Arvet efter statskyrkan för med sig en särskild problematik: många medlemmar men lågt engagemang och en låg tillströmning av nya medlemmar. Svenska Kyrkan står inför svåra vägval.
Biskopen Eva Brunne menar att kyrkan kan bli mer relevant för vanliga människor genom politisk aktivism. Vid ett seminarium i Almedalen i går lyfte hon fram vikten av att kyrkan utmanar makthavarna och tar ställning i viktiga sakfrågor.
I Sverige har vi en ganska oskuldsfull inställning till religion och politik. Den europeiska erfarenheten är att det är en explosiv blandning. När Gud tar plats i parlamentet kan det få ödesdigra konsekvenser. Vem vågar ta replik på ett inlägg från den allsmäktige?
Det handlar inte om att förringa människors behov av religion eller att lägga munkavle på kyrkans företrädare. Däremot finns det anledning att problematisera att religiösa företrädare gör anspråk på någon sorts evig sanning också i politiska frågor och sedan driver den agendan i den politiska debatten. Under seminariet försökte Douglas Brommesson, statsvetare med bakgrund i KD, peka på det absurda i att exempelvis hävda att den bortre parentesen i sjukförsäkringen skulle vara oförenlig med kristen tro (som Brunne med flera tycks mena). Just nu skulle det innebära att det inte går att vara borgerlig och kristen samtidigt.
Brunne kontrade med att hävda att kyrkan alltid var politisk. Tidigare lierade man sig med högern och nu lutar det istället åt vänster. Det skulle alltså vara en naturlig utveckling.
Att kyrkan vid förra seklets början försökte stoppa demokratiseringen och liberaliseringen av Sverige kan knappast vara ett argument för kyrkligt engagemang i dag. Det är viktigare än kanske någonsin tidigare att stat och kyrka är åtskilda. För att demokratin ska fungera i ett Sverige med många olika livsåskådningar krävs en sekulär samhällsmodell.
Det är en avgörande skillnad mellan att låta tron, på ett övergripande sätt, inspirera till politisk handling och att göra Gud till riksdagsledamot.