur hon kommit upp ur dyn och hur hon sedan fick tillbaka barnen. Den upplevelsen jag fick när vi satt och pratade vill jag få in i måltiden. Det svåraste och det finaste som möts, allt ska man ska få med sig när man varit här och ätit.
En äldre dam ropar på Daniel att lunchen varit fantastisk. Daniel tackar och ställer frågor om vad de ätit, med samma brinnande intresse som han tycks ägna alla människor han möter. Och det är just möten han vill fortsätta att ägna sitt liv åt.
– Vi har varit så svältfödda på i möten i och med pandemin. Så nu behöver vi människor hitta tillbaka till varandra.