Det är visserligen sant att attityderna till invandrare blivit mer toleranta, i synnerhet bland yngre personer. Men samtidigt kan man konstatera att attityderna till specifika grupper– muslimer, judar och romer – har blivit mer negativa.
Hur kan detta hänga ihop? Några av svaren finns antagligen i de djupstudier av ”Group Focused Enmity in Europe” som utförts av forskare vid universitetet i Bielefeld i Tyskland, under ledning av professor Andreas Zick. Han framträdde i torsdags vid årets Per Ahlmark-seminarium som ägnades just åt sambandet mellan antisemitism och fördomar av annat slag.
Det råa och öppna judehatet är inte utbrett i länder som Sverige, Nederländerna eller Storbritannien. Däremot finns det påtagligt i länder som Polen och Ungern – partiet Jobbik som hade stora framgångar i Ungerns senaste parlamentsval är uttalat hatiskt mot judar och romer och uppträder även i övrigt på ett sätt som för tankarna till nazismen.
Också den mer nedtonade antisemitism som tar sig uttryck i stöd för påståenden av typen ”judar har för mycket inflytande i samhället” är ganska ovanlig i Västeuropa, men vanligare i många tidigare östländer. Men kopplar man ihop antisemitiska uttryck med Israel-Palestina-konflikten utjämnas skillnaderna. Påståenden av typen ”alla judar måste hållas ansvariga för israeliska övergrepp” får nästan lika många instämmanden i västeuropeiska länder som i till exempel Ungern.
Kritik av Israel uppfattas som legitim och legitimerar för en del också generaliseringar om judar eller anklagelser mot judar utanför Israel. Fördomar mot homosexuella uppfattas, åtminstone i länder som Sverige, i dag i allt högre grad som illegitima och uttrycks därför alltmer sällan – oavsett om de verkligen försvunnit eller ej. Fördomar mot romer har aldrig stämplats som illegitima och kan därför uttryckas öppet, vilket också sker, och kan även i Sverige påverka myndigheters och politikers agerande.
Somliga påstår att islamofobin numera ersatt antisemitismen, andra att antisemitism i dag blivit ett fenomen som oftast förekommer på den extrema politiska vänsterkanten. Båda föreställningarna är felaktiga. Vänsterradikal antisemitism existerar, men sannolikheten för antisemitiska attityder är större ju längre åt höger man kommer på den politiska skalan. Gruppfördomar hänger samman med auktoritära attityder, ovilja mot mångfald och rörlighet, en känsla av hot från invandring eller andra samhällsförändringar, föreställningar om naturliga sociala hierarkier och stark identifikation med nationen eller regionen. Och om fördomar mot en grupp finns eller accepteras så ökar risken kraftigt för att också fördomar mot andra grupper ska blossa upp. Gruppfördomar behöver inte heller ha etnisk eller religiös karaktär – fördomar eller fientlighet mot exempelvis ”bankchefer” eller ”spekulanter” kan lätt leda över till fientlighet mot judar som historiskt tillskrivits egenskaper som ”girighet”.
Islamofoba rörelser och partier försöker ofta vinna poäng genom att beskylla muslimer som grupp för antisemitism. Det finns muslimer som hatar judar och judar som hatar muslimer, men antisemitismen som sådan lever sitt eget liv, oavsett vad judar gör eller inte gör. Den har en ”intellektuell tradition” som går många århundraden tillbaka och som ständigt omformas med samhällsutvecklingen. Oroande nog tycks en liknande pseudointellektuell tradition nu växa fram för att motivera fientlighet mot muslimer. Den som vill vara trovärdig som motståndare till antisemitism måste förstå också detta fenomen.