Knäppande banjospel och doften av kött tränger ut från förskolan Plantans kök. Till tonerna av bluegrassbandet Spinning Jennies lagar kocken Anders Henriksson honungsglaserade revbensspjäll.
– Det är barnens önskemål, säger Anders och tar ut en plåt ur ugnen.
Vant skär han upp köttet i mindre bitar.
– Revbensspjäll?, frågar han och räcker över ett köttben.
Sju månader efter misshandeln har livet sedan länge återgått till vardagen, och han är nu i stort sett återställd från sina skador.
– Det kan fortfarande göra lite ont i ärren om jag slinter med rakhyveln när jag rakar skallen. Men det är småsaker.
Ett mer svårläkt sår är att nazisterna som stötte sina fanor i hans huvud går fria. En månad har förflutit sedan förundersökningen lades ner och Anders är fortfarande upprörd.
– Det är inget jag går runt och tänker på dagligen. Men jag har ju inget förtroende för polisen längre. Det känns inte som att det är någon idé att ringa dem om det händer något, säger han.
Vad var det som hände den där sommardagen på gågatan? Och varför går förövarna fria, trots att så många vittnen var där, och trots att händelsen fångades på film?
Vi återvänder till lördagen den 10 augusti 2013.
Högsommarvärmen har gått ur luften och centrum börjar leva upp igen efter semestertidens stiltje. I korsningen Svartbäcksgatan–S:t Persgatan har jordgubbsförsäljaren och Jehovas vittnen fått oväntat sällskap.
Fyra unga män med snaggade huvuden står utposterade i en kvadrat i vägkorsningens hörn, bistra och bredbenta, med gröna fanor i händerna. Två andra poserar med sköldar medan deras kamrater delar ut flygblad: ”Massinvandringen – en tickande bomb”, är budskapet.
Ordvalet klingar bekant från såväl tv-debatter som riksdagens talarstol, men i dag är det inga sverigedemokrater som tagit gågatan i besittning. De unga männen tillhör Svenska motståndsrörelsen, SMR: den nazistgrupp som enligt Säpo utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.
SMR har inte sökt demonstrationstillstånd, men snart får polisen samtal om att det pågår en manifestation. Polisassistenterna Jennie Bogren och Gustav Klahr beordras till platsen. De inser genast vilka som är på besök.
Vid den här tiden har det knappt gått ett halvår sedan en man misshandlades svårt i samband med SMR:s flygbladsutdelning i Gävle. Ögonvittnen berättade för lokaltidningarna hur han blev sparkad, slagen och spetsad i magen med deras fanor. Så hur ska Uppsalapolisen agera?
Yttre befäl meddelar att manifestationen inte stör ordningen och därför får fortsätta. De övriga poliser som till en början finns på platsen dirigeras om till andra uppdrag. Klahr och Bogren sätts att ensamma övervaka när ett femtontal av landets mest våldsbenägna nazister utövar sin grundlagsskyddade mötesfrihet med fanor och sköldar i händerna.
Förbipasserande går fram till de kortklippta och uttrycker sin avsky för vad de står för. En äldre man ger sig in i en diskussion om Förintelsen, som SMR-anhängarna ogenerat förnekar. Andra river sönder deras flygblad och kastar dem på marken. Polisassistent Gustav Klahr uppfattar att dessa markeringar ”mer eller mindre ignoreras av SMR”.
En och en halv timme förflyter utan dramatik.
Sedan ser Klahr att fanbärarna har ställt sig i en klunga med dem som har delat ut flygblad. De verkar diskutera med någon.
Det är Anders Henriksson, hans sambo Anna Lagerqvist och deras väninna. Anders har tagit ett flygblad och rivit sönder det. Han är alltså inte den förste att göra det, men av någon anledning reagerar SMR annorlunda den här gången. Allihop flockas runt Anders. Ett hätskt meningsutbyte uppstår.
Klahr och Bogren ställer sig på varsin sida av om klungan. Klahr ser en hand som ser ut att hålla för någonting. Någon slår ner handen och i samma sekund utbryter tumult. Hela klungan rör sig mot en butik. SMR-anhängarna går till gemensamt angrepp mot en eller flera personer. De använder sina fanor som lansar, vågrätt eller riktade snett neråt.
Gustav Klahr skyndar in i tumultet samtidigt som klungan rör sig in i butiken. Han får tag i armen på en SMR-anhängare men märker att flera av hans kamrater drar i honom åt andra hållet. ”Jag släpper armen och personen ansluter sig till klungan med SMR personer”, skriver han i sitt PM dagen därpå.
Samtidigt har kollegan Jennie Bogren dragit batong och motar bort SMR-anhängarna från butiken. De ställer upp, marscherar iväg i riktning mot Stadsbiblioteket och försvinner ur Uppsalapolisens blickfång. För gott, ska det visa sig.
Kvar i butikens ingång står Anders med hjärnskakning och fyra djupa, blödande jack i huvudet.
– Jag minns att jag var irriterad på poliserna för att de försökte plåstra om mig i stället för att jaga efter de där idioterna. Men jag förstår ju att det ingår i deras utbildning att hjälpa skadade, säger han när han ser tillbaka på händelsen.
– Det är klart att man var lite chockad. Vi hade gått ner på stan för att dricka kaffe, och så händer det här.
Efteråt får polisen kritik för att inte ha avsatt tillräckliga resurser, men slår ifrån sig.
– Man måste göra en prioritering, då hade det varit lugnt i över en timmes tid, säger Tomas Eriksson, biträdande chef vid ordningspolisen, till UNT den 13 augusti.
Fritagningen, som polisassistent Gustav Klahr så målande beskriver i sitt PM, förnekas.
– Våra poliser har inte avrapporterat någon fritagning, säger Uppsalapolisens presstaleskvinna Lisa Sannervik till tidningen Expo den 14 augusti.
Tomas Eriksson på Uppsalapolisen tror inte att det blir några större problem att identifiera eventuella gärningsmän.
– Toleransen mot den här typen av brott är inte särskilt hög. Därför finns det säkert bra dokumentation på det som har hänt, säger han.
Men månaderna går utan att någon åtalas. Efter ett halvår, den 13 februari, läggs förundersökningen ner.
Enligt utredaren Claes Ehrning är SMR-anhängarna identifierade. Men utifrån filmer och vittnesmål går det inte att avgöra vem som slog, menar han.
Frågan är om polisen har tittat tillräckligt noga.
UNT har tillgång till tre filmer från två kameror. Två filmer kommer från ett vittnes kamera. Den tredje filmen är den ”kamprapport” som SMR har lagt upp på sin hemsida.
Båda kamerorna skildrar, från varsitt håll, hur Anders Henriksson, hans sambo Anna Lagerqvist och deras väninna diskuterar med en grupp nazister. Väninnan sätter upp en hand framför nazisternas kamera eftersom hon inte vill bli filmad. Kameramannen slår undan handen.
Vittnets kamera visar hur en nazist snett bakom kameramannen knyter sin näve i brösthöjd. I förhör har Anders berättat att han gick emellan eftersom han uppfattade att denne nazist måttade ett slag mot hans väninna. Här stänger vittnet i förskräckelsen av sin kamera. När kameran sätts i gång igen efter cirka sex sekunder är misshandeln över.
SMR:s kamera fortsätter rulla. Den visar hur Anders, med korslagda armar, rör sig mot kameran. ”Du slår henne inte”, skriker han. Kameran riktas neråt och visar under de följande sekunderna ett virrvarr av skor, ben, armar och ryggar. Det är under dessa sekunder som Anders får fyra jack i huvudet av slag från nazisternas fanskaft.
När UNT tittar på filmen ruta för ruta ser vi att två nazister deltar i tumultet med fanor i händerna. Båda fångas på bild när de håller fanorna vågrätt eller riktade snett neråt samtidigt som de befinner sig nära Anders. Det förefaller mycket osannolikt att någon skulle använda en fana på det sättet under ett slagsmål utan avsikt att skada. I faktarutan på artikelns sista sida beskrivs i detalj hur de syns på SMR:s film.
Båda är 19 år gamla, bor i Stockholm och är misstänkta för våldsamt upplopp i Stockholmsförorten Kärrtorp i december.
SMR:s kameraman, en 24-årig stockholmare, pekas av åklagaren ut som en av anstiftarna till Kärrtorpskravallerna. Kort före misshandeln i Uppsala säger han till en person som befinner sig bakom kameran att hon inte ska vara i Sverige ”för hon är neger”.
Dessa tre nazister, liksom flera andra som var med i både Uppsala och Kärrtorp, har fått datorer, telefoner och andra lagringsmedier beslagtagna av Söderortspolisen. Beslagen har genomsökts i syfte att hitta information om händelserna i Kärrtorp; vilka upplysningar de kan ge om misshandeln i Uppsala vet vi alltså inte.
Söderortspolisen har också beslagtagit en mängd möteshandlingar. I ett protokoll daterat 14 juli nämns att SMR ska ha en ”utåtriktad aktion i Uppsala” den 10 augusti. Här noteras även namnet på den nazist som ska ansvara för aktionen, en 19-årig Uppsalabo. ”Går inte ut om vi är färre än tolv man”, står det i protokollet.
Men Uppsalapolisen har inte tagit del av Söderortspolisens beslag. Inte heller har man förhört någon av de nazister som var på Svartbäcksgatan den 10 augusti och det finns ingen anteckning om att polisen har analyserat filmerna från misshandelstillfället. Varför har inget av detta gjorts?
Varken utredaren Claes Ehrning eller förundersökningsledaren Svante Gauffin vill bli intervjuade. De hänvisar till polisens presstalespersoner. Kriminalavdelningens chef Tommy Andersson svarar varken på mejl eller i telefon.
UNT kontaktar Uppsalapolisens presstalesman Christer Nordström, som i sin tur vidarebefordrar våra frågor till Ehrning och Gauffin. Efter några dagar kommer ett skriftligt svar från Gauffin:
”I det filmmaterial som lämnats in till polisen kan man inte vid något tillfälle se att några slag, sparkar eller knuffar utdelas mot mannen. (...) Tillsammans med polisen har vittnen och målsägande sett på foton och filmer från bråket. (...) Utredningsåtgärderna har inte lett till att någon har kunnat peka ut någon gärningsman. (...) Jag har bedömt att vidare förhör med bland annat utpekade personer inte skulle resultera i att vi skulle kunna identifiera en misstänkt gärningsman.”
Gauffins svar väcker nya frågor.
Det är sant att inga slag syns på filmerna. Men två nazister ses hålla sina fanor som lansar mitt i tumultet. Är inte det besvärande för dem med tanke på de skador Anders fick?
UNT har inte fått ta del av alla vittnesförhör, men de vittnen vi har talat med har inte fått titta på foton och filmer tillsammans med polisen.
Målsäganden Anders Henriksson har fått se foton. Tvärtemot vad Gauffin skriver har han pekat ut två gärningsmän: en som ska ha måttat ett slag mot Anders väninna och en som ska ha slagit Anders i tinningen.
Så vad menar egentligen Svante Gauffin? UNT ställer följdfrågor och får morgonen därpå ett nytt besked från Christer Nordström:
”Jag har varit i kontakt med Svante Gauffin angående ditt mail. Han hänvisar till det skriftiga svar du fått och vill i övrigt inte svara på ytterligare frågor i ärendet.”
Daniel Poohl är chefredaktör för tidskriften Expo, som granskar högerextrema grupper.
– Uppsalapolisens agerande i det här fallet tyder på en oroande slapphet, säger han.
Poohl vill inte uttala sig om huruvida polisen generellt är bra eller dålig på att utreda brott begångna av personer inom extremhögern. Men det finns flera exempel på att rättsväsendet har agerat långsamt eller brustit i organisation, säger han. När en vänsterpolitiker blev slagen med en flaska i samband med att SMR stormade ett antirasistiskt möte i Ludvika dröjde det två år innan åtal väcktes, och misshandelsåtalet lades senare ner.
När en ledande företrädare för SMR dömdes för olaga vapeninnehav för några år sedan valde åklagaren att inte leta efter fler vapen, trots att rörelsen förespråkar ”vit revolution”. Och när Kärrtorp skakades av upplopp blev polisen tagen på sängen, trots underrättelser om att något var på gång.
– Förklaringarna till rättväsendets misslyckanden kan vara olika i varje enskilt fall. Men om människor uppfattar att det högerextrema våldet inte tas på allvar är det illa nog, säger Daniel Poohl.
Efter misshandeln i Uppsala skrev Uppsalabon och författaren Ola Larsmo på UNT:s debattsida att nazisternas uppträdande följde ett välkänt mönster: ”Man utmålar sig som offer. Man provocerar fram bråk. Man misshandlar människor på offentlig plats. Och man lyckas få polisen att framstå som handlingsförlamad. (...) Nu väntar vi på Uppsalapolisens svar”, avslutade han. Efter att ha tagit del av UNT:s dokumentation av den nedlagda förundersökningen är Larsmo kritisk. Fallet borde prövas rättsligt, menar han.
– Annars skapas ett farligt prejudikat som gör att de högerextrema grupperna kan hela tiden flytta fram gränserna. Bara månader efter misshandeln i Uppsala chockades Sverige av händelserna i Kärrtorp. Det är knappast en slump.
Om polisen inte agerar finns det andra som fyller tomrummet, påpekar Ola Larsmo.
– Om Antifascistisk aktion och liknande grupper uppfattas som ett rimligt försvar mot nazisternas våldsstrategi befinner vi oss i en mycket farlig situation.
Som ett historiskt skräckexempel nämner han Weimarrepubliken, den korta demokratiska period i Tyskland under mellankrigstiden som fick ett tragiskt slut i och med nazisternas maktövertagande 1933.
– Nazister slogs mot kommunister på gatorna och den demokratiska staten förlorade gradvis sitt våldsmonopol. Människor ville ha lugn och ro och allt fler började se en totalitär stat som en garant för ordningen. Det var en bidragande orsak till att de kunde ta makten, säger han.
Anders Henriksson har efter misshandeln fått flera förtäckta hot. Hans adress har lagts ut till allmän beskådan på SMR:s hemsida. Och gärningsmännen fortsätter att göra sig påminda, berättar han:
– Samma dag som ni på UNT skrev om att förundersökningen lagts ner var det någon som skickade länken till artikeln på Facebook. ”Ha ha, vi kommer alltid undan”, stod det.