Granne med nya huset
Det passar inte in. Fräscht och läckert. För storvulet.Grannarna till Musikens hus ger både ris och ros till nybygget på Vaksala torg.
Gunilla Johansson.
Foto: Linda Forsell
I takt med att våningar tillkom försvann eftermiddagssolen. Nu ska det kanske bli hotell på bakgården också. Knappast någon kan ha störts mer av bygget än hon. Från tidig morgon till sen kväll, veckan runt.
- Jag är en av de 3 500 som var emot rivningen av de gamla fina husen, slår hon fast först av allt. Jag är estet och stylist och tycker inte att den här arkitekturen passar in i området. Jag skulle kunna tänka mig detta hus i en mer modernistisk miljö, men inte här!
Att Uppsala behöver ett konserthus är hon övertygad om - och ett mycket större än det här. Det borde ha lagts ute vid Gränby centrum, där det finns gott om parkeringsplatser och skulle kunna lysas upp så det syns från Stockholmsvägen. Eller varför inte sätta en kupol på Vaksalaskolan?
- Nej, jag tycker man gör en stor tabbe. Det går inte att ta hit världsartister nu. Inte finns det något orkesterdike heller, så det blir ingen riktig opera eller klassisk musik.
Hon känner inte för huset med hjärtat, säger hon, trots att hon älskar musik och kultur. Opera och balett får hon fortsätta att åka till Stockholm för.
- Folk säger "ja, men flytta då!". Men jag älskar den här lägenheten. Jag har lyssnat på blomförsäljare, Katalins musik, publiken som rullar hem, loppissäljarna som kommer mitt i natten, städning natten efter.
- Nu får man gilla läget och hoppas att det blir bra för Uppsala. Men varför kan aldrig den här stan göra något ordentligt från början?
Mikael Österholm gick ut ambitiöst, fotograferade bygget en gång i veckan, från sin balkong. När det inte tycktes hända något mellan fotona klingade Mikaels iver av.
- Men det är spännande att följa, att se vilket enormt jobb det är med bygget, ett sådant komplex. Varje skärm som satts upp på fasaden, varje fönster som de försökt hissa med kran i blåsten. I går testade de lamporna runt huset, då satt vi här på första parkett och tittade, berättar han.
- Vi har sett gubbarna på bygget hänga i ställningarna, våning för våning. Hunden vår brukar inte vilja gå därifrån, bara sitta och titta på allt som händer.
Tuula Österholm håller inte med maken om att huset kanske inte passar in i miljön. Hon tycker att det är fräscht och läckert.
- Och vilket lyft för utemiljön i hela kvarteret. Parkeringen som låg där förr var så ful och det var liksom dött i hela området. Nu känner man att centrum flyttar ut, att det inte bara är runt ån allt händer. Det blir roligt med lite nya näringsidkare här också.
Paret Österholm har redan köpt biljetter till Peter Jöback-konserten i september. Nu har de så nära till kulturen att de kan kila hem och gå på toa i pauserna. För de, som brukar lunka över till Stadsteatern lagom till sista inringning, gäller skärpning för att alls hinna in på Musikens hus-evenemangen. Ju närmare man har, desto svårare att hinna i tid.
De hoppas på bra artister, gärna opera och symfoniorkestrar, och varför inte några roliga mässor? Bara priserna blir sådana att folk har råd att gå, önskar de båda.
Berit Lernäs har bott i sin lägenhet i fem år. Hon flyttade hit från Luthagen, för att få bo i ett gammalt hus. Då visste hon inget om några musikhusplaner. Nu står det där, som en rymdfarkost bland alla gamla byggnader runt torget, mitt i blickfånget från Berits favoritplats i den vita soffan.
- Förr var det torgets grönska, nu det där, som ser rätt groteskt ut i miljön, säger hon med en lätt suck. Ögonen hennes avslöjar ett spjuverleende, hon tar det med ro:
- Gå dit på konserter kommer jag säkert. Jag älskar musik, så den kommer jag inte alls att störas av. Men det är inte smakfullt för mig. Å andra sidan kan man ju inte låta en persons tycke och smak avgöra en hel stads utseende. Jag förstår ju att det ska vara modern arkitektur. Men det är synd för alla de vackra gamla husen har liksom krympt ihop i jämförelse.
Krympt har de också bokstavligt. Berit Lernäs lägenhet har sprickor i taket, trapphusets vackra takmålningar rämnar. Huset sjunker ner i lerjorden, säger Berit Lernäs, när de pålar och borrar för Musikens hus.
Nybygget i sig ser hon mest som ett storvulet monument över kommunpolitikerna.
- Det är inte så verklighetsnära, när klyftorna i samhället ökar. Jag tror inte att gemene man har någon vidare glädje av det, inte i de kretsar jag rör mig. Och jag som är lärare ute i Stenhagen har nog synpunkter på kostnaderna också. Om de däremot skulle till exempel spola en isbana här utanför och låta musiken strömma ut, så att det kommer fler till del, då tycker jag att det är bra.
Så jobbar vi med nyheter