En av de mer omdiskuterade frågorna kring ensamkommande ungdomar är åldersbestämningar utifrån tänder och knäleder. Bedöms den undersökta personen vara under 18 år ökar chansen att få stanna i Sverige.
Men metoden dras med så stor osäkerhet att en del läkare vägrar att medverka i utredningarna.
Vid en debatt om åldersbestämningar, som arrangerades av UNT och Uppsala universitet, sa etikprofessorn Elena Namli att hela frågan riskerar att slå tillbaka mot oss som bor i Sverige.
– Det är groteskt att en röntgenbild kan avgöra om en person ska erbjudas skydd eller inte. Barndomen är bara en social konstruktion, varför finns det en gräns på 18 år som avgör om någon får stanna i Sverige? Varför skiljer man på barn och icke-barn, frågade sig Elena Namli och fortsatte:
– Man borde fastställa en persons identitet genom att lyssna på personens berättelse. Vi skadar oss själva när vi reducerar en persons identitet till sådant som är baserat på åldersbedömningar och liknande.
Att Migrationsverket ofta misstror uppgifter från de ensamkommande ungdomarna var något som möttes av kritik från såväl panelen som åhörarna.
– En del handläggare på Migrationsverket har låg kompetens när det gäller att intervjua barn. Ofta rör det sig om traumatiserade barn som har svårt att berätta vad de varit med om, sa Anna Sarkadi, professor i socialmedicin.
Hon menade att tjänstemännen på Migrationsverket hör fruktansvärda berättelser hela dagarna, vilket kan få dem att bli avtrubbade.
– Barnen märker när någon inte kan ta in mer och då slutar de att berätta, menade Anna Sarkadi.
En man i publiken som presenterade sig som psykiater sa att alla ensamkommande inte vågar berätta på en gång allt de varit med om när de intervjuas av Migrationsverket.
– Efterhand berättar en del för mig vad de gått igenom vilket jag uppger i intyg. Då säger Migrationsverket att de ljugit tidigare eftersom de då inte berättat allt. Även sådant som självmordsförsök vänds till att det är något man gör bara för att få stanna i Sverige.
I publiken satt även Peter Marinko, som är god man åt ensamkommande ungdomar.
– Kan man misstro barnens berättelser? Ja, det kan man. Migrationsverket sitter i en svår sits eftersom det ofta finns osäkerheter i berättelserna. Jag har följt tre bröder som alla lämnade felaktiga uppgifter om sin ålder. Allt som sägs är inte sant, påpekade Peter Marinko.
Det fick Anna Sarkadi att inflika:
– Det är klart att desperata människor säger olika saker.
Att myndigheterna tillåter utvisningar baserade på bland annat åldersbedömningar fick kritik från flera håll under debatten.
Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt, berättade att Tyskland har en författningsdomstol som entydigt avgör vilka lagförslag från parlamentet som tillåts. Sverige däremot har ett lagråd som ger rekommendationer om lagar som man anser bör stoppas, men rådet kan ändå köras över av politikerna.
– Det är ganska läskigt att det är på det sättet, kommenterade Moa Kindström Dahlin.
En fråga som väcktes under debatten är varför myndigheterna låter åldersbedömningarna väga så tungt, trots att det vetenskapliga värdet är starkt ifrågasatt.
Elena Namli svarade att det handlar om något hon kallade juridifiering.
– Det innebär att man fixar ett etiskt problem med hjälp av juridik. Vi säger inte att vi krossar de ensamkommandes liv när vi utvisar dem med stöd av åldersbedömningar. Vi säger istället att vi skiljer barn från vuxna och det dövar vårt samvete.
– Det här går steg för steg och perverterar människovärdesbegreppet. Det värsta exemplet hittills är Tyskland på 30-talet där man genomförde förändringar med en rad lagändringar. Jag hoppas att vi inte är där än.