Över skogsbrynet svävar en havsörn. En skäggdopping dyker en bit bort från båten. Fjärden ligger blank.
– Är ni beredda? undrar Johan Persson, fiske- och naturvårdsexpert på Upplandsstiftelsen.
– Jadå, svarar jag och fotografen unisont.
– Då räknar jag ett, två, tre. På tre skjuter jag, förklarar Johan Persson.
Han sänker sakta ner laddningen i vattnet med hjälp av något som liknar ett metspö. Efter nedräkningen hörs ett kraftfullt poff och en vattenkaskad skjuter upp över Långörsviken. Strax flyter döda fiskar upp till ytan. De flesta är ganska små, men en och annan större fisk stryker med. Nic Kruys, naturvårdschef på Upplandsstiftelsen, sveper med håven utmed vattenytan för att fånga upp vad som nyss glittrat i den grunda viken, samtidigt som Johan Persson intygar att dynamitfiske är en godkänd metod för att inventera fiskyngel.
– Laddningen är på 10 gram och påverkar bara fiskbeståndet inom en radie av 5 meter. Vi dödar inte mer fisk än vad en stor gädda skulle sätta i sig under några veckor, säger Johan Persson.
Vi guppar på ytan av en av Upplands ansvarsnaturtyper: grunda havsvikar med en "tröskel" ut mot Östersjön. Eller som man sa förr, flador. Här befinner sig det flacka landskapet i en ständig rörelse uppåt och havsvikar snörs långsamt av. Utbytet med Östersjöns brackvatten avtar, och flador övergår i små sjöar (glon) som bara har kontakt med havet när vattenståndet är extremt högt. På flygfoton går det att se hela denna succession i landskapet, som är typisk för vår 266 mil långa och flikiga landhöjningskust.
Sommarturister på jakt efter badklippor och säkra dyk är sällsynta i denna miljö. Flador och glon är svårtillgängliga, grunda och grynniga. Men här trivs mycket annat. Johan Persson häller upp dagens fångst på en vit bricka: storspigg, gädda, mört, nors, vimma, löja och gärs. I havsvikar av denna typ lever drygt tiotalet fiskarter. Det är bra med Östersjömått mätt. Vattnet blir varmt tidigt på våren, vilket är gynnsamt för ynglen, och på de mjuka bottnarna breder kransalgerna ut sig i stora "undervattensskogar".
– Vattenvegetationen är jätteviktig. Där hittar fiskynglen skydd och en massa käk. Det kan vara vatteninsekter, kräftdjur och små snäckor, säger Johan Persson.
Kransalgerna fyller också en viktig funktion genom att bidra till bättre vattenkvalitet. De tar upp näring direkt ur vattnet och bidrar därigenom till att minska övergödningen. De täta bestånden saktar ner strömmar och sedimenten faller till botten. Vattnet blir ovanligt klart i fladorna.
För att visa något av undervattensskogarna slänger Johan Persson i en lina med en krok och låter den sakta släpa utmed botten. I vikarna inom Kallriga naturreservat har man hittat 14 olika växtarter, vilket är en hög siffra. Han får napp av den vackert rödaktiga kransalgen rödsträfse. I reservatet växer även raggsträfse, en ansvarsart för Uppsala län. Merparten av all raggsträfse växer i Sverige och den klassificeras som nära hotad enligt Rödlistan. Raggsträfse finns knappt kvar i Stockholms skärgård, eftersom den kräver ostörda miljöer. Men utmed kusten i Uppsala län är den vanligare.
När vi kör hemåt på de mer öppna och blåsiga fjärdarna tänker jag på vad Nic Kruys betonat:
– Allt hänger ihop. Vi behöver skydda de grunda vikarna och upprätthålla en hög rekrytering av fisk. Om vi gynnar abborre, gädda, mört och löja, så gynnar vi även fågellivet.
Enskilda arter må vara oansenliga, men de kan fylla en viktig funktion för hela ekosystem och alla som på något vis är beroende av dem. Hur det går för kransalgerna i Kallriga naturreservat påverkar till exempel skräntärnornas duniga ungar, flera mil bort iBjörns skärgård. Lufthav och hav kan inte skiljas åt. Skräntärnan, världens största tärna, dyker efter fisk i de grunda vikarna, långt från häckningsplatserna i kustbandet. I Björns skärgård häckar Sveriges största koloni, och även skräntärnan är en ansvarsart för Uppsala län. I början av 90-talet var populationen i hela Sverige nere på 450 par, och den klassades då som hotad.
Men nu har det vänt. Antalet häckande par är 575, varav 120 finns i Björns skärgård. I den senaste Rödlistan bedöms skräntärnan inte längre som hotad. Den positiva trenden beror, enligt fågelexpertisen, på de särskilda insatser som görs för att rädda arten. Vår och sensommar jagas mink systematiskt. Men även gråtrutens ägg plockas bort i närheten av skräntärnekolonin i Björns skärgård. Gråtruten kan gå hårt åt skräntärnans ungar, men den flyttar iväg när de egna äggen försvinner.
De grunda, orörda Östersjövikarna är en av innanhavets absolut mest artrika och betydelsefulla miljöer. Den övergripande bilden är också att stora delar av Hållnäshalvön, Gårdskärskusten, västra Öregrundsgrepen och Lövstabukten har höga naturvärden och en hög andel formellt skyddad mark. Visst finns övergödda vikar som Granfjärden och Östhammarsfjärden, men jämfört med Stockholms skärgård och även Gästrikland, har Uppsala län många oexploaterade havsvikar. Det ligger ingen stor stad eller stora industrier utmed Uppsala läns kust. Värstingar som Skutskärs industriområde har sanerats. De lokala utsläppen av fosfor och kväve har minskat sedan 70-talet.
Men nog finns orosmoln.
– Det största hotet är att man gräver sönder vikarna. Sommarstugeägare vill muddra för att kunna komma ut med båten. Många tror också att de ska få in friskt vatten utifrån om de öppnar upp ett sund, säger Johan Persson.
Men det är precis tvärtom, förklarar han. Det finaste vattnet finns längst in i de grunda vikarna. Vattnet utifrån Östersjön är både grumligare och mer övergött.
– Folk vill ha kristallklart vatten, sandiga bottnar och massvis med fisk. Det är en ekvation som inte går ihop. Folk måste acceptera att det finns vegetation i vikarna för att det ska fungera bra.
Även båttrafik kan störa de känsliga kransalgerna. För att minimera skador kan sommarstugeägare gå ihop och använda gemensamma bryggor och placera dem utanför de mest känsliga vikarna. Att styra trafiken till vissa båtleder är ett annat sätt att värna havsvikarnas växtsamhällen.
– Lokalt går det att göra konkreta åtgärder som ger positiv effekt, säger Johan Persson.
Upplandskusten brukar kallas den låga kusten, konstaterar Nic Kruys, innan vi kliver iland. Och visst. Estetiskt kan Upplandskusten knappast mäta sig med Höga kusten. Men mångfalden, den är i alla fall rätt hög.