91-årige Kalle Sundin sitter i sin mörkrosa plyschsoffa i det som var hans barndoms skog.
– Här lärde jag mig springa orientering, säger han.
Egentligen heter han Karl-Artur, men det är det bara hans 85-åriga lillasyster som säger. Utanför vardagsrumsfönstret lyser solen genom några av de gamla tallarna som är sparade mellan husen på Musikvägen i Gottsunda. Över soffan hänger en tavla med kor.
När Kalle Sundin var barn hörde han aldrig någon säga Gottsunda. Det som nu är norra och södra Gottsunda kallades för Måttan. I en jubileumsskrift från Gottsunda norra egnahems- och fruktodlarförening står det om ett torp som kallades Komtillmåtta, på nuvarande Djurgårdsvägen 4. Det hörde till Gottsunda gård och hette Måttan. Kalle minns att man byggde hus här på 30-talet. De som flyttade in i husen var skötare på Ulleråkers sjukhus.
– Du vet, det var många som jobbade i Ulleråker, säger han.
Själv växte han upp i en av tre gårdar i Malma by i Valsätra. Han gick i Rosendals folkskola, sju års skolgång. Redan som sjuåring började han hjälpa till på åkrarna, till en början med lätta sysslor som att bära band när de skar säd.
Kalle Sundin och hans tre äldre bröder var med i Malma Idrottsförening. Sedan fortsatte Kalle att idrotta hela livet – fotboll, innebandy, löpning och skidor. Ända till 2009 var han ungdomsledare. På en stor pokal i bokhyllan står det ”Världens bästa löptränare”.
I Uppsala kommuns nuvarande översiktsplan lyfts Gottsunda fram som ett utvecklingsområde. Det märks. De senaste åren har centrum byggts om och flera nya höga hus har tillkommit. Nya vägar har dragits och Gottsunda har fått en förbindelselänk med Dag Hammarskjölds väg via Valsätra.
Vi packar in Kalle Sundins rullator i bilen och kör till hans uppväxtplats.
– Här har jag kört traktor, säger han och pekar på Valsätraskolan.
Vi kör förbi villorna på Malmavägen, parkerar bilen och kliver ut på stallbacken, som Kalle säger. Av arrendegården finns inga spår, men han pekar ut var boningshuset, dasset, vagnslidret, stallet och ladugården stod. Och kärret där de tvättade kläder på sommaren, åkte skridskor på vintern och hämtade is som de lagrade i isstacken.
– Nu kommer gamla minnen, säger han.
Han står alldeles stilla och blir tyst en stund. På vägen tillbaka till Gottsunda fortsätter han att peka. Där övergick åkermarken i skog. Där körde han sin första skidtävling som sexåring. Han berättar att det gick spårvagn till Skarholmen. Vi kör förbi Bandstolsvägen där de första höghusen byggdes.
Ända fram till 1970-talet bestod Gottsunda mestadels av skog, åkrar, ängar och hagar. Den stora utbyggnaden skedde i början av 1970-talet. Först på ömse sidor om Hugo Alfvéns väg. På östra sidan tog Spinnrocksvägen, Linrepevägen och Bandstolsvägen form. Det hör till Valsätra. På västra sidan byggdes områdena Rangström, August Söderman, Blomdahl och Peterson-Berger. Det blev höghus, flerfamiljshus och radhuslängor.
Utanför Peterson Bergers väg 32 har vi stämt träff med Linda Åhgren, vars barndom i Gottsunda inspirerade henne till att skriva en diktsamling, ”Landstigning – poetisk berättelse”. Hennes hand är varm efter cykelturen från stan där hon arbetar som gymnasielärare.
När Linda Åhgren flyttade in i det gulteglade radhuset var det sprillans nytt. Delar av Gottsunda var fortfarande en byggarbetsplats. Året var 1973 och hon var åtta år, ett ”invandrarbarn” med föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien.
Många minnen är positiva och handlar om frihet, fotboll, hästarna i Vårdsätra som hon fick rykta och lekar i skogen och Gottsundagipen. Det var som att växa upp på landet.
Andra minnen är starkt negativa. Hälften av killarna i klassen var extremt bråkiga och slog de andra barnen.
– Jag smet tidigare från sista lektionen för att slippa få spö, berättar Linda.
I nybyggda Gottsunda fanns gott om lediga lägenheter. Hit flyttade många med sociala problem. Det hade inte med invandringen att göra, betonar Linda.
– Många av svenskarna hade grava psykiska problem. Det ledde till att familjer med någorlunda stabila förhållanden flyttade härifrån.
Hennes familj flyttade till Knivsta efter fyra år. De som inte hade råd att flytta blev kvar. Hon tycker att det är synd med skjutningarna och bilbränderna i stadsdelen de senaste åren.
– Det bor många skötsamma människor här. Det är tråkigt för dem att det finns andra som förstör och ger Gottsunda dåligt rykte, säger Linda Åhgren.
Hon bodde här under en viktig del av barndomen, men känner inte att Gottsunda är en del av hennes identitet i dag.
I dörren bredvid Lindas barndomshem gick nyss en man in med två tunga matkassar. Vi ringer på. Ibrahim Kardi öppnar. På spisen kokar tevatten i en kittel och på köksbänken står ett våffeljärn. Vi slår oss ner i matsalen. Ibrahim Kardi berättar att han och familjen flyttade hit från Sävja för sex år sedan för att få ner boendekostnaderna.
Från början kommer Ibrahim Kardi från Syrien. Hans fru arbetar på Björngården, äldreboendet i Gottsunda. Själv har han ett tillfälligt arbete och oroar sig för att snart behöva söka nytt jobb 55 år gammal. Fyra barn är utflugna, bara en 16-årig dotter bor kvar hemma.
Ibrahim Kardi är väldigt glad för att Gottsunda centrum har byggts om.
– Förut fanns ingenstans att sitta. Nu kan man sitta och dricka kaffe med kompisar utanför Willys. Alla samlas där – gamla och unga, tjejer och tanter, säger han.
Han kommer bara på en sak som är dåligt med Gottsunda. Sedan några år samlas ett ungdomsgäng på lekplatsen utanför huset och väsnas på sommarhalvåret.
– De röker hasch, dricker alkohol och kör moppe till ett på natten. Polisen har kommit många gånger men kan inte göra något, berättar han.
Men grannarna är snälla och bra människor.
När vi kommer ut från Ibrahim Kardis hem gläntar Samira Syala på ytterdörren och tittar undrande på oss. Vi kliver in i hennes trånga hall som doftar parfym och stekt kött. Snart är hallen full av barn, bland annat elvaåriga Zainab Syala.
– Gottsunda är jättetryggt och bra. Jag känner mig säker och har kul, säger hon med ett strålande leende.
Mamma Samira tycker också att Gottsunda är bra.
– Vi har allt här – bibliotek, ett stort och fint centrum, vårdcentral. Det är ett fint område.
Men hon klagar på dålig belysning och ungdomar som orsakar problem.
Samira Syala är från Libyen och har bott i Gottsunda i 24 år. Här har alla hennes sex barn fötts. Gottsundabo är en stor del av hennes identitet. Så känner även hennes 17-åriga dotter Amani Syala.
– Verkligen. Jag är uppvuxen här, har levt min barndom här, gått i förskola och högstadiet. Jag har en massa vänner här som jag har känt sedan vi var små. Här känner alla varandra, det finns en gemenskap och många aktiviteter, berättar hon.
I miljonprogramsområdet Gottsunda/Valsätra bor människor från 128 länder. Drygt 60 procent är födda utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar.
– Svenskar blandas med folk från Iran, Palestina, Irak, Syrien, polacker, bosnier, somalier, kurder. Jag älskar att umgås med folk från andra kulturer och se hur de lever. Vi har mer gemensamt än man tror, säger Amani Syala.
Redan i mitten av 70-talet anklagades miljonprogramsbebyggelsen för att vara monoton och torftig. När utbyggnaden fortsatte längs Musikvägen och Orkestervägen gjordes därför husen lägre och mer varierade och hyresrätter blandades med bostadsrätter. Kalle Sundin och hans nu bortgångna hustru Kristina flyttade till Musikvägen till julen 1983.
– Cirkeln blev sluten. Jag flyttade tillbaks i den skog jag gått i som barn. Det kändes som att komma hem, säger Kalle.
Först kändes det vemodigt att ”hans” skog var skövlad och ersatt av hus. Nu har han vant sig, men säger att det alltid dyker upp minnen när han är ute och går.
Gottsunda har blivit en del av hans identitet.
– Jag vill ju helst vara Malmabo, där jag är uppväxt, men Gottsundabo känns bra, säger Kalle Sundin.