Hägglunds platta världsbild

Sanningens minut närmar sig för Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund. Han har pratat så mycket om "verklighetens folk" - samma uttryck som Ny Demokrati för övrigt abonnerade på - att han nu måste börja definiera vilka människor han egentligen åsyftar. Men eftersom varje människa är unik, och ingen individ kan utgöra ett perfekt genomsnitt av en tänkt "grupp", får Hägglund exakt samma problem som Sverigedemokrater får, när man ber dem definiera vad en "svensk" är för något. Jag har hittills aldrig hört någon Sverigedemokrat klara av detta.

Hägglund har, icke oväntat, redan börjat trassla in sig i sin egen retorik, bland annat när han nu vill gå till storms mot "shoppingkulturen" och den materialistiska pengasyn, som han anser präglar "liberala och marxistiska samhällsingenjörer".

Men hallå. Var det inte liberaler och marxister som enligt Hägglund utgjorde "kultureliten", medan "verklighetens folk" tyckte om att shoppa (i Ullared)?

Att vi shoppar mer än miljön tål är en sak, men att anklaga shoppare för att vara oandliga marxister är skrattretande. För övrigt kan man faktiskt både tycka om shopping och finkultur - människor klarar en hel del. Men Hägglunds folk gör således varken det ena eller det andra. Hans fantasifolk, alltså.
Verklighetens verkliga folk är inget folk utan en massa individer som inte vill låta sig inhägnas, stämplas, klassificeras eller styras av Göran Hägglunds platta livssyn.