Vi förväntas köpa idén att ju starkare någon tror, desto mindre krävs det för att reta upp honom eller henne till raseri, som om det var självklart att religiösa känslor måste fungera så. I själva verket borde det ju vara tvärtom: de troende borde vara de minst lättsårade människorna i världen. De som reagerar på något annat sätt kan inte ha tänkt igenom (eller känt) vad det innebär att stå i förbindelse med en verkligt existerande gud.
Om jag trodde att jag stod i förbindelse med ett evigt gudomligt väsen – om jag så bara hade upplevt det ett kort ögonblick och aldrig mer – skulle folk få rita det där väsendet som en gris eller en inälvsmask bäst de ville, jag kunde inte bry mig mindre. Det jag hade upplevt skulle betyda så mycket för mig att varje mänskligt försök att driva med det skulle bli irrelevant. Det skulle vara som att försöka göra en astronom upprörd genom att rita en karikatyr av Vintergatan.
När jag läser om predikanten i Vetlanda som vill göra ett bokbål av Gardells böcker (med det obetalbara argumentet att vi är ”för flata” i Sverige) eller bråket på Vilks föreläsning och försöket att bränna ner hans hus, är det inte ett övermått av religiositet som stör mig – det är ett övermått av den vanliga mänskliga lusten att hävda sig själv genom att dominera över andra med hot och våld. Därmed har de inblandade själva visat vad deras tro är värd för dem. Religionens andliga värden vägde lättare än den snabba lilla kick de fick av att ge utlopp för sin aggressivitet.
Religion sägs ju handla om andliga värden och ett liv efter detta, ändå är många troende i misstänkt hög grad intresserade av makt över konkreta, vardagliga ting här och nu, som aborter, skilsmässor och undervisning, eller innehållet i böcker de inte är tvungna att läsa. Det är som om de innerst inne trodde att det korta jordelivet var deras enda chans att njuta – genom att utöva makt över andras vardagsliv och tankevärldar. Den verkliga karikatyren av religionen tecknas av sådana som bokbålspastorn och de unga muslimer som anföll Vilks i Uppsala.
Är ett angrepp på en person lika med ett angrepp på yttrandefriheten? Tja, som Christopher Caldwell skrev i Financial Times efter överfallet på muhammedtecknaren Kurt Westergaard: det är anmärkningsvärt hur få individer man behöver skada för att etablera en oskriven lag och tysta ett helt samhälle. Eller läs Kenan Maliks artikel ”Shadow of the fatwa” (kenanmalik.com) om hur fatwan internaliserats i det brittiska kulturlivet, trots att Rushdie överlevt: alla aktar sig nu för att säga något ”onödigt” om islam.
Är det verkligen så illa, frågade jag Padraig Reidy, nyhetsredaktör på tidskriften Index on censorship, inför tjugoårsminnet av fatwan i fjol, och han bekräftade den dystra bilden. Våld fungerar, och det har inte bara muslimska grupper förstått. Sikhiska och hinduiska grupper har stängt brittiska teaterpjäser och konstutställningar med våld och hot. Även kristna grupper har börjat fatta galoppen och vill stänga ner någonting för att hävda sin existens. Hanif Kureishi, författaren till ”Förorternas buddha”, är lika pessimistisk: ”Ingen skulle ha stake nog att skriva ’Satansverserna’ idag, än mindre våga publicera den. Litteraturen har blivit feg eftersom författarna är skrämda.”
Vi borde inte bara göra upp med en felaktig föreställning om religion, utan med en felaktig föreställning om stolthet. Så länge vi tror att stolthet är lika med att vara maximalt lättsårad kommer den grupp som lättast blir rasande och snabbast tar till våld att sätta nivån för vad alla andra kan göra och tänka.