Ibrahem Lundin tittar upp mot sjuvåningshuset på Stenhammars väg 6 i Gottsunda. Han minns februaridagen 1973 när han som trettonåring flyttade in i en fyra på tredje våningen.
– Det var helt nybyggt, det enda huset som stod klart här. Den här gården var bara en stor lerpöl, säger Ibrahem, som på den tiden hette Lasse Lundin.
Familjen – föräldrar och fyra barn – flyttade från en trea på Kvarngärdet där de inte längre rymdes. Ibrahem Lundin skrattar till.
– Men pappa ville inte hit, han tyckte att det var som att flytta ut på landet. Mitt ut i skogen.
Söder om det nya hemmet bredde tallskogen fortfarande ut sig. Och träskmarkerna, där Ibrahem Lundin och hans kompisar balanserade på hemmabyggda flottar. Men på andra sidan Hugo Alfvéns väg hade höghusen på Bandstolsvägen stått färdiga i fyra år, och bakom dem låg prydliga kvarter med nybyggda kedjehus.
Och fler bostäder skulle det bli, för sådana behövdes i det snabbt växande Uppsala. De nya stadsdelarna Valsätra/Gottsunda kom att bli en del av det beryktade miljonprogrammet. Mellan åren 1965-1974 byggdes en miljon bostäder i Sverige; ett statligt byggprojekt utan motsvarighet i övriga västvärlden.
Syftet var att bota den svåra bostadsbrist som rådde i landet och att ge alla chans till en modern och luftig bostad. Man hoppades bygga bort segregationen mellan fattiga och mer välbeställda familjer, berättar Erik Stenberg, lektor i arkitektur på KTH som forskar om miljonprogrammet.
– Man byggde för alla, även för de som inte hade pengar genom att subventionera hyrorna. Man ville att familjer från olika förhållanden skulle bo tillsammans, säger han.
Det blev inte riktigt som man tänkt. Lagom till att alla höghus i Valsätra och Gottsunda stod klara hade samhället förändrats. Den ekonomiska konjunkturen vände nedåt, vilket gjorde att inflyttningen till Uppsala och andra städer stannade av. Och studentrevolten 1968 svepte med sig helt nya synsätt.
– Postmodernismen var inledd, nu ville man ha individuella lösningar som inte styrdes från toppen – alltså motsatsen till miljonprogrammets enhetliga bostäder. Miljonprogrammet kom att bli en symbol för den gamla tiden, säger Erik Stenberg.
Även om intresset för de nybyggda bostäderna i Gottsunda och Valsätra minskade var det många som styrde flyttlassen hit. Under åren 1972-1974 flyttade närmare 1 500 familjer in i de sprillans nya lägenheterna. Behovet av butiker och samhällsservice blev stort och planerna på ett centrum tog form. Söndagen den 24 november 1974 var drygt 10 000 personer på plats för att se självaste finansminister Gunnar Sträng klippa bandet till det nya köpcentrat. Och när även bibliotek, skola, badhus, sporthall, kyrka, arbetsförmedling, vårdcentral och kultur- och fritidslokaler stod klara året därpå kunde Gottsunda stoltsera med Nordens mest innehållsrika och moderna stadsdelscentrum.
Men det hjälpte inte riktigt. Liksom många andra områden i miljonprogrammet fick Gottsunda/Valsätra snabbt ett dåligt rykte. Här fanns fler socialt utsatta familjer än i andra stadsdelar. Då, liksom nu, var det kring Bandstolsvägen – som egentligen ligger i Valsätra, men som för de allra flesta Uppsalabor ses som Gottsunda – som det var mest oroligt. Under 70-talet växte de sociala problemen så pass mycket att Uppsalas socialtjänst på 1980-talet kom att sjösätta en särskild arbetsmodell, Gottsundamodellen, som sedan spred sig över landet.
Ibrahem Lundin var en av Gottsundas unga kriminella.
– Vi missbrukade och grejade ...
Han tystnar en stund.
– Jag tänkte inte framåt, på konsekvenserna, vilket är synd för man blir inte fri från det man har i ryggsäcken. Men vi använde inte våld, som ungdomarna i dag gör. Det är jag tacksam för. Och vi var inte olika gäng, vi var ett enda gäng som höll ihop.
Vi har satt oss vid ett bänkbord under en lönn på gården dit Ibrahem Lundin flyttade som tonåring. Här vajar också ett gäng högresta tallar – några av alla de tusentals träd som sparades under byggboomen. Den lummiga inramningen är något som skiljer Gottsunda från de flesta andra miljonprogramsområden.
En mamma i slöja med två små barn nickar hej till oss innan hon går in i en av portarna. När Ibrahem Lundin flyttade in här hade han främst grannar med helsvensk bakgrund. Sedan dess har andelen med utländsk bakgrund ökat i stadig takt. I dag har omkring två tredjedelar av invånarna i flerfamiljhusen i Gottsunda och Valsätra invandrarbakgrund. I hela Uppsala rör det sig om en femtedel.
Själv gifte sig Ibrahem Lundin med en syrisk kvinna i slutet av 90-talet, konverterade till islam och bytte förnamn.
– De invandrarfamiljer jag känner är bra människor. Men överlag måste svenskar och invandrare mötas mer för att det svenska samhället ska fungera. Sen finns det väl de från båda sidor som inte vill blanda sig ... och det får man väl respektera.
Dyker man ner i statistiken blir det tydligt att Uppsala är en starkt segregerad stad, där levnadsvillkoren i Gottsunda och Valsätra är betydligt sämre än snittet. I Gottsunda växer fyra av tio barn upp i ett hushåll med låg inkomst, var tredje vuxen saknar jobb och 15 procent av hushållen har tagit emot försörjningsstöd det senaste året.
Men inom såväl Valsätra som Gottsunda är skillnaderna mellan olika kvarter stora. Zoomar man därför in på de mest utsatta kvarteren, de kring Bandstolsvägen, är statistiken ännu dystrare. En stor undersökning som kommunen nyligen gjort visar att otryggheten är avsevärt högre där än i andra områden i Uppsala och att fler utsätts för brott. På Bandstolsvägen röstade 24 procent i det senaste EU-valet. 200 meter österut, i Valsätras lugna egnahemskvarter, gick 74 procent till vallokalen. Skilda världar på bara några minuters gångavstånd, vad gäller nästan all statistik som går att finna.
Över en av gårdarna på August Södermans väg går May Shaabani med snabba steg mot förskolan där hon ska hämta sin dotter. När hon flyttade till Gottsunda för tre år sedan visste hon inget om stadsdelen. Hon hade nyligen kommit till Sverige från Syrien.
– Men jag kände från första dagen att det inte var bra här. Särskilt inte om man är tjej. Det finns så många som trakasserar, killar som sitter utan jobb och gör ingenting om dagarna, bara röker hasch och letar efter kvinnor. De ropar och springer efter mig.
May Shaabani berättar att hon aldrig skulle gå ut själv på kvällen. På sommaren, när det är ljust kan hon gå och handla fram till nio på kvällen. På vintern går hon inte ut efter klockan fyra på eftermiddagen. Även när det är ljust ser hon sig om över axeln.
– När andra hör att jag bor i Gottsunda säger det att det inte är bra, att jag måste flytta härifrån. Jag har försökt få en lägenhet någon annanstans, men kön är så lång.
May Shaabanis upplevelse av Gottsunda är en bild som många andra här har vittnat om genom åren. De känner sig otrygga och vill flytta härifrån så fort de hittar något annat. Men det finns också de som tycker mycket om sin stadsdel.
På Gottsundabiblioteket är det som vanligt fullt med folk. Vid ett av borden sitter Anita Larsson och Elzbieta Smetana, som lärde känna varandra på en keramikkurs här i stadsdelen för flera år sedan. De har bägge bott här sedan slutet av 1990-talet. När Anita Larsson 1998 började titta på lägenheter i Gottsunda tyckte bekanta att hon var galen.
– De var förkrossade, undrade hur i hela friden jag tänkte, säger hon med ett stort skratt.
– Gottsunda hade ju dålig stämpel, så det var bara jag på visningarna. Men jag hade arbetat i Gottsunda och tyckte att det var en trevlig stadsdel med bra centrum. Fast på den tiden var det fler berusade personer utanför centrumet än det är i dag.
Anita Larsson har aldrig ångrat att hon flyttade hit. Hon älskar naturen här runtomkring, alla aktiviteter som ordnas och hon kommer hit till biblioteket för att läsa tidningen varje dag.
– Jag lever ett så lugnt liv, så stöket märker jag inte så mycket av, säger hon.
Men Elzbieta Smetana, som bor på den beryktade Bandstolsvägen, hade helst bott någon annanstans. Även hon tycker om naturen och kulturlivet i Gottsunda, men det väger inte upp den otrygghet hon känner här.
– Jag är en försiktig och rädd människa. Jag vågar inte gå ut på kvällarna och jag undviker situationer där jag kan bli utsatt. Jag skulle må bättre i ett lugnare område, säger hon.
Elzbieta undviker att läsa nyheter eftersom de gör henne mer otrygg. Men vissa händelser kan hon inte undvika att ta del av. När Gottsundaskolan brann ner i en anlagd brand för ett år sedan, av ett par tonårstjejer som inte själva kom från Gottsunda, stod Elzbieta Smetana hela natten och betraktade lågorna.
Polisens närvaro – eller frånvaro – har varit ett ständigt diskussionsämne i Gottsunda. När Ibrahem Lundin härjade här på 70-talet fanns kvarterspolisen Fritz, som jagade Ibrahem och hans kompisar då de som trettonåringar rände runt med moppe på cykelvägarna.
1996 fick Gottsunda en egen polisstation. Innan den ens hann öppna utsattes den för en brandbombsattack. Som mest kom 18 närpoliser att jobba här, med huvuduppgiften att lära känna de kriminella och deras familjer. Efter bara fyra år slog polisstationen igen, på grund av återkommande skadegörelse samt polisbrist.
Vid den här tiden hade de första gatugängen dykt upp i Sverige. Sedan dess har de ökat dramatiskt. Utvecklingen har inneburit en gatubrottslighet med allt högre grövre våld. Inte minst i Gottsunda.
Hittills under 2019 har det skett nio skottlossningar i Gottsunda/Valsätra. Flera av dem mitt på dagen, mitt bland folk. Bland annat utanför Gottsunda centrum, i grönområdet Gottsundagipen och mot ett flerfamiljshus nära en förskola. "Det känns som en krigszon", sa en Gottsundabo efter den senaste skottlossningen kvällen den 21 augusti, då en man hittades skadad av flera skott på en parkering.
Sommaren 2017 sattes Gottsunda upp på nationella polisens lista över särskilt utsatta stadsdelar, alltså ett område med utbredd kriminalitet där polisen har svårt att utföra sitt uppdrag och folk inte vågar vittna om de brott de ser. Samtidigt har polisen uppgett att det är en mycket liten andel av de som bor i området som står för brottsligheten.
Sedan polisstationen slog igen för snart 20 år sedan har Gottsundaborna vädjat om en ny. För två år sedan utlovades ett poliskontor, men hur det blir med det är oklart. Polisen har dock sedan i våras en särskild Gottsundagrupp med poliser som går runt i stadsdelen flera dagar i veckan. Samtliga Gottsundabor som UNT möter tycker att det är på tiden.
– Poliserna behövs! Förr var det lugnt i Gottsunda, men nu ... vad är det som händer? säger Tagrid Snounou som är på väg hem till en vän för att dricka kaffe.
Tagrid Snounou har bott i Gottsunda i 31 år. Här har hennes fyra barn vuxit upp. Nu bor de i andra delar av Uppsala och försöker få även henne att flytta härifrån. Men det tänker hon inte göra.
– Naturen är fin och det är nära till affärer och allt. Och stämningen är jättebra, alla hälsar på varandra och därför känner jag mig trygg här, säger Tagrid Snounou i samma stund som en man på cykel glatt morsar på henne när han trampar förbi.
Har man små barn är det förmodligen svårare, tror Tagrid Snounou.
– Då skulle jag nog vara mer orolig över att bo här, över hur det ska gå för dem.
Ibrahem Lundin gjorde ett försök att flytta härifrån. 1986 köpte han en lägenhet vid Heidenstams torg. Efter ett halvår sålde han den och flyttade tillbaka till Gottsunda.
– Det är här jag känner mig hemma och har alla vänner. Det är nåt med atmosfären, det är trevligt folk och mycket natur, säger han.
Samtidigt förstår Ibrahem Lundin de som känner sig otrygga och vill flytta. Han ser bekymrad ut när han pratar om utvecklingen.
– Man vet aldrig vem som ska börja skjuta, det skjuts från bilar och från moppar och utanför centrum. Jag förstår att folk inte vågar vittna. Man blundar för det man ser och lägger sig inte i.
Men Ibrahem Lundin har inte gett upp hoppet om området. Tvärtom tycker han att det ljusnar; det satsas på nya lekplatser, centrumet har byggts ut och framför allt har polisen börjat synas mycket mer.
– Var inte polisen här skulle man väl få börja gå beväpnad själv. Då blir det lite väl mycket Amerika över det hela.
Ibrahem Lundin slänger benet över cykelsadeln. Han ska ner till Gottsunda centrum. Där brukar det alltid finnas någon han känner som han kan snacka bort en stund med.