Med tanke på Kristdemokraternas historia, deras politiska linje och potentiella väljare gör ändå Hägglund en klart godkänd insats. Det här vill dock inte partiet erkänna - och därför kommer avgångskraven efter ytterligare ett misslyckat val.
Det är så nära det går att komma ett hopplöst läge. Hägglund kläms mellan drömmar om rekordvalet 1998, konservativa och traditionellt frikyrkliga falanger. Det är naturligt att kräva förändring efter en valförlust, men kritikerna verkar ha tappat verklighetsuppfattningen. Vurmen för kärnfamiljen, motståndet mot könsneutrala äktenskap och det ständiga tjatet om vårdnadsbidrag är inte populärare än så här.
Uppsalas kommunalråd Ebba Busch (KD) tillhör Hägglunds kritiker. Och det är förstås ett smart sätt att profilera sig, men att föreslå ännu mer av den familjepolitik som väljarna redan har ratat, vinner knappast tillbaka förlorade röster.
Göran Hägglund är ingen Alf Svensson, och kommer heller aldrig att bli det. Men den trevliga typen som lockar åhörarna till skatt är det som hindrarKD från marginaliseras ytterligare.