Efter varje valrörelse frågar sig många: Vart tog jämställdheten vägen? En av de få i Alliansen som lagt krut på frågan är Centerledaren Maud Olofsson, vars Almedalstal hängav sig åt ”kvinnosaken”. Det kan jämföras med Folkpartiet, som har stolta traditioner på området och det ambitiösaste och mest omfattande jämställdhetsprogrammet, En liberal offensiv för ökad jämställdhet – men samtidigt en ledare, Jan Björklund, som tiger ihjäl hela frågan. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) driver förvisso en intensiv jämställdhetskampanj – som något slags undergroundverksamhet på Facebook.
Även Moderaterna tiger. I sitt program vill de jämställdhetsmärka skolor och förskolor – vilket är ett radikalt förslag – och i Almedalen kom före detta arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) med ett oväntat kvoteringsutspel. Kristdemokraterna slår i sitt program fast att jämställdhetsperspektivet ska ”genomsyra alla politikområden”, samtidigt som de i praktiken vill cementera könsrollerna med dubblat vårdnadsbidrag. Inom Alliansen kastar sig alltså förslagen mellan extremer, medan jämställdhetsfrågan som princip ligger i dvala.
Men inte heller hos de rödgröna är det särskilt livat kring jämställdhet. För inte kan det väl vara av jämställdhetsskäl som Vänsterpartiledaren Lars Ohly vill att fler kvinnor ska fösas in i den offentliga sektorn? Hur denna könssegregering ska finansieras är oklart. Och hur den ska matchas med S strävan att ”angripa grunden för den könsuppdelade arbetsmarknaden” är lika gåtfullt. Glasklart är dock att när de rödgröna vill utöka Rot och riva upp Rut ger de mansdominerade företag avsevärda fördelar, samtidigt som de motverkar en kvinnodominerad sektor. ”De rika” bör anlita någon som stryker målarfärg, men inte någon som stryker örngott.
Rent allmänt är strävan efter jämställdhet mellan kvinna och man likartat formulerad i samtliga riksdagspartiers program: oavsett kön ska var och en få utvecklas som individ i sin fulla potential, och osakligt motiverade löneskillnader ska bort. Det är politiskt korrekt och comme il faut. Men när det kommer till feminism går skiljelinjerna i zick-zack, och bara mellan – och inom – Alliansens fyra partier.
V och S kallar sig uttalat för feministiska partier. Det säger en hel del gott om partierna, men mindre om enskilda politikers engagemang. Även Miljöpartiet skriver att deras politik är feministisk, och precis som S är de mycket tydliga med att feminism handlar om frigörelse för båda könen. Hos MP finns ingen tydlig marxistisk klassretorik inbakad.
EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) påpekar att det ju var liberaler som uppfann begreppet feminism på 1700-talet och att det för en folkpartist är ”ideologiskt tjänstefel” att inte kalla sig feminist. Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) håller uppenbarligen inte med. De vill inte vara feminister. Sabuni säger sig inte gilla ”epitet” och hävdar att det räcker med att hon är liberal – apropå epitet. Men kanske menar hon som EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) att det ”ingår i att vara liberal”.
Bland moderater är det sällsynt att feminister ”kommer ut”, men finansminister Anders Borg (M) är betydligt mer övertygande än Göran Persson (S) någonsin var. Någon motsvarighet har vi ännu inte sett hos KD, som formligen avskyr resonemang om könskonstruktioner, kvotering och delad föräldraförsäkring.
M-kvinnornas ordförande Magdalena Andersson kallar sig humanist, precis som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. ”Feminist har blivit ett vänsterbegrepp, det är politiskt laddat”, säger Andersson: ”Om det var ett neutralt ord tror jag att alla i regeringen skulle kunna ställa upp på det.”
Neutralt?! Om begreppet feminism helt saknade politisk laddning skulle det ju inte ens behövas. Och om feminism ”blivit ett vänsterbegrepp” så anser tydligen Andersson att det ”varit” något annat. Vem släppte det då i från sig?
Om inte ens partier som har digra jämställdhetsprogram förmår lyfta frågan är det ju inte konstigt att den glöms bort. Och detta tycks dessvärre gälla rakt över blocken.