Grannsamverkan skapar gemenskap
Det fridfulla radhusområdet Malmkörarvägen var först i Vattholma med grannsamverkan. Problemen med brottslighet har aldrig varit stora, men gemenskapen ger ändå en trygghet.
— Vi var tvungna att sätta skyltarna så högt upp för att de inte ska förstöras, säger Sigvard Sundqvist småleende.
— Ja, var det inte samma kväll som vi satte upp skyltarna hade jag påhälsning, en som stod vid min carport och försökte ta sig in? funderar Joakim Blom. Men då var det ingen grannsamverkan som gällde. Jävlar vad rädd jag blev - och han med...
Skämt åsido, berättar Joakim Blom, har de alla funderat över det här som polisen lär ut - att man ska hålla sig inne om något är på gång, se vad som händer och ringa polisen. En del i grannsamverkansutbildningen var just olika beteenden och reaktioner man kan räkna med om man själv försöker gripa någon, berättar Conny Larsson.
— Men vad ska man göra? Polisen kommer inte ens samma dag som man ringer och anmäler något. Jag sa åt dem när de kom att tjuven sprang ditåt, men han har ett dygns försprång, säger Joakim Blom.
— Om det är akut tar det i alla fall en kvart för polisen att komma ut hit - om inte bommarna vid Gamla Uppsala är nedfällda. Förr fanns alltid en bil i Storvretatrakten, påpekar Per Winder.
Trots allt sitter de i en nästan bilfri, fridfull omgivning. Och nog känns det en aning märkligt för de fyra att sitta här och prata om brott, utsatthet och försvar.
— Man kan bygga stängsel runt hela sin värld, sätta upp scheman och patrullera varje natt. Men någonstans får man välja - är det värt det för att kanske vara på plats de en eller två gånger varje år som det begås inbrott här? undrar Sivert Sundqvist.
Skyltarna har suttit uppe några år nu, de första i Vattholma. Församlingen runt bordet är alltså rutinerad. Vad är det då de gör när de samverkar?
— Vi har skickat runt en märkpenna för värdesaker, men den har en tendens att fastna oanvänd. Ett tag försökte jag införa ett schema där man kunde fylla i semestrar och om man då ville ha hjälp med något särskilt. Men det finns en viss tröghet hos svensken, ler Sigvard Sundqvist en aning trött.
Han bodde i Tanzania för några år sedan, där man hade byambassadörer som samlade till rådslag både vid gräl grannar emellan och vid brottslighet.
De fyra runt bordet är besvikna på feed back från polisen, en kontakt som inte alls funnits, menar de. Kontaktnät som byggs upp mellan olika grannsamverkansgrupper gör det däremot lättare att reda ut incidenter. När familjen Sundqvists fönster slogs sönder av äppelkastare kunde de snabbt få veta att andra i området haft samma problem samtidigt. Någon hade dessutom lyckats få fatt i de skyldiga.
— Vi har inte så mycket brott här över huvud taget. De flesta begås av samma personer. Det behövs bara ett par stycken för att det ska bli problem, säger Per Winder.
Men effekterna av grannsamverkan behöver inte bara mätas i brottsstatistik.
— Det jag tycker är bäst är att vi faktiskt har börjat prata med varandra. Man säger något ord till grannarna om man ska bort, eller berättar om något konstigt har hänt. Det blir mer naturligt, säger Joakim Blom.
Så jobbar vi med nyheter