Åtminstone i mitt huvud leder associationskedjan därifrån fram till sådana trevligheter som njutning, nöjen, mångfald och livfullhet.
Men trots att jag sedan ett antal år bor i Stockholm är det väldigt sällan som jag känner den där gemytliga storstadspulsen vibrera under mina sköra revben. Storstadshjärtklappning, storstadsstress och storstadsirritation är jag däremot väl bekant med.
Ju äldre jag blir, desto mer övertygad har jag därför blivit om att hela idén med att bo mitt i smeten endast är till för mitt teoretiska ideal-jag.
Mitt teoretiska ideal-jag är aktivt och nyfiket. Han gottar sig åt allt det bästa som storstaden har att erbjuda, och trivs med att träffa nya, smarta och spännande människor. Han är självsäker och tar för sig.
Mitt verkliga vardags-jag, däremot, är någonting helt annat. Han tycker om att vara ifred. För honom bär det alltid lite emot att ge sig ut bland folk och att företa sig saker. Allra helst stannar han i stället hemma och skriver, och av storstadens alla möjligheter är närbutiken som håller öppet till 22 den som han främst tillvaratar.
Med insikten om att vardags-jaget går segrande ur den absoluta majoriteten av dusterna med ideal-jaget har även min inställning till landsbygden och småstaden förändrats – kanske skulle det ändå inte vara en så dum idé att flytta ut och bort? Fast här vill jag samtidigt understryka att detta inte rör sig om någon hipsterdröm, som inkluderar grönsaksodling och hembakat surdegsbröd i vedugn. Nej, snarare handlar det om en längtan efter lite mer lugn och ro. Och knappast är jag ensam om att känna så.
Alla de som flyttar till de ständigt växande svenska storstäderna kommer någonstans ifrån. Detta någonstans är – precis som i mitt fall – inte sällan en småort. Över tid tror jag att många av oss har börjat känna en viss trötthet inför att klösa sig fram, vare sig fysiskt – i kollektivtrafiken på morgonen – eller socialt – till synlighet i det ständigt pågående marknadsföringsprojekt som livet och karriären i storstaden är. Jag tror även att dragningen till naturen och stillheten på nytt har börjat vakna.
För några veckor sedan skrev DN om att statistik från SCB för första gången på länge visar att fler personer flyttar till glesbygden, än vad som flyttar därifrån. År 2013 låg det sammantagna flyttningsöverskottet på 161 personer i dessa kommuner. I rättvisans namn bör även påpekas att befolkningen i Stockholms stad ökade med cirka 17 000 personer år 2012, medan den i Uppsala kommun växte med över 2 000 personer.
Men ändå, någonting har börjat bubbla där, under de polerade storstadsfasaderna.
Fast om livet i småorten verkligen framstår som så romantiskt och okomplicerat i mitt och mina gelikars huvuden – varför tvekar vi då inför att bara packa väskan, göra slag i saken och flytta dit?
Ja, det lilla problemet med att man måste kunna försörja sig återstår ju fortfarande.