Efter de senaste veckornas våldsvåg i Uppsala – nu senast sprängningen i Fullerö när en 24-årig kvinna dog – beskriver Uppsalabor med utländsk bakgrund hur de hamnat i kläm: samtidigt som de själva är rädda känner de sig också misstänkliggjorda.
– Vi vill inte bo i Gränby längre, men vi har inte råd att flytta.
– Vi planerade att flytta till Storvreta för att slippa våldet, men nu kan man inte flytta dit heller. Det finns ingenstans att flytta i Uppsala.
Att kvinnorna som rör sig utanför Lidl i Gränby inte vill vara med i UNT med namn och bild beror på att de själva är rädda att bli föremål för våldet. De känner att all uppmärksamhet kan vara farlig.
Abir Mansur beskriver det som en känsla av att leva i en krigszon, trots att hon själv bor i Eriksberg dit våldet ännu inte nått. Hon ska precis in och handla är också rädd för hur våldet påverkar synen på sådana som hon som har ett utländskt utseende.
– De som skjuter är ju inte svenskar och nu har jag fått meddelanden från personer som undrar om jag känner de gängkriminella. Jag har bott här i hela mitt liv och ändå får jag reaktioner som att jag är en främling.
Abir Mansur beskriver också att rädslan för våldet har gjort att hennes döttrar har slutat röra sig på stan.
– Min yngsta dotter är 20 år och hon ringer på FaceTime när hon ska hem och ber mig att titta bakom henne så att det inte kommer någon där. Kommer hon med bil får jag gå ner och möta henne vid bilen.
Ett äldre par som vill vara anonyma berättar att de börjat se sig om på ett annat sätt i grannskapet.
– Man tittar bakom axeln, särskilt om det är ett gäng, men även om någon går ensam. Värst är att vi inte vågar cykla längre. Taxibolagen kommer tjäna pengar på oss som börjat åka taxi allt oftare på kvällarna. Man vet aldrig vem som är med i gängen, det kan vara vilken granne som helst.
Några kilometer bort utanför Ica Maxi i Stenhagen sitter en man i 40-årsåldern och fikar på ett kafé. Han har jobbat natt och reagerade starkt på sprängningen i Fullerö som drabbade flera familjer och tog livet av en oskyldig ung kvinna.
– Rädslan finns hela tiden för att de som skjuter ska förväxla mig med måltavlan. Folk kan ju förväxla mig med en gängledare. De skjuter först och frågar sen.
Han har bott i Stenhagen i över tjugo år och känner paradoxalt nog en större trygghet just i Stenhagen för att det den senaste tiden blivit fler poliser på gatorna och han uppskattar övervakningskamerorna i centrum.
– Just här i Stenhagen vet de kriminella att de har ögonen på sig. Vänner som bor i de mer utsatta områdena samarbetar för att hålla extra koll. Ser man ett okänt ansikte på gatan då reagerar man och varnar varandra.
Två män i 30-årsåldern sitter vid bordet intill i sällskap av en liten dotter på 14 månader iklädd vita gymnastikskor. Pappan till den lilla flickan beskriver hur han redan oroas för hennes framtid.
– Gängen rekryterar ju barn och även tjejer kan bli indragna. Annars tänker jag mest på hur folk ser på mig. När jag kommer med mitt utseende och mitt skägg står folk i fönstren och stirrar livrädda. Jag märker smygrasismen hela tiden.
Hans kompis skrattar till innan han blir allvarlig igen.
– Folk blir rädda för mig och mina kompisar för att vi ser ut som vi gör. Jag känner mig utstött i det här landet.