Carin Götblad tittar på tavelkrokarna i mässing på den vitmålade väggen. Medaljerna och diplomen som hängt där i snart sex år ligger nu nedpackade i flyttkartonger. Det är hennes näst sista dag som högsta chef i polisregion Mitt.
– Det känns okej, men konstigt och lite vemodigt. Jag har varit chef på högsta nivå inom polisen i 25 år och har trivts bra här i Uppsala, säger hon och sätter sig vid det stora ovala bordet i hörnrummet som snart inte längre är hennes.
Carin Götblad hade kunnat tänka sig att stanna ett par år till. Men nu blev det inte så. Hon fyller snart 65 och då får man inget förnyat förordnande.
Fast hon verkar inte särskilt nere – tvärtom. Hon skrattar ofta, pratar snabbt och engagerat och är rask i tanken mellan olika ämnen. Kanske är "sprallig" det ord som bäst beskriver Carin Götblad, tänker jag där jag sitter och försöker hänga med att anteckna.
Nu vill Carin Götblad bli chef närmare verksamheten – dock inte här, "man ska inte vara kvar där man varit högsta chef".
– Jag skulle gärna vara ute på fältet mer. Ett tag funderade jag på en utryckningsbil med två kvinnor 60 plus, med specialitet barn och ungdomar. Men sen kom jag på att jag inte är så snabb på att komma ur bilen längre, säger hon och skrattar.
Allra först ska hon dock till Noa – polisens nationella operativa avdelning – för att hjälpa rikspolischefen ta fram lagförslag på hur skolan och myndigheter kan jobba mer brottsförebyggande. Carin Götblad var den som i våras slog larm om den kraftiga ökningen av personer under 15 år som begår grova våldsbrott. Hon ser bekymrad ut.
– Det är en hjärtefråga för mig. Det måste bli mycket tydligare konsekvenser om man är ung och begår upprepade brott.
För det mesta äter inte Carin Götblad lunch. Man hinner ju mycket mer om man skippar den, säger hon med en axelryckning. Men i dag blev det faktiskt lunch eftersom hon hade lunchmöte med kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S). De pratade just om det stora behovet av brottsförebyggande insatser i Uppsala.
– Polisen i Uppsala är oerhört proffsig: man har hög utbildningsnivå, tänker smart, får folk dömda. Däremot behöver både vi inom polisen och kommunen här bli bättre på det brottsförebyggande.
Men det har väl pratats om brottsförebyggande arbete hur länge som helst?
– Ja, men samhället lyckas sällan hålla i det tillräckligt långsiktigt. Man behöver få in det i strukturerna, som till exempel mycket tidigt uppsökande i riskfamiljer. Redan på förskolan! Ju tidigare insatserna sätts in, desto mindre behöver de vara och ju mindre stigmatiserande blir det.
Carin Götblad har en historia av frispråkighet i ämnen som många tassat på tå kring. Hon var tidigare än de flesta på att uppmärksamma hedersförtryck. Och redan för nio år sedan skrev hon en debattartikel om maffialiknande strukturer i Södertälje.
– Jag blev anklagad för rasism, men var beredd på det. Jag pratar om problem jag ser.
Hon tystnar och tänker efter en stund.
– Samtidigt ska man tänka på att utpekandet av extra sårbara grupper kräver ett särskilt ansvarstagande. Det är väldigt olyckligt att det finns de som drar alla i en grupp över en kam.
Carin Götblad vet själv hur det känns att mötas av fördomar. Hon fick barn på gymnasiet, och stod snart som ensamstående mamma till två söner.
– Jag var en jättebra mamma, men många trodde inte det eftersom jag var så ung. Man tillskrivs problem man inte har. Att utsättas för fördomar glömmer man inte, det är oerhört ansträngande. Men att ta mig ifrån det har gjort mig stark och klok.
Där och då föddes ett driv att jobba mot orättvisor. För att få inflytande i samhället utbildade hon sig först till förskollärare, sedan till jurist för att till slut hamna på polischefsutbildningen.
Och för 25 år sedan inträffade den tragedi som kom att göra det ännu viktigare för Carin Götblad att ägna livet åt meningsfulla uppgifter. Hennes äldste son dog, bara 21 år gammal.
Carin Götblad tystnar och fingrar på sin ljusblå polisskjortkrage. Säger sedan att man kan ha ett bra liv utan att i hjärtat acceptera det som hänt.
– Jag tänker på Kalle varje dag. Men man kan använda förtvivlan som en extra drivkraft att arbeta för bra och meningsfulla saker, och det gör jag. Jag har lärt mig vad som är viktigt och vad som är trams och vågar kliva fram. Jag är inte så rädd.
Carin Götblad har lyckats med flera av målen hon hade när hon i januari 2015 installerade sig i Uppsalas polishus. Däribland att rejält höja andelen kvinnliga chefer och att fler brottsutredningar ska slutföras.
Men hennes tid här har varit turbulent. Flyktingvågen 2015, växande gängkriminalitet med skjutningar och sprängningar, attacker mot polisanställda och så den hårt kritiserade omorganisationen. Carin Götblad har inte gått fri från kritik.
– Kanske skulle jag ha genomdrivit omorganisationen långsammare. Det finns alltid mer människor på papperet än i verkligheten. Men jag var värre när jag var yngre. När jag blev chef på Gotland vände jag upp och ner på allt. Jag tänkte att det var lika bra att utlysa alla tjänster samtidigt.
Carin Götblad skrattar och skakar på huvudet.
– Herregud, det blev kaos först. Men väldigt bra sen, med kraftigt höjda resultat.
Hur är det att vara kvinnlig chef inom polisen?
– Roligt. Jag brukar inte känna mig motarbetad. Eller jo, kanske lite i början när det var väldigt mansdominerat. På den tiden fanns inte ens en kvinnlig uniform, och den grupp som på 90-talet skulle ta fram en sån bestod av enbart män. De tog fram en byxkjol i yllegabardin! Den var som ett tält och kokhet.
Carin Götblad storskrattar igen, men blir sedan allvarlig.
– Nu på slutet har det blivit lite grabbigare igen. När alla börjar skrika på hårdare tag får man se upp så det inte blir för macho.
Från hörnrummet sju våningar upp blickar vi ut över Uppsala. I söder Domkyrkotornen och ån, i väster Luthagens takåsar. Hade det inte varit för barnbarnen – en 17-åring och tvillingar på 13 – som bor 300 meter från hennes lägenhet i Stockholm hade Carin Götblad flyttat hit.
– Barnbarnen är mina hjärtegryn. Jag har varit så slug att jag köpt marsvin till dem så att de ska komma oftare. Muffins och Pepsi har hunnit bli jättegamla, man får nästan sondmata dem. Nu vill barnen jättegärna ha en hund, så jag försöker övertala min man att vi ska köpa en mops också.