"Det var hösten 1991 och dödstyst i klassrummet. När det var det brukade det vara på grund av mig. Jag var väldigt nervös. Någon på skolan, sa fröken, någon elev hade röstat på Socialdemokraterna. Det behövde alltså inte vara någon från våran klass men någon hade lagt en anonym röstsedel på Socialdemokraterna, och nu hade rektorn såklart sagt till lärarna att ta reda på vem det var.”
Så låter det i radioprogrammet som den 33-årige uppsalabon Niclaz Erlingmark för några dagar sedan publicerade på sin Facebooksida. Programmet handlar om uppväxten i Livets ord, men är också en berättelse kring det som alla mer eller mindre går igenom, att göra omvärlden begriplig och att försöka hitta en roll i den.
Det har gått nästan 20 år sedan Niclaz Erlingmark efter sjunde klass lämnade Livets ords skola, och först kände han ett starkt motstånd till förslaget att göra ett radioprogram om det.
– Ärligt talat så ville jag inte göra det först. Det är inte kul att bli stämplad som Livets ord-Niclaz. Men jag kunde inte riktigt släppa det, det låg och grodde i mig. Sedan blev det ju ändå ingenting i Sveriges Radio eftersom jag ville försöka själv och slippa kompromissa innan en producent lade sig i. Det kändes för utlämnande.
Ett annat utdrag ur programmet:
"Det jag inte lyckades rycka på axlarna åt var en dialog som jag dagen innan haft med en av mina tre småbröder. Det var ju det här med stämpeln, att vara konstig, och han kände att han liksom tagit sig ifrån det där och inte sagt det till så många av alla nya vänner och så skulle jag trots allt sitta där med vårat efternamn och vara lik honom och ja... det behövdes ju verkligen, historien behövde berättas eftersom ju ingen riktigt visste hur det var men... var det värt det?"
Många som kontaktat Niclaz efter programmet har beskrivit att de precis som han är trötta på att få frågor om uppväxten som det är omöjligt att ge korta svar på. Man blir betraktad som konstig från två håll, både från Livets ord och världen utanför.
– Det fina är när jag får kommentarer från folk som skriver att de äntligen kan få sina föräldrar eller sin partner att förstå. Det är skönt att även de som inte är insatta i Livets ord kan få en inblick. Sedan hade jag själv behövt den här hänvisningspunkten när jag var 18 år. Då hade jag förstått att jag inte var ensam och att jag inte var konstig. Om inte annat visar det att det är mycket som inte går ur en om man har växt upp helt säker på att Gud ser allt och har en plan för allt. Många som skriver till mig pratar om rädslan för undergången, som vi fick höra kunde komma när som helst. Som vuxna har vi ju försökt att förhålla oss till det här och försökt att programmera om oss.
Var du nervös över att vara så utlämnande i programmet?
– Nej, faktiskt inte alls. Jag står ju för allt. Jag har varit extremt noga med att faktakolla allting. Som tur är har jag dagböcker och vänner jag kunnat gå tillbaka och kolla med. Det jobbiga har varit att jag lämnar ut mina föräldrar rätt mycket. De tycker att det är tråkigt att det blev som det blev, samtidigt tycker de att det är bra att sanningen kommer fram.
Vilken fråga är du mest trött på att få om din uppväxt i Livets ord?
– Om jag är för eller emot i dag. Då vill man helt enkelt sätta mig ett av de två facken och avgöra om jag är vän eller fiende. Det är en sådan fråga som stänger en människa.