Vi träffas på Trillers kafé i gallerian i Gottsunda och för ovanlighetens skull får jag inte handla fika till personen som jag ska intervjua.
– Nej, jag bjuder, det här är mitt hood, säger han.
Och det märks. Både att han älskar Gottsunda och känner folket. Redan innan han hunnit sätta sig vid bordet kommer en kvinna i 30-årsåldern fram och presenterar sig, och säger att hon bara vill hälsa och berömma honom för det han gör. Han tackar.
Och det kommer att upprepa sig många gånger under intervjun. Vänta bara.
Pjäsen ”Snubben lättar på sitt hjärta” som Affe Ashkar har regisserat har blivit uttagen till Scenkonstbiennalen. Den har spelats för utsålda hus 44 gånger.
– Någonstans har visst det vi gjort – gett ett eko, säger han.
Men han har svårt att ta in vad det innebär att ha blivit uttagen till Scenkonstbiennalen 2019. Däremot berättar han med stolthet om att en massa Gottsundaungdomar kom till föreställningen när den spelades i Skärholmen. Då skiner han upp.
– De kom med bussen fast det var på helgen, då brukar det ju vara fest för tonåringar – inte teater, säger Affe Ashkar.
”Snubben lättar på sitt hjärta” tar upp mansrollen i orten. Den handlar om en grupp killar i testosteronfyllda tonår, om saknad, längtan och hur vänskap kan utvecklas till mobbing som när en av killarna har träffat en ny tjej och berättar för kompisarna. Av rädsla att förlora sin vän påpekar de hur fel han gjort. Man bjuder inte en tjej på kafé. Så gör man inte i orten. Där käkar man kebabtallrik och får valuta för pengarna.
– Det här är historier som ligger mig varmt om hjärtat. Vanligtvis berättas de inte på så stora teaterscener. För mig är historierna alldeles självklara men det är de nog inte för alla, säger Affe Ashkar och hejar på en snubbe som går förbi.
Han gör en gest med handen, tummen upp och ler.
Pjäsen är skriven av Uppsaladramatikern Farzin Fatih och Åsa Lindholm som intervjuat killar och skrivit ihop nästan 200 sidor text. Det fick Affe i knät. Han kortade ner alltihopa till ungefär hälften och engagerade Gottsundamusikerna Viktor Ax, Aki, Sai och Rawa att göra musiken. De har samarbetat mycket genom åren. Affe Ashkar är en kulturell mångsysslare som jobbar med film, teater och musik som frilans.
Allt började på fritidsgården i Gottsunda. Åldersgränsen var 13 år. Affe gick också dit, fast han var yngre. Han stod och väntade innan de öppnade klockan sex. Där inne fanns riktig filmutrustning och förstående vuxna. Han nämner Mia Skogö utan att ens tänka efter, trots att det var runt 30 år sedan.
– Vi filmade med super-8 kamera. Det var en fantastisk fritidsgård med replokal och studio där vi kunde testa oss fram. Det var inte bara rec och play, utan vi fick chans att lära oss klippa, synka ljudet och bygga upp historier dramaturgiskt. Vi hade kul hela tiden och vuxna trodde på oss. Ingen bevakade oss, säger Affe Ashkar och tillägger att filmutrustning på 1980-talet säkert kostade runt 150 000 kronor.
Nästa steg var när filmaren Per Lundgren sökte skådisar och Affe och några av hans nio bröder kom med.
– Vi hade med oss egna idéer med musik och breakdance, och han hade förtroende för oss. Vi var ju många, alla kunde sin grej men vi hade fått nej överallt innan, säger han.
Redan som liten hade Affe Ashkar insett att det fanns en massa historier som borde berättas.
– En snubbe kunde prata om hur kul en fest hade varit, medan en annan berättade hur tråkig den var. Då förstod jag att det inte räcker med att låta en röst höras. Gottsunda blev vårt Hollywood, med så många viktiga historier som ingen annan berättade, säger han.
Sen visades några av filmerna på biografer.
– Vi fick mycket cred från killarna och tjejerna i mitt hood. Jag älskar vår tid, säger inte att det var bättre förr, men minnena från den tiden vill jag inte ska försvinna.
Han berättar om sin kompis Tommy, och osannolikt nog dyker samme Tommy upp lite senare. De kramar om varandra. Tommy vill inte vara med på bild men Affe blir märkbart rörd och glad.
– Gottsunda är min trygghet. Vi är mixade här, så man kan vara sig själv. Här finns alltid folk men vill man ta en promenad går det också bra, en timme eller två. Jag vill helst inte vara för många steg härifrån. Hamnar jag på Lidingö känns det inte alls bra.
Affe har inga som helst planer på att flytta från Gottsunda och tycker det var bästa stället att växa upp på. Han bor ihop med sin sambo Katja Sliwinski och två söner, som är sju år och en vecka gammal.
Hur var du själv som ung?
– Jag var lugn. Någon har berättat för mig att när jag gick i ettan och vi spelade fotboll var jag jättenoga med att alla skulle få vara med. Jag satte mig på bänken för att andra skulle få spela. Det kanske beror på att vi var tio bröder och blev uppfostrade att hålla ihop som ett team och det skulle vara rättvist, säger han.
Vad tycker du om att polisen utsett Gottsunda till ett särskilt utsatt område?
– Jag lägger ingen energi på det. Mitt fokus är de runt 20 000 fantastiska människor som bor här, inte de 15 som inte är det. Och den sista idioten är inte född än. Vill man bara se en enda sida och tänker att Gottsunda är en pizzeria, så blir det den bilden man ser och då missar man så många positiva människor, säger han och morsar på någon han känner som går förbi på utsidan av glasväggen.
År 2011 blev Affe utsedd till Årets eldsjäl av Gottsundaborna för sin insats som projektledare för ”Bring down the beat” och som förebild för unga som vill hålla på med hiphop. Numera arrangerar han festivalen Gottsunda hiphop vart annat år.
Nyligen visades pjäsen ”Inte din baby” som han regisserat på Uppsala stadsteater. Om en ung kvinnas rätt till sin kropp och att slippa bli manipulerad.
Han har gjort flera dokumentära föreställningar ihop med ungdomar som är omhändertagna för vård. Den senaste var ”Sanna mina ord” också på Uppsala stadsteater.
Där började han på slutet av 1990-talet.
– Det var regissör Birgitta Englin som hade en idé och bad min brorsa komma dit. Men han kunde inte så jag gick dit. Hon hade sett några av våra filmer. Egentligen gillade jag inte alls teater då. Det jag hade sett kändes som det dumförklarade mig, säger han.
Trots sin kritiska inställning, eller kanske tack vare, blev han anlitad som verklighetskonsult, just för sin kunskap från Gottsunda. Hans uppgift blev att ta med sig en fläkt från orten in i institutionsteaterns värld. Hans kompisar utgjorde referensgrupp och han regisserade skådespelarna för att få dem att prata och agera på ett autentiskt vis.
– De skulle inte kännas som om de spelade, utom som om de på riktigt lät som vi i Gottsunda centrum. Det hängde på nyanser, som uttalet av sje-ljud eller att betona brorsan på rätt sätt, säger Affe som påpekar att hoodspråket har spridit sig och berikar svenskan.
Och sitter man mittemot en verklighetsexpert som också är intresserad av språk är det väl bäst att ta chansen. Ge mig och läsarna tre viktiga ord:
– Hood betyder område. Sho - vad händer och balach betyder gratis.