Gör upp med myten om supermannen
Mårten Frödin från Uppsala har programmerat om sin livskompass. Han har kommit långt men är inte framme än. En sak är säker - till sitt gamla liv vill han inte tillbaka trots att han ibland kan sakna känslan av att vara oövervinnelig.
Mårten Frödin kommer med te och macka till patienten Gunnar Jacobson och hans frun Kicki Jacobsson.
Foto: Tor Johnsson
Två månader senare fick hans hustru, Ann Frödin, det omskakande beskedet att hon hade bröstcancer, hon opererades direkt och går nu under behandling.
De två händelserna har fått honom att förändra sitt liv, även om läkarna i efterhand inte längre anser att det var en stroke som han drabbades av.
Likt många andra har han huvudet nertryckt i en stickad mössa när han kommer emot mig på Svartbäcksgatan. Han ser mig i ögonen, presenterar sig och är varken forcerad eller hurtig. Han ser ut att ha all tid i världen och vi går på ett kafé.
Om jag hade träffat honom för ett par år sedan hade han agerat annorlunda. Då hade han haft svårt att sitta ner och fika.
- Förut hade jag aldrig klarat av att sitta sysslolös och reflektera över någonting. Hände det inget såg jag alltid till att dra i gång en massa projekt. Almanackan var alltid full. Det skulle gå på, gå på, gå på, säger han och slår ut med händerna i luften.
- Numera förstår jag att jag är dödlig.
Det var när hans två söner kom in i sjukhussalen som det på allvar gick upp för honom att hans liv är värdefullt och något som han måste vårda.
Och hur gör han det?
Jo, han har skrivit avtal med sig själv och sin familj. Han plockar fram en anteckningsbok ur innerfickan. Ett avtal handlar om hur han ska förhålla sig till jobbet.
Där står arbetstiderna noggrant nedskrivna, övrig tid ska mobil och dator vara avslagna. Övertid får han jobba max två gånger i månaden och resdagar endast måndag till torsdag. Förut befann han sig i en internationell arbetsmiljö, reste mycket i Europa och kunde vara borta tre, fyra nätter i veckorna.
Fredagar arbetar han på kontoret och har då ambitionen att få plats med friskvård under dagen. Då gör han sådant som är bra för just honom, alltså passar inte på att städa eller storhandla.
Han har även ett avtal för privatlivet. Prioritering är det som gäller. Golf har han strukit helt, det tar för lång tid. Undantaget är att spela med familjen.
Att fiska har också blivit en familjeaktivitet, förutom en vecka per år då han får åka i väg själv. På söndagarna är det innebandy med grabbarna. Att spela på travet har han minskat ner på och mängden alkohol är halverad. Varje dag ska han ta en promenad på minst 45 minuter och ägna sig åt mental träning i form av meditation.
Familjens stora båt ska bytas ut mot en nyckelfärdig, en som i princip sköter sig själv.
- Positiv stress tror jag inte på. Det är skitsnack. Stress är stress även om kroppen är mer tolerant när det gäller roliga saker. Det mesta handlar om vilka vanor man har och de går att förändra även om det kräver disciplin och tålamod, säger han.
En av de nya vanorna är att gå upp en timme tidigare varje morgon, ta en promenad eller skidtur för att komma hem och laga frukost i lugn och ro och sen väcka barnen utan att behöva skynda på.
- Så klart tog det emot i början, det ha varit skönare att ligga kvar i sängen när hela kroppen skrek att den ville sova. Med viljekraft kom jag upp och efter ett tag satt den nya vanan och den gamla var borta.
Han är övertygad om att dagens första halvtimme påverkar hur resten av dagen blir.
Att börja meditera har inte heller gått som en dans. Från början var han glad om han lyckades fokusera på en enda tanke i 30 sekunder, utan att en massa andra funderingar bröt sig in. Nu går det bättre.
Meditationen gör att han känslomässigt reagerar eftertänksamt i stället för spontant.
- Alltför snabba reaktioner blir lätt feltolkade, säger han med en min som avslöjar att han vet hur galet det kan bli.
- Jag ser sinnet som en ölsejdel. Förut skummade det över, där var ständigt fullt. Men meditationen tömmer ur sejdeln och då blir det plats att ta in annat utan att det blir rinner över.
Varje kväll tänker igenom dagen och gör små anteckningar i en almanacka. Han funderar över saker som han kunde ha gjort bättre under dagen, kanske kunde han bemött barnen vänligare när han sa åt dem att ställa undan skorna i hallen. Kanske kunde han ha pussat sig fru när han tänkte, fast inte gjorde det.
Förutom att agera annorlunda vill han också tänka på ett nytt vis.
- Jag har börjat förstå att om jag tänker tankar som: fy fan var trist, så är det jag själv som placerat dem i huvudet. Då byter jag ut dem mot positiva tankar som jag förprogrammerat hjärnan med. En av mina favoriter är att tänka på när någon av mina söner slår en frispark direkt i mål. Efter det är den första tanken borta. Gör man så konsekvent kommer den negativa tanken till slut försvinna helt. Inte svårt egentligen, säger han som anser att han blivit en gladare person på det viset.
Relationen till sönerna har också förbättrats, nu när han har tid för dem.
- Nästan alla säger att de vill ha ett utvecklande och meningsfullt arbetsliv. Men hur många säger detsamma om sitt privatliv?
Mårten Frödins främsta mål just nu är att hans två grabbar ska växa upp till harmoniska personer med bra grundvärderingar och att få utveckla relationen till sin hustru. Framför sig ser han en bild av dem när de sitter vid sommarstugan, nyligen fyllda 70 år, fullständigt avslappnade med var sitt glas vin och utan störande oro.
- Förut la jag säkert 70 procent av min tid på sådant som inte hade något bestående värde. Nu vet jag att relationer till människor är det som spelar roll.
Därför har han börjat som frivillig inom Röda Korset. Varje tisdagskväll är han sjukhusvärd på Akademiska sjukhuset. Där pratar han med patienter i väntrummet, bäddar sängar i ambulansintaget och kokar kaffe.
Poängen för honom är att utföra ett arbete utan ekonomisk ersättning och att sköterskorna får mer tid att göra det som de är utbildade till.
- Det är som en evighetsmaskin. Du ger en viss del av dig själv och får en massa uppskattning och positiv feedback tillbaka. När jag kommer hem har jag mer kraft än när jag åkte.
När han själv hamnade på sjukhuset blev han mottagen av en dam som arbetade frivilligt. Att prata med henne hjälpte när han var i en svår situation.
Hur ser du på livet i dag?
- Det är bra, säger han och tänker efter en stund.
- Jag är på väg mot något jättebra. Fast fortfarande finns gamla vanor som slår igenom. Det kommer att ta tid att bli fri från dem. Mentalt är jag mycket starkare, men jag vet också att jag har svagheter. Det visste jag inte förut.
Inte?
- Nej, då trodde jag att var oövervinnelig.
Gjorde du?
- Ja, det fanns inga begränsningar. Inget kunde rubba mig och den känslan kan jag sakna. Den var härlig.
Det är fredagseftermiddag när vi skiljs åt. Mårten Frödin och jag. Han ska gå och bada bastu och jag ska tillbaka till jobbet. Det är ofrånkomligt att inte bli avundsjuk på hans sätt att ha gjort upp med myten om supermannen.
Så jobbar vi med nyheter