De som förespråkade planekonomi medan sådana system alltjämt existerade i Europa trodde att man den vägen skulle kunna öka den ekonomiska tillväxten och driva på den industrialisering man önskade. Några miljöhänsyn var det aldrig tal om. Nu heter det i stället att planekonomi behövs för att hålla tillbaka tillväxten – eftersom man, felaktigt, tror att alla former av tillväxt innebär ökat tryck på miljön. Men den uteblivna eller begränsade tillväxten i verklighetens planekonomier berodde inte på att planeringen lyckats utan tvärtom på att hela systemet misslyckats.
Planekonomi innebär, tvärtemot vad systemets anhängare intalar sig, inte att ekonomin planeras utan snarare att människor och företag hindras från att själva planera och förnya sin verksamhet. Inga prismekanismer tillåts fungera, inga nya idéer kan prövas om de inte finns med i planen – med resultatet att föråldrade metoder och produktionssätt kan fortsätta att föröda miljö och naturresurser. De miljökatastrofer som inträffade i den tidigare Sovjetunionen hade ett direkt samband med det ekonomiska system som helt saknade instrument för att mäta värdet på naturresurser.
Att tron på centralplanering av hela ekonomier egentligen är en ganska primitiv tanke är inte så svårt att förstå. Verkligheten är motspänstig och mångtydig och mängden av beslut och fakta som ska koordineras är helt enkelt för stor.
Marknadsekonomin låter producenter och konsumenter, planera själva och pröva olika sätt att få ut största nytta med minsta insats. Men marknadsekonomin är bitvis outvecklad. Äldre tiders ekonomer föreställde sig inte att vi behövde sätta något pris på så kallade externa effekter av till exempel transporter eller industriproduktion. Lika litet föll det dem in att ”allmänningarna” – i form av luft, vattendrag, fiskstim eller hela ekosystem kunde överutnyttjas om ingen hade ett privatekonomiskt intresse av att dessa tillgångar vårdades och fanns kvar för kommande generationer. I en berömd artikel i tidskriften Science myntade biologen Garret Hardin redan 1968 uttrycket ”The Tragedy of the Commons” som en sammanfattande beskrivning av mänsklig misshushållning.
Vårt ekonomiska tänkande måste helt uppenbart utvecklas – och den ekonomiska litteraturen är numera full av intressanta diskussioner om hur man kan använda marknadsmekanismer på områden där de förut inte tillämpats. Men att först byta ut hela systemet och hoppas att framtida centralplanerare då skulle göra allt rätt leder inte långt. Om vi i stället frågar vilka krav som måste ställas på ett ekonomiskt system som ska underlätta den stora tekniska förnyelse som är nödvändig så skulle några av punkterna på listan vara följande:
Systemet måste vara förenligt med yttrandefrihet och kontroll av makthavare genom den enda metod som vi vet fungerar: fria val och en fungerande rättsstat.
Systemet måste både klara av att generera kapital och samla resurser till stora investeringar och flexibelt nog att ge utrymme för alla de tusentals ”konsekvensändringar” som behövs när gammal teknik och gamla jobb i gamla sektorer ska skiftas ut mot nya.
Det måste ge möjlighet för människor att pröva nya idéer och hitta finansiering för nya projekt, vare sig någon central myndighet tror på idén eller inte.
Det måste kunna få kortsiktiga privata intressen och långsiktiga samhällsintressen att samspela genom att synliggöra värdet av knappa resurser och på det sättet förhindra slöseri.
Ett sådant system kallas lämpligen för en demokratisk marknadsekonomi. Vad vi behöver är en marknadsekonomi som fortsätter att utvecklas.