Hallå, vad är klockan?

KRÖNIKA. Snälla, kan inte någon sätta upp fler klockor i stan? Någon förstående person på kommunen kanske? Eller någon vänlig människa på föreningen Vi i stan?
För jag vet aldrig vad klockan är. När jag är på stan har jag två viktiga hållplatser: klockan vid Stora Torget och den intill Celsiustorget. När jag går förbi slänger jag alltid en blick mot dem för att pejla hur pass stressad jag bör vara. Jag vill ha fler klockor, uppsatta över hela Uppsala. I Stadsparken, längs Fyrisån, utmed Kungsgatan, i galleriorna ... överallt, please!

Jag tror inte att jag är ensam om detta nya i-lands-problem; att inte ha koll på tiden fastän det oftast är hur viktigt som helst att ha det. "Vad är klockan?" Ställ den frågan och chansen är inte särskilt stor att du får ett svar inom tio sekunder. Det är rätt intressant att iaktta aktiviteten som frågan sätter i gång. Folk börjar febrilt rota efter mobiltelefonen i väskor och bakfickor. "Den är här nånstans ... men var ... vänta ... där! Få se, skärmsläckaren av ... snart så ..."
Själv undviker jag helst att leta efter min mobil, utan låter glatt andra söka efter sina. Min ligger nämligen i gyttret bland övriga 114 nödvändiga grejer man alltid har med sig. Först brukar jag hitta handsfreesladden, men eftersom den gillar att tjorva ihop sig med de där 114 grejerna leder den sällan till själva telefonen. (Ska för övrigt göra som en kollega föreslog: sätta en webbkamera i väskan över natten för att få reda på när sladden trasslar ihop sig.)

När slutade folk ha klocka på sig? Själv slutade jag när jag skulle amma första barnet, och stackarn fick en vass illröd grop i tinningen efter uppdragningspiggen. Ajaj. Men eftersom inte alla går runt och ammar så antar jag att handledsklockornas tillbakagång har att göra med mobiltelefonernas frammarsch. Men som sagt: mobilen är en kass ersättning.
Jamen skaffa en klocka igen då, tänker du säkert. Jamen jag har försökt, svarar jag då. Den skaver, den kliar och jag glömmer att sätta på mig den. Då rotar jag nästan hellre efter mobilen.
Eller så struntar man i vad klockan är. Kanske vore något att öva på i sommar? Jag menar, barnen är ju bra på att visa när de är hungriga (uääää) och när de behöver sova (uääää). Och så får man se när man börjar jobba igen i augusti hur pass skevt dygnet har blivit. "Oj, är klockan TOLV? Jag trodde att jag var i perfekt tid till morgonmötet klockan nio. Sorry. Hörrni, ska vi inte göra en artikel om att det är så få offentliga klockor i stan?"