Gräv ned det unkna valfläsket och stå upp för rovdjurspolitiken
I något slags missriktad opportunism ropades det plötsligt på hårdare tag - mot vargarna. Det fåtaligaste av de stora rovdjuren i Sverige seglade upp som försåtligt bete i röstfiskeligan. Moderater, centerpartister och kristdemokrater markerade att det var dags för kursändring i rovdjurspolitiken. Även socialdemokrater och folkpartister visade ändrad hållning. Varför?
År 2001 tog riksdagen beslut om en ny rovdjurspolitik. Rovdjuren ansågs vara en naturlig del av den svenska faunan och en viktig del av ekosystemet. Storleken på stammarna ska öka för att bli långsiktigt livskraftiga. Syftet är att bevara den biologiska mångfalden: rovdjurspolitik är miljöpolitik.
Alla partier röstade ja. Detta var en stark demokratisk markering. Beslutet hade dessutom ett tydligt folkligt stöd. Forskningsprogrammet FjällMistra utförde 2004 en attitydundersökning byggd på intervjuer med 7 000 svenskar, de flesta boende i Dalarna och Norrland. 85 procent ställde sig bakom målet om en vargstam på minst 200 djur. I Dalarna var stödet 68 procent. Var tredje svensk ville att riksdagens mål skulle ökas.
Så vad var det egentligen Reinfeldt trodde sig surfa på, när han på sin valturné i Värmland presenterade moderaternas förslag om att skyddsjakt ska kunna beslutas på lokal nivå, och att vargar som angriper hundar i skogen ska få skjutas?
"Vi måste lyssna till människorna som är utsatta för det hot som rovdjurens existens innebär och ta dem på allvar", skrev nuvarande talmannen Per Westerberg (m) och moderaternas jakt-viltvårdstalesman inför valet. Men vilka är de "hotade" människorna?
I en del kommuner finns en överrepresentation av jägare bland de lokala politikerna. I Rättvik, Mora, Orsa och Älvdalen var inför valet 37 procent av politikerna på valbar plats vapeninnehavare. Man kan fråga sig hur demokratiskt legitimt det skulle vara med lokalt självbestämmande i skyddsjaktfrågan.
I en TT-artikel av Roland Johansson, publicerad i mars i fjol, hävdade kommunalrådet i Örebro Staffan Werme (fp) att många politiker "låtit sig duperas av en högljudd minoritet" och därför har misstolkat opinionen. Han hävdade också att jägarlobbyn är stark i riksdagen.
Medierna, som är huvudsaklig politisk informationskälla för 79 procent av medborgarna, är medskyldiga till den skeva bilden. I FjällMistrarapporten Skilda världar? En granskning av mediernas kunskapsförmedling av rovdjur i olika delar av landet och dess implikationer för demokratin skriver Anna Havula att medierna beskriver rovdjurspolitiken som ett "socialt drama" i stället för som miljöfråga. Det är problematiskt ur demokratisynpunkt: Den bristfälliga rapporteringen om rovdjur ur miljösynpunkt "bidrar till att rovdjurspolitiken inte uppfattas som legitim, vilket har implikationer på demokratin".
Efter min ledare i vargfrågan förra veckan har det strömmat in entusiastisk e-post från hela landet. Samtliga mejl har samma budskap: Ledaren "bryter av mot den rådande trenden i medierna" och är ett ljus i mörkret, "befriande och underbart". Fler röster: "Jag blev jätteglad! Jag vill ha våra vargar och rovdjur kvar!". En kvinna "bor själv mitt i skogen i vargrevir och är glad att de finns. Det är skrämmande att så många politiker hetsar mot rovdjur".
En läsare, på fritiden boende i Dalarna, erfar att "majoriteten inte alls är rabiata vargmotståndare - trots att det fåtal högljudda motståndare som gör sig till talesmän för landsbygden hävdar så". Det som skrämmer dem är de som "gapar och skränar" och som "fått oförtjänt mycket utrymme i tidningar, radio och tv".
Politikerna bör generat och skyndsamt begrava sitt unkna valfläsk och stå upp för sin egen rovdjurspolitik. Det finns uppenbarligen en annan opinion än den som hörs och syns. Och den är stor. Men tyst.
Så jobbar vi med nyheter